Flytt...

I nuläget är det tveksamt om jag kommer att plocka upp bloggandet här igen, men lite skrivklåda har jag ju... Har tillfälligtvis flyttat in på maxochnisse.se, väl mött där :-)

Adios amigos!

Efter att ha lyst med min frånvaro på bloggen under två veckors tid, utan längtan vare sig till att läsa andras bloggar eller skriva något eget inlägg så har jag helt sonika bestämt att lägga bloggandet i träda. Det är ingen mening med att ha en blogg som inte uppdateras och det är heller ingen mening att uppdatera bara för uppdaterandets skull. Skrivandet kommer ju någonstans inifrån och just nu har jag drabbats av såväl mental skrivkramp som fysiskt motstånd till löpningen i stort.

En månad har gått sedan kollapsen i maj. Det borde ha varit enkelt att rycka på axlarna och gå vidare. Det har det inte varit, tvärtom. Jag brottas dagligen med mig själv och har tappat självförtroendet helt för mig som löpare. Att bygga upp självförtroendet igen kommer förmodligen att ta längre tid än jag trott. Jag har varit förskonad från större svackor och skador, så kanske är det inte mer än rätt att kroppen och psyket vill ha en time-out. Men själv vill jag inget hellre än att känna att jag är tillbaka på banan igen, att benen bär och viljan att prestera finns där. Hur jag ska hitta dit vet jag inte, bara att jag ska göra det. Och tills dess lägger jag bloggandet åt sidan. Kanske återkommer jag, kanske inte. Jag vill bara hitta glädjen igen. Tills dess; adios amigos! Ni är alla underbara!

20:37 :-)

Tack till världens bästa Tone som anmälde oss till Parloppet, revanschen för oss som fick DNF istället för en tjusig sluttid på maran... Det blev en otroligt mysig kväll, ett tufft och roligt lopp och framförallt; LÖPARGLÄDJE! :-) Att det sedan blev en sjätteplacering i mitt startlag och en åttondeplats bland damparen gör inte glädjen mindre. Och att mitt första officiella PB på 5 km landade på 20:37 blev grädden på moset. Duracell-Karin är tillbaka! Mot nya mål :-D

Såhär...

Såhär vill jag känna mig igen. Det är en bit kvar tills dess, men det tar sig så sakteliga. Just nu kör jag enligt principen "uthärda och ta dig igenom det", för jag vet ju att det vänder. Det viktigaste just nu är att tanka energi. Jag har dränerat mig lite för mycket på sistone, både i jobbet och med flytten och i träningen. Dumt. Å andra sidan; nu är problemet identifierat och kan åtgärdas. Synd bara att det är 34 arbetspass kvar till semestern... ;-)

En glimt av lycka

Som jag har tänkt, ältat och funderat under veckan som gått. Stått med hundhuvudet och skämts, även om jag någonstans vetat att jag inte gjort "fel" eller inte skulle duga. Men ändå. Det har varit många dystra tankar och framförallt ett ständigt återkommande "varför". Slutligen har jag kommit fram till att på frågan "varför?" finns det inget vettigt svar. Förmodligen en kombination av många olika faktorer som tillsammans gjorde att kroppen satte stopp. Och jag är glad att jag har en kropp som fungerar, som säger ifrån och som sedan återhämtar sig relativt snabbt. Men så klart, det är en erfarenhet jag helst av allt hade sluppit.

Har vågat mig ut på några löparrundor under veckan som gått. Det har varit blandade känslor, både en viss glädje över att kunna springa men också en ilska och en frustration över att inte få ha presterat. För jag ville ju! Nåja, jag försöker lägga det bakom mig. Det enda jag kan göra är att acceptera att det hände och undvika att det händer igen. Det är en bit tillbaka till löparsjälvförtroendets forna styrka, men igår upplevde jag åtminstone 15 km av total löparlycka. 15 km med en kropp i harmoni; löprytmen kom av sig själv, andningen var lätt och kroppen bara flöt med. Underbart var ordet! Nu är det bara att hoppas på att känslan vill stanna. Åtminstone några löppass till... ;-)

TACK!

Underbara vänner, bloggläsare, löpare och kollegor. Tack för alla fina, gulliga och omtänksamma kommentarer, sms, mail och samtal. Tack för att ni bryr er om och stöttar lilla mig, det värmer verkligen! Ni ska veta att jag gråtit både en och två gånger, av glädje, över att ha sådana varma människor som er runt omkring mig. Det betyder enormt mycket för mig och jag kan inte i ord beskriva hur glad jag är att ni finns. Tack!

Just nu är jag mest rädd. Rädd för att jag inte vet vad som hände och rädd för att jag inte vet om det kommer att hända igen. Att jag inte fullföljde min elfte mara spelar i nuläget mindre roll, det kommer fler marathon och jag ska banne mig fullfölja dom. Precis som ni alla trott så har jag inte kunnat lägga löpningen på hyllan, jag var tvungen att testa idag. Det gick bra, kroppen kändes pigg och fräsch och andningen gick lätt. Men visst, jag är stukad och det kommer att dröja länge än innan jag kommer att känna mig trygg i löpningen. Första steget mot att våga springa ett marathon igen är taget och jag hoppas att jag kommer att känna ren löparglädje igen i framtiden. Det viktigaste nu är att ta det lugnt och sakta hitta tillbaka. I'll be back! ;-)

Inlägget jag helst hade sluppit skriva...

Jag vet inget värre än att inte lyckas genomföra det jag åtagit mig. Att inte klara av det jag sagt att jag ska göra. Att misslyckas. Ur det perspektivet så hände det värsta jag kunde tänka mig i lördags. DNF. Did Not Finish. Inte för att jag inte ville. Jag ville kanske till och med för mycket, för jag vet ju att jag kan. Men återigen är det dags att plocka fram visdomen; en löpare är aldrig bättre än sin dagsform och ett marathon är 42195 meter där vad som helst kan hända vem som helst. Jag hade bara inte räknat med att det skulle hända mig...

Kanske gick jag ut för hårt, men jag gjorde det jag är bäst på; att låta kroppen bestämma. Och kroppen bestämde-det gick undan. Första milen på 46:10, fort men det kändes jättebra. Benen flöt, jag hade rytmen, jag hade känslan, jag njöt och jag var där, levde och andades marathon. Kände mig stark. Strax före Västerbron fick jag en föraning om det som sedan blev mitt fall. Jag fick liksom inte luft, kände mig som en fisk på en solvarm brygga och bara flämtade. Sänkte farten, kylde huvudet och kände efter. Jodå, det kändes okej, så jag fortsatte över Västerbron och vidare på Norr Mälarstrand. Där blev det en ny "fisk-på-brygga"-känning och jag började gå för att försöka hitta en ny löprytm och få ner luft i lungorna. Det gjorde ingen större skillnad den här gången, så jag beslöt mig för att springa vidare. Passerades av flera löpare som försökte peppa igång mig (tack NiNi!!) men borde redan då ha fattat att det var idiotiskt att fortsätta. När jag sprang förbi Centralen och såg sjukvårdskylten hann jag tänka att jag kanske ändå skulle sticka in näsan och säga att jag hade svårt att andas, men lika fort slog jag undan tanken. "Ge upp?! I helvete!". Sen har jag bara fragmentariska minnesbilder av vad som hände...

Jag tror jag minns att jag passerade Clarion Hotell. Jag har svaga minnesbilder av att jag ser min pappa och min kusin titta ner på mig, att jag ligger på marken och att jag inte kan andas. Jag minns känslan av att inte få luft och att ingen hjälper mig. Jag vet att jag blev inlastad i en ambulans, att de ville få mig att andas i en plastpåse och att jag fick panik i det klaustrofobiskt trånga utrymmet och bara vevade med armarna. Panikkänslan över att fortsatt inte få luft och att sjuksköterskan i ambulansen trodde att jag grät för att jag var tvungen att bryta. Jag grät för att jag trodde att jag skulle dö, hur melodramatiskt och patetiskt det än kan tänka sig. Jag kunde bara tänka "jag kan inte andas, om jag inte andas så dör jag, om jag dör så får jag aldrig se de jag älskar igen" om och om och om igen. Sedan minns jag att jag skulle gå från ambulansen till ett sjukvårdstält, att benen inte bar mig, att jag fortfarande inte kunde andas och att jag kände mig så övergiven. Och plötsligt hör jag Cattis ljuva stämma, hur hon kommer fram till mig och pratar med mig och försöker få mig att andas lugnt. Det var så jäkla läskigt, jag hörde vad hon sa, förstod hur jag skulle göra, men k-u-n-d-e inte göra det. Ungefär som när man försöker väcka en fot som "somnat", det fanns ingen styrsel. Catti berättade efteråt att jag var precis grå-vit i ansiktet, hur mina ben skakade och hur hon trodde att jag skulle börja krampa. Och att det satt en sjukvårdspersonal lite frånvarande vid min sida och tittade på löparna utanför... Det gör mig så himla rädd, det knyter sig i magen bara jag tänker på det. Catti, underbara ängel, jag är evigt tacksam att du valde just "mitt" tält att ramla in i även om jag är oändligt sorgsen över att anledningen till det var en bruten fot...

Nåja, jag ska inte agera dramaqueen. Värre saker har inträffat, men för mig var det fruktansvärt och vedervärdigt att känna att kroppen bara la av, att jag inte hade någon kontroll alls längre och framförallt; att jag inte fick hjälp. Catti och jag stapplade ur tältet efter någon halvtimme utan att någon tog märkbar notis om detta. Hade jag varit mindre förnuftig hade jag kunnat ge mig ut i banan igen utan att sjukvårdspersonalen hade reagerat. I mina ögon är det under all kritik, jag är ung, frisk och stark, men tänk om... Jag kanske överreagerar för att jag själv är i branschen?!

Enda glädjen i det hela är att vi kom tillbaks till Stadion och jag kunde ta emot världens mest underbare G som 70:e man i mål på 2:49:55. Jag är så jäkla stolt över honom!!

Någon analys över vad som hände har jag inte orkat med. En titt på pulsklockan visar att kroppen var i strejk från början. Snittpulsen på löpningen landade på 190 spm. Snittpulsen totalt (jag hade definitivt inte sinnesnärvaro att stoppa klockan när jag kraschade) blev 185 spm, inklusive en kvarts "fisk-på-brygga"-andning i liggande position. Med andra ord; jag gick på högvarv även om benen och kroppen i övrigt kändes kanonfräscha. Kanske försökte kroppen säga någonting på Göteborgsvarvet eller veckan som följde. Jag var bara dum nog att ignorera... Jag känner mig totalt misslyckad, även om jag vet att jag inte kan rå för att kroppen är klok och hjärnan är en idiot. Just nu vill jag bara glömma allt vad löpning heter, sälja skorna på Blocket och skita i resten, men jag kommer INTE att göra det. Jag ska springa ett marathon till och ta mig igenom det. SEN kan jag lägga löparkarriären på hyllan om det är vad jag vill. Ge upp på walk over, det gör jag bara inte!

K175. 42195 m. 5 timmar och 3 minuter till start

Startnumret uthämtat. Frukosten uppäten. Väskan är packad... Nu gäller det bara att hitta rytmen, följa massan och springa hem det femte marathonloppet i Stockholm och det elfte totalt. Jag har laddat med musik, med peppande tankar och visualiserat loppet. Det här ska bli en bra resa! Ska ni med?!

Sassa brassa mandelmassa! 28 timmar och 15 min till start

K175 försöker vara cool...

Så var man där igen... Nervös, förväntansfull, laddad, orolig och nyfiken. Väskan är snart färdigpackad. Återstår att se om man får någon biljett i år eller inte (nej, startbeviset har fortfarande inte kommit...). Tiden rusar iväg och imorgon är det dags för start. Jag vet inte om jag vill vara med längre... ;-)
Idag ska jag iallafall boosta energi på bästa sätt; Mia kommer strax hit och sen blir det en heldag med henne, sötaste Linnéa, världens bästa Stina, sushi, glassätande och nummerlappshämtande. Det kan bara bli succé!

Bilden ovan är för övrigt lånad från Mia, som tog en massa härliga bilder i onsdags på Vårruset :-)

Löparglädje. 51 timmar och 30 minuter till start.

Igår gjorde jag något av det roligaste jag varit med om. Jag, Helena, Mia, Catti och en tuff Skåneböna vid namn Nermina fick äran att peppa bloggvärldens mesta Görelälskling längs den 5 km långa Vårruset-banan. Vi skrek, vi tjoade, vi peppade, vi hejade och vi coachade och hade så himla kul hela vägen. Görel var urstark och Ö-K-A-D-E i uppförsbackarna och saktade inte ner farten en sekund. Med 400 meter kvar la hon in ytterligare en växel; spurtväxeln! Görel sprang i mål på nytt personbästa; 34:41. Läs hennes gästbloggsinlägg här!.

I 34 minuter och 41 sekunder upplevde jag ren och skär löparglädje, en energiboost guld värd inför lördag. Så, Görel, det är JAG som ska tacka för att du fått mig att känna glädjen i löpningen igen. Tack Mia, Helena, Catti och Nermina för en superhärlig partyrunda! Jag är sjukt laddad inför maran nu. Jag behövde bryta ihop, rensa ut, bli förbannad och komma igen. Batterierna är laddade, Duracellen är redo. Bring it on, bara. Nu blir det rock'n'roll på lördag om jag så ska krypa i mål! :-)

The return of the tjurskalle. 4 dagar kvar.

Marathon running, the toughest of all sports, is all in the mind" - Chris Brasher

Jag har vänt mig inåt. Ältat. Tänkt. Analyserat. Svurit. Gråtit. Tvivlat. Rasat. Och slutligen... landat. Lite stukad och tilltufsad, osäker och ganska rädd men med förvissningen om att det blir en start på lördag. Jag gillar inte att stå i en "upp-till-bevis"-position, jag gillar att slå ur underläge, att vara en underdog. Det stressar mig, jag får nästan panik av tanken på att andra vill "mäta sig" med mig, att andra har som mål att vara bättre än jag. Egentligen borde jag kunna vända på det och vara stolt; folk har mig som förebild och vill nå dit jag nått. Dessvärre funkar mitt psyke precis tvärtom; det sätter en press på mig att prestera, att jag har något att bevisa och försvara... Men okej, nu är det sagt och jag går en match med psyket. Har fått löparkrisstöd hos TSM-coach Rubin och bäste coach D, vilat från träningen och även från bloggen. Det känns bra, även om jag i nuläget verkligen inte känner mig kaxig inför mitt elfte marathonlopp. Det borde gå på "rutin", men icke! :-P

För att peppa mig har jag dels tänkt på härliga målbilder; att förverkliga Stinas vision och knäcka kusin J på upploppet, att möta underbare G i mål och få ge honom en salt kyss, att träffa Mia på ÖIP och dricka den numera traditionsenliga skumpan, att gå på marathonfesten hos Nix och bubbla marathon hela natten lång med alla underbara, härliga löparvänner jag har... Skulle det inte vara värt att gå en match mot psyket så vet jag inte vad som är motivation nog. Möjligen de 1800 km som jag avverkat hittills i år då... Inte ska jag ha gjort dom i onödan?!

För att ytterligare peppa mig och mota bort marathonspöket delar jag med mig av två härliga bilder som peppar mig. Den första; jag och min far, min stora förebild och idol. Den andra; en graffitimålning inte får missas vid passagen under Centralbron precis efter Slussen på maran. Löparen på bilden lär dock inte stå kvar där... ;-)

Is this the end? 8 dagar kvar

Lika bra att vara ärlig; jag har tappat löpglädjen. Gårdagens runda med farsan var förvisso underbar, kroppen kändes fin och lätt i uppförsbackarna och fötterna bara rullade. Men glädjen, den lyste med sin frånvaro. Den där nöjda belöningskänslan efteråt infann sig aldrig. Jag gillar inte att älta, analysera och fundera i oändlighet, men det här kan jag inte släppa... Kanske är det så att jag pressat mig själv lite för hårt, lite för länge och satt för höga krav. Kanske har bloggandet omedvetet satt press på mig att prestera. Kanske har jag bara en helt vanlig motivationsdipp. Kanske är det livet i stort som blivit för mycket på sistone. Jag vet inte. Däremot vet jag att jag inte kan fortsätta känna såhär. Bloggens överlevnad hänger löst, jag har funderat av och till under våren om jag ska fortsätta bloggandet eller inte. Den får överleva SM, men sen får vi se... Jag bloggar ju för att inspirera och då måste jag själv ha inspiration och känna glädje. Jag har saknat det ett tag nu, även om det kanske inte har märkts... Så, tills jag bringat ordning ur kaos får ni ha det så bra. Jag återkommer, i sinom tid!

Ojojoj! 9 dagar kvar

Har päronen på besök. Kan bara snabbt konstatera att snabbfarsan är i ruggigt god form. Hade glömt att han bara har en växel; fast-forward... Återkommer med detaljer om dagens "terräng"-pass, men jisses, han kommer att regera på SM!

Själv letar jag efter mitt lilla startbevis som fortfarande lyser med sin frånvaro. Efter kontakt med marathonkansliet blev jag ju inte direkt lugnad; "jag har inte din anmälan här...". Påtalade att jag fanns i anmälningslistan iallafall och fick då ett "oj, missade visst det " till svar. Tur att kansliet har koll :-P

För övrigt tycker jag att det är oroväckande kort tid kvar nu. Kan ingen stoppa tiden, jag har inte hunnit träna så mycket som jag borde (va, säger jag det här i år IGEN?! jag fattar inte... när ska man tycka att man har tränat tillräckligt??!?!). 9 dagar kvar. Knappt. Jag vet inte om jag vill vara med längre... ;-)

Mental kris. 11 dagar kvar.

Egentligen skulle jag ju blogga om Göteborgsvarvet, men jag lyckas inte riktigt samla tankarna. Hade en mycket märklig loppupplevelse nämligen. Någonstans efter 10 km tappade jag allt vad motivation hette, tyckte att det mest var tråkigt att springa och funderade faktiskt allvarligt på att bryta loppet. Inte för att jag var slut i kroppen, inte för att pulsen låg för högt eller för att jag dragit på mig mjölksyra. Nej, jag mådde fysiskt sett toppen och kände mig oförskämt pigg, men rent mentalt var det inte roligt alls att springa. Det var inte som på ett marathon när man känner sig trött och sliten och brottas med sig själv om att fortsätta, det här var något annat. Det var helt enkelt inte roligt. Jag har aldrig känt en så stark lust att kliva av ett lopp som då. Vet inte vad det var som fick mig att fortsätta, men jag är glad att jag ändå fullföljde loppet. Sista 7 km var iallafall ruggigt roliga, men just nu oroar jag mig mest för den där märkliga svackan... Fast såklart, tiden är jag jättenöjd med och även formbeskedet. Det var inte någon värre fysisk kamp att hålla 4:30-fart utan kroppen kändes hyfsat pigg även i mål. Det finns mer att ge, tror jag iallafall.

Dagens pass med IF Linnéa har inte gjort mig lugnare, tvärtom. Det var helt underbart att ha sällskap med Helena, både dit och hem, det var superhärligt att träffa alla go'a klubbkamrater och spana in Allans vader ;-) Men att springa intervaller på Zinken, med både fotbollar, fotbollsmål och fotbollskillar att kryssa mellan... nej, det var inte min grej. Kände att jag bara blev mer och mer sur och otrevlig mot omgivningen för varje intervall och det kändes verkligen inte bra. Löpning ska vara glädje, inte ilska. Det blev 10x400m@3.35 med Lilla My och en känsla av att vara rätt barnslig. Det är väl inte hela världen att det inte blev ett kanonpass (och då menar jag kryssandet och irritationen över alla hinder, tiderna förvånar mig rejält), men ändå känner jag mig sur och irriterad över att inte ha kunnat fokusera och hitta flytet. Suck. Jag hoppas att jag är inne i nån postloppssvacka, annars får jag allvarligt ta mig en funderare på om det är det här jag vill, såhär kan jag inte ha det! Jag brukar älska att springa lopp när starten väl har gått, jag älskar att plåga kroppen i intervaller, jag älskar ju att springa. Eller gör jag inte det längre?

Håll ut... 13 dagar kvar

... hinner inte med att uppdatera bloggen ikväll, det tar för lång tid från flyttpackandet. Lovar att redogöra för Göteborgsvarvets vedermödor och guldkorn så fort jag flyttat klart och fått ordning på uppkopplingen. Stay tuned!

1:35:07

Nytt Göteborgspers, borttappade solglasögon men prima kaninöron och tyvärr förlust i kusinkampen är facit för dagens tävling. Jag är supernöjd, återkommer med rapport under morgondagen. Stort tack till alla som sms:at, peppat och hejat; ert stöd betyder massor för mig! :-)

Tävlingsnerver. 15 dagar kvar

Nu jäklar! Tävlingsmänniskan inom mig har vaknat... Inte inför SM men imorgon är det dags för Göteborgsvarvet och jag känner mig märkligt lugn, bara tävlingssugen. Återstår att se hur det känns imorgon bitti när jag möter upp Linnéagänget på Centralen för att ta tåget till Götet... ;-)

Kusin J har hämtat sig från sammandrabbningen i N.Y och ringde förut idag för att "peppa" mig lite (eller snarare stressa upp mig). Av någon outgrundlig anledning får han starta i startgrupp 1B (jaja, han kanske var snabbare än mig på halvmaran för två år sen då...) och själv startar jag 5 min efter honom i startgrupp 2... Jag är sjukt sugen på att komma ikapp och förbi honom, men misstänker att det blir svårt. 5 min och en revanchsugen kusin är inte att leka med!

Kaninöronen är nedpackade, tågbiljetten utskriven och startbeviset finns med. Håller tummarna för att formen är med mig, att skorna är snabba och att vädret blir strålande. 4165 är redo, är ni med?! :-D

Födelsedag och goda nyheter! 17 dagar and counting...

Världens bästa idrottsklubb, IF Linnéa, fyller 100 år idag och det vill jag fira! Mitt fyrfaldiga leve: Hurra (för IF Linnéa) hurra (för Allan som drog igång löparsektionen) hurra (för alla Linnéalöpare) hurra (för den gemenskap och kärlek som klubben har)!!!

För egen del är det goda nyheter vad gäller det trilskande baklåret. Mina benmuskler mår nämligen utmärkt, inte en löparrelaterad skada så långt naprapaten kunde känna. Däremot är det värre ställt med ryggen... Jag är stel och låst i ryggen och troligen är det mitt jobb snarare än min träning som är grundorsaken, men nu har det gått så långt att jag överkompenserar och jobbar med fel muskler för att skydda ryggraden, vilket enkelt uttryckt har gett viss kortslutning i nervbanorna mellan ryggen och benen. Inte så kul kanske, men det är ändå den bästa nyheten jag kunde ha fått. Jag får träna, jag SKA träna och springa, det är inga bristningar eller överansträngningar i benmusklerna, min kropp TÅL träningen. Däremot tål den inte alla knasiga arbetsställningar jag hamnar i... Nåja, lösningen heter ryggrehabträning och med all sannolikhet är problemet åtgärdat inom några månader. Och tills dess får jag träna på så mycket jag vill :-))

Vidare bjöd kroppen på goda nyheter under ett 3x2000m intervallpass; 8:07-7:54-7:42 visade klockan och jag fattar absolut ingenting. Är det JAG som levererar de där tiderna?! Jag inser att trots att jag må ha en coach vars idéer gärna ifrågasätts så har hans tänk gett effekt på min fart. Thanx, coach!

TSM - inte bara löpning... 20 dagar kvar

Den närmar sig med stormsteg nu, maran... Efter dagens långpass är jag dessvärre inte alltför säker på att den blir av för min del. 24 km in i passet började nämligen en nerv i vänster baklår gnälla betänkligt och det var bara att bryta och traska tillbaka till Stadion. Surt! Å andra sidan; man ska lyssna på kroppen och jag bryter hellre ett långpass idag och kan springa om tre veckor än fullföljer långpasset och får en månads löpförbud på grund av skada... Ska på behandling imorgon, troligtvis är det en låsning i ryggeländet som spökar. Igen. :-P

Nåja, frånsett detta faktum var dagens långpass i TSM-anda riktigt ljuvligt. Det var med visst vemod jag begav mig till Stadion idag, eftersom dagens TSM-pass var mitt sista. Det kommer att bli konstigt att inte ha 3:15-gänget som står på Stadion och väntar på en, samtidigt som det ska bli skönt att få vara lite långpassledig också. Såhär i efterhand kan jag bara konstatera att "säsongen" som TSM-ledare gett mig otroligt mycket som löpare men också som människa. Så många härliga människor jag lärt känna, både i år och under förra året. Utan TSM hade jag inte lärt känna underbara Catti eller min partner-in-crime; Pertti. Jag hade aldrig lärt känna Clarre, Niklas, Masse, Arne, Gunilla och många, många fler... Men inte minst; utan TSM hade jag aldrig mött kärleken: min underbare G. Det hade varit kul att kunna skriva att vi bokstavligt talat sprang in i varandra, men riktigt så var det inte... Så snabb är jag nämligen inte. Än ;-) Så... Med mindre än tre veckor kvar till maran kan jag bara konstatera att även årets TSM gett mycket, men på ett annat sätt än förra säsongen. Återstår att se om det blir något mer TSM i höst för min del, men oavsett det så har mitt liv för alltid förändrats. Till det bättre, ska väl tilläggas ;-)

För min del var det sista långpasset innan SM, inte helt nöjd med utslaget. Nästa vecka är det tävling (om kroppen nu håller), helgen därpå är det jobb och sen... sen är det dags att stå där på startlinjen med adrenalinet flödande i kroppen och siktet inställt på 42 195 m marathonresa. Det pirrar i magen av både nervositet och förväntan när jag tänker på det. Min elfte marathonresa. Hur ska den bli? Kommer den att bli av över huvud taget?

Tidsbrist... 24 dagar kvar

Ojojoj, får inte tiden att räcka till riktigt. Planering är visst inte min starka sida... Sliter nu med tuffa dagar på jobbet, flyttpackning och ett och annat träningspass och lovar att uppdatera mig här så snart jag kan. Det kan dock ta några dagar, men håll ut vänner! I'll be back ;-)