Uppdatering!

Glad, energiboostad barnmorska
Ojojoj... Jag har verkligen varit frånvarande på bloggen under veckan. Det har flera förklaringar, dels har jag haft en krånglande internet-uppkoppling och dels har jag varit hemifrån större delen av helgen...
Nåja, jag fick en förklaring till veckans tungsinne iallafall. Hormoner. PMS. Big time. Borde ha kommit ihåg att jag känner av det när jag tränar hårt, märkligt att jag alltid lyckas förtränga det... Nu vet jag att det inte var någon överträning eller nåt annat och det känns skönt. Lite irriterande att vara så påverkbar av hormoner fast det är bara att gilla läget.

Träningsveckan har blivit lite haltande på grund av all trötthet och håglöshet, men jag har fått till riktiga kanonpass trots allt. Torsdagen bjöd bara på vila och ett långt, peppande telefonsamtal med världens bäste coach. Tack!

I fredags lyckades jag få till ett grymt intervallpass helt enligt coachens direktiv. På agendan stod 2x2000m@4.10 min/km, 2x1000m@4 min/km, 2x800m@3:50 min/km samt 1x400m@"jäkligt snabbt men kontrollerat" och 400 m joggvila mellan varje intervall. Så, jag begav mig till EIP efter avslutat jobb och äntligen hade snön smält undan så att löparbanorna var i princip snöfria. Fast besluten att lyckas genomföra passet drog jag iväg och fick hålla igen lite. Första tvåtusingen landade på 4:04 i snittpace, den andra på 4:08 i snitt. Tusingarna gick på 3:56 resp 3:58 och benen kändes fortfarande pigga. Under den första åttahundrametersintervallen började dock tröttheten komma, ingen direkt mjölksyra men jag fick verkligen fokusera på att hålla farten hela vägen. Med lite pannben blev det 3:47 resp 3:51 min/km i snittfart. Slutligen då fyrhundringen. Jag var rejält trött i kroppen, men helt utan mjölksyra. Laddade och lät benen pinna på allt vad jag orkade. Och det gick undan, för första gången på mycket länge kände jag mig faktiskt snabb. Jag hade flyt, jag var trött men drog inte på mig någon mjölksyra alls. Stoppade klockan på 1:26, en pace på 3:35 min/km. Så, okej då. Jag är snabb, åtminstone i 400 meter ;-)

Alternativträning...
Gårdagen bjöd på alternativträning i underbart sällskap. Långfärdsskridskor alltså... ;-)Solen sken, sällskapet var toppen, isen var helt okej och kroppen njöt av att åka skridskor igen. Snacka om energiboost!! :-)

Och tur var väl det... Energiboostad till max bytte jag sängen mot Stadion imorse och det blev ett långpass som mest kan sammanfattas med orden "modd, motlut och motvind" ;-) Idag var det tungt, riktigt tungt, att hålla farten. Tur att jag träffade vännen och Linnéaiten Anders innan, han försåg mig med ett par hembakta Runekakor och tur var väl det! Det hade inte gått annars, tack Anders!
Det var ett ganska litet gäng i 3:15-gruppen idag, men vädret till trots så var stämningen på topp! Vi sprang och pratade och jag munhöggs nog en hel del, åtminstone i början. Clarre gjorde som vanligt en enorm insats och höll både fart och kompass och jag la mig vid hans sida och hojtade "håll höger/håll vänster/möte" så det ekade... ;-) Och inte minst; vi fick agera vindskydd åt klungan. Oj, vad det slet att ligga längst fram och dra. Jag började bli kraftlös när vi kom till Årstaviken, modden och backarna sög musten ur benen på mig. Clarre försökte peppa, men jag blev bara tystare och tystare, mer och mer sur och trött. Orkade peppa på gruppen genom Liljeholmen och runt trekanten, tryckte i mig en Runekaka och kände att krafterna kom tillbaks. Det varade dock inte länge... Redan på Liljeholmsbron kom tröttheten igen och jag började på allvar fundera på att släppa gruppen och idag var jag inte ensam. Vi tappade nog ett tiotal löpare totalt, fullt förståeligt i det tunga föret. Snön föll oförtrutet och även om vinter-Stockholm var vackert så kunde jag inte riktigt njuta. På något sätt höll jag mig ändå i täten över Västerbron och in i motvinden på Norr Mälarstrand. När vi kom till Stadshuset föll jag dock bak i gruppen och släppte när vi kom till Tegelbacken. Tio meters promenad gjorde susen för benen, så lagom till rödljusen vid Kungsan var jag ikapp gruppen och la mig i täten igen. Clarre räddade dagen för mig genom att ge mig lite extra sportdryck med koffein i den sista kilometern in mot Stadion. Och då slog det mig; jag har inte druckit kaffe på två dagar! Undra på att kroppen strejkar då...
Efter 2:14:07 var hela gänget tillbaka på Stadion och jag tror att alla var toppennöjda med att ha orkat fullfölja. Vi landade på 5:06 min/km i snitt och tillryggala 26,3 K enligt min klocka. Riktigt bra! Efter en skön stretch och en varm dusch var det bara att bege sig hemåt. Eller... inte riktigt. Stadion var nämligen låst och därinne var vi kvar. Vi traskade runt, runt och hittade tillslut en öppning... Så, slutet gott, allting gott. Och nästa vecka är det mängdvecka igen, 100 miles, kan det gå?! :-)