Ojojoj! 9 dagar kvar

Har päronen på besök. Kan bara snabbt konstatera att snabbfarsan är i ruggigt god form. Hade glömt att han bara har en växel; fast-forward... Återkommer med detaljer om dagens "terräng"-pass, men jisses, han kommer att regera på SM!

Själv letar jag efter mitt lilla startbevis som fortfarande lyser med sin frånvaro. Efter kontakt med marathonkansliet blev jag ju inte direkt lugnad; "jag har inte din anmälan här...". Påtalade att jag fanns i anmälningslistan iallafall och fick då ett "oj, missade visst det " till svar. Tur att kansliet har koll :-P

För övrigt tycker jag att det är oroväckande kort tid kvar nu. Kan ingen stoppa tiden, jag har inte hunnit träna så mycket som jag borde (va, säger jag det här i år IGEN?! jag fattar inte... när ska man tycka att man har tränat tillräckligt??!?!). 9 dagar kvar. Knappt. Jag vet inte om jag vill vara med längre... ;-)

Marathonmardrömmar, here we go again...

I min enfald inbillade jag mig att jag lämnade marathonspöket på Staten Island i november, men icke! H*n har hittat tillbaka till mig och i natt kom årets första, men förmodligen långt ifrån sista, marathon(mar)dröm. Jag har intalat mig själv att Stockholm Marathon bara ska vara på kul, men i drömmen blev jag osams med coachen som vägrade låta mig trappa ner på träningen inför maran utan bestämt hävdade att det skulle vara ett långpass och inget annat. Vidare drömde jag att regnet öste ner och gjorde mina ben skor vattenfyllda och stegen blytunga. Jag drömde att jag inte hittade rätt startfålla och jag drömde att jag missade starten... igen... Fattar inte varför jag ska börja stirra upp mig redan, jag ska INTE maxa, jag ska INTE prestera, jag ska ha roligt och njuta av loppet. Inget annat. Dessutom är det mer än en månad kvar, det är för tidigt att bli nervös för något man inte ens behöver bli nervös för. Usch, maj kommer att bli en lång månad... ;-)

Stoppa tiden! 7 ynka dagar kvar

Ja, fy sjutton! Nu har den värsta förvirringen släppt och förbytts i en enorm trötthet och ovilja att göra något annat än att sova och ladda batterierna inför kommande söndag. Dessutom har jag haft otäcka känningar av en annalkande förkylning och därför ställt in två löppass den här veckan. TVÅ! Veckans träningsmängd stannar således på två ynka löppass och ett intensivjympapass. Hur farao hade jag tänkt att det skulle räcka inför Berlin Marathon?! Jag hinner inte träna klart, ge mig en vecka till att träna på så jag hinner "komma i form"...

Såklart jag vet att det är marathonspöket som gör sin röst hörd, men det hjälper inte riktigt mot det dåliga samvetet och den obehagliga känslan i kroppen av att inte "hinna klart" med träningen. Kanske är det också för att tiden faktiskt rinner iväg, nu är det bara en vecka kvar till urladdningen och verkligheten med att det kommer att göra ont och vara jävligt jobbigt kommer ikapp. Jag kan inte längre förneka att ett marathon är i antågande.

Å andra sidan; det pirrar förväntansfullt i magen när jag tänker på starten. Jag, bland 40 000 andra löpdårar, med en ballong i handen. Ögonblicket när alla släpper sin ballong och de svävar mot skyn. Ljudet av 40 000 par fötter som rör sig mot Siegessäule. Det är stort, det är till och med enormt. Och om en vecka har jag fått uppleva det igen!

Planen för sista veckan är att springa ett intervallpass imorgon, ett distanspass på tisdag och sen vila till lördag då det är "Breakfast Run" (6 km i mycket långsamt tempo) i Berlin. Plus att hålla förkylningen stången, jag har inte tid att bli sjuk nu! Synpunkter?