Testlopp på Kärrtorps IP

Pertti och jag skulle köra rekordförsök på en tusing idag och hade bestämt oss för Enskede IP. En bra och trevlig bana. Sagt och gjort, jag tog en extra uppvärmning och sprang från mig mot EIP och filosoferade i godan ro om allt och inget. Nästan framme vid IP:n kände jag hur det sved till på vänsterarmen och slog instinktivt mot det onda, varpå det sved till i höger lillfinger. Getingstucken!! Två gånger av samma otäcka kryp, jag som inte blivit getingstucken i hela mitt liv. Vad hade jag gjort för att förtjäna detta?! ;-)
Kom således "skadad" fram till EIP och möttes av en imponerande mängd bilar, cyklar och barn. Friidrottsdag, uppenbarligen. Så typiskt! Mötte upp Pertti, som turligt nog var beväpnad med både karta och bil och vi konstaterade att det bara var att byta bana. Var kom alla friidrottare ifrån just idag?! Nåja, vi kollade efter närmsta löpbana i kartboken och tog bilen mot Kärrtorp. En liten sightseeingtripp senare befann vi oss på Kärrtorps IP, inga cyklar, barn eller friidrottare där inte. Bara jag, Pertti och några fotbollsspelare. Perfekt!

Startade rekordförsöket med 3 km lugn uppvärmning på banan och sedan körde vi strides. Pertti var rackarns snabb, det var bara att paddla på i bakvattnet och imponeras av farten. Inte mycket att sätta emot där! Sedan fanns det ingen återvändo. Jag var inte alls pigg på att ge mig ut på den där tusingen, visste att det skulle göra ont, men nyfikenheten tog överhanden och så stack vi iväg. Pertti for iväg som skjuten ur en kanon, jag försökte att inte haka på utan köra mitt eget race. Efter första varvet klev Pertti av (han beslöt sig för att köra testlopp för 400 m den vändan) och jag blev ensam med kampen mot klockan. Efter 600 m ville jag stanna, mjölksyrakänningarna kom krypande i armarna (!) och det kändes riktigt tungt. Bet ihop och började räkna ner i hundringar. De sista två hundra metrarna kändes evighetslånga, jag försökte öka men det gick inte. Omöjligt! Kom på något sätt i mål och stoppade klockan på 3:41. Med mjölksyran sprutandes ur öronen och ett matt leende på läpparna konstaterade jag att det ju är rätt snabbt. Eller kanske till och med riktigt snabbt :-)

Hur som helst, träningen var inte över där... Pertti hade spanat in McMillan och tyckte definitivt att vi skulle köra testlopp för 100, 200, 400 och 1000 m. Så, sagt och gjort. Pertti dundrade in den ena tiden snabbare än den andra, själv sackade jag för varje intervall... Såhär blev tiderna: 100 m: 19 sek, 200 m: 40,6 sek och 400 m 1:27 sek. Tusingen satt definitivt hårt kvar i kroppen, det gick inte att gå för fullt på intervallerna. Innan vi startade nedjoggen gjorde Pertti en analys av våra tider och vad McMillan gav oss för marathontider. Medan Pertti gick från 3:05 (100 m-tiden) till 3:25 (tusingen) så gjorde jag precis tvärtom och gick från 4:00 (100 m-tiden) till 3:30 (tusingen)... Kontentan: jag är inte snabb, jag är seg. Och ja, jag ska träna långa intervaller långsammare och korta intervaller snabbare, skilja på VO2max och tröskelpass(coach D, du har så rätt!) ;-)

Passet avslutades med 6 km nedjogg i solskenet på Kärrtorps IP och ganska mycket skratt och prat. Ett riktigt skönt pass! Totalt idag blev det 13,8 km, snittpace 5:15 min/km, puls 155/189 (den låga pulsen beror enbart på att större delen av passet gick i väldigt lugn och skön fart). Kadensen landade på 176/238 (det måste vara fel, det är väl ändå omöjligt att ta 238 steg/minut?).

Nytt testlopp planeras till september/oktober efter LL och Berlin Marathon för att se hur vi ligger till inför N.Y Marathon i november. Tack, Pertti, för analysen, sällskapet och ett riktigt roligt pass. Och grattis till rekordet på tusingen, 3:34!