Nu är det slut på att "sitta i vardagsrumssoffan och mysa", istället har den gode coachen utmanat mig med lite kvalitetspass; kortbacke, progressiv tempolöpning samt intervaller.
Kortbacken avklarades i tisdags kväll med Masse som sällskap. Han guidade runt mig i Högdalen/Bandhagen och visade mig till min nya "hemmabacke"; Högdalstoppen. Tur att jag hade honom som sällskap, det var mörkt och lite halvläskigt där borta... Någon vänlig själ hade släckt belysningen uppför backen så vi fick ledas av månljuset och snön. Ett riktigt härligt backpass på 15 iterationer i jämn fart (39-40 sek, 150 m backe). Och på tå! Nu har uppförslöpningstekniken satt sig och även om det sved lite i vaderna efteråt så kändes skillnaden. Det kändes som om steget var lätt, även om känslan var att det var ganska tungt. Ett kanonpass, i vilket fall. Tack, Masse!
Idag var det dags för nästa utmaning; tempolöpning med progression... Kan väl direkt konstatera att det är här jag har min svagaste punkt som löpare. Det blev ett slitpass, men nu är det gjort och jag har ett pass att utgå och förbättras ifrån. Passet var tänkt att bli såhär: 4 km i 5:10-fart, 3 km i 4:30-fart, 2 km i 4:15-fart och 1 km i 4-fart, plus nedjogg. Jag hamnade lite fel från början och öppnade med 4 km i 4:;57-5:03-5:03-5:10... Sen var det dags att öka till 4:30 och det kändes hur bra som helst, trots en hel del backar. Det blev 4:29-4:29-4:26 av det hela, men sen började det bli jobbigt. Efter en km i 4:10-fart i motlut tog det stopp, jag fick liksom inte luft. Stannade, andades, svor... Ingen mjölksyra, bara luftbrist kändes det som. Pinnade iväg igen och sprang den andra kilometern på 4:11, lite för fort alltså. Och det fick jag igen, den avslutande kilometern landade till slut på 4:05, men då tog det tvärstopp (andnöd!) igen efter 600 m i 3:59-fart... och efter ett antal nya svordomar så gick de sista 400 metrarna liksom inte så fort som jag hade hoppats. Nöjd är jag inte, men jag ser vart det brister och kan göra något åt det. Nu väntar dubbelpass imorgon och sedan nästa utmaning på lördag; intervaller. Here we go!! :-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
9 kommentarer:
Inte va sur nu. Du gjorde bra ifrån dig! När snön är borta krossar du de där tiderna som ingenting!
Tihi, det går över. Jag är sur på ett sätt som driver mig framåt, inte sur och uppgiven. Men förbaskat, vad bakhalt det var! ;-)
Jag vet själv att jag behöver bli lite besviken för att jag ska få revanchlust =)
Bra pass ändå och du har bra fart i dig så det kommer.
Precis så, Dunceor :-) Jag blir lite ilsken och så tar jag ut frustrationen nästa gång. Ger mig gör jag helst inte... ;)
Håller med N'batha. Med tanke på dagens skitförutsättningar vad gäller underlag, så måste det väl ändå summeras som ett kanonpass. När halkan är borta så gör du ju de föreskrivna tiderna utan problem. Så: Bra pass, Karin. Riktigt bra!
Go Karin go Karin go Karin!!! :D
Du är ju bara hur bra som helst!
Jag avskyr tempolöpning, vilket gör mig extra impad. Backintervaller - ja tack! Tempo - kräks!
Hur beter du dig för att hålla koll på farten? Sneglar du på den tekniska manicken stup i kvarten, eller känner du tempot i kroppen?
Jag tycker att du var grymt nära. Det tar nog lite tid att lära sig nya träningsmetoder, om du kör det här många gånger kommer du att hitta rätta knycket.
Härligt att genomföra i de senaste dagarnas bakhala väder - du kommer ju ha benmuskler som pansarplåt bruden!
Benet: Tack, dina ord värmer!! :-)Känslan var att det var ett skitpass mer än ett kanonpass, så tungt! Men visst, när snön är borta och solen skiner... :-)
Helena: Yes!! :-)
Bureborn: Är det något pass jag verkligen inte gillar så är det tempolöpning, det gör ju bara ont ju ;) Jag får kolla på klockan, iallafall när det är såhär halkigt ute. 5-fart, 4:30-fart och 4:15-fart har jag annars ganska bra pejl på :)
Mia: Det tror jag att du har helt rätt i! Övning ger färdighet, jag måste bara lära mig att vara tålmodig... Pansarben, you bet! :-)
Skicka en kommentar