Jag tror jag nyss fattade ett bra beslut. Stod med löparmunderingen på, redo att ge mig ut på ett fartlekspass. Igår slog det mig nämligen att jag inte sprungit fartlek sedan i maj och faktum är att jag har saknat det busiga och spontana i fartleken. Dags för favorit i repris, tänkte jag således. Kastade en blick på pulsen och såg att den låg högt över normalt, vilket i och för sig inte var så konstigt med tanke på hur jag nyss farit runt. Men... efter att ha stått stilla ett par minuter så sjönk pulsen inte under 65 spm ändå och jag brukar alltid starta med en puls på 50-56 spm (stående). Övervägde med mig själv under ytterligare någon minut; springa eller låta bli. Till slut bestämde jag mig för att låta bli.
Det var en mycket märklig känsla att snöra av sig skorna igen, jag sitter fortfarande i löparkläder och med pulsbandet på... Tänk att det ska vara så svårt att låta bli att träna, benen ber om en runda och samvetet gnager i mig. Men NEJ! För en gångs skull ska jag försöka lyssna på kroppen. OM pulsen är hög för att jag håller på att bli sjuk eller är på väg att bli övertränad (hur nu DET skulle vara möjligt, så mycket har jag inte tränat) så är det baske mig inte värt att pressa kroppen. Om pulsen är hög av någon annan anledning så... tja, det är inte värt att chansa. Jag får springa fartlek på landet imorgon kväll istället, no big deal. Fast just nu känns det som om jag fuskar... När andra människor gruvar sig för att de inte tränar alls så får jag ångest över ett ynka inställt pass. För tänk om jag vilar i onödan...?! Någon som känner igen sig i det här resonemanget?
För övrigt har marathonspöket vaknat, 5 ½ vecka innan Berlin Marathon. Inatt fick spöket mig att drömma att jag sprang fel och missade maxtiden... Here we go again ;-)
Avslutningsvis: tack för alla peppande, kloka kommentarer på gårdagens blogginlägg. Ni är underbara!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
15 kommentarer:
Åh vad du är bra! Det är ett av dina bästa pass på riktigt, riktigt länge!
Jag säger det helt utan ironi - även om det verkar osannolikt.
Vet du, jag förstod att du skulle säga det :-) Den Viktiga Vilan. Indeed!
Jag ska också inte springa idag...
Vad skönt, då är vi två :-) Heter det "också inte" förresten?
Svårt.
Har du planerat att boosta och köra mkt mängd så kommer du också att köra ner dig. Det SKA kännas motigt, du SKA inte känna dig pigg. När du närmar dig slutet på boosten SKA det kännas som att du inte vill springa alls.
Sen med vila och återhämtning på det så kommer löplusten krypandes i benen, och då kommer du inte vilja göra annat än springa - och då kommer du vara stark!
Jag tycker att det här med att "lyssna på kroppen" är alldeles för flummigt. Vad är det man ska lyssna på? Jag väljer hellre att lyssna på puls, smärtsignaler, sömn, kroppstemperatur, aptit, prestation, laktat osv. Samt förlitar mig på träningsupplägget (om det är vettigt upplagt).
Men nu hade du ju en faktor som inte är subjektiv: puls. Om jag var du skulle jag hålla koll på den dagarna framöver, man brukar säga att en dags pulshöjning inte är avgörande, du ska ha en höjning i tre dagar innan det är dags att oroa sig.
Så håll koll på alla mätbara faktorer - och tänk på att få in så mkt vila som möjligt mellan alla "måsten".
Jag känner igen resonnemanget. Är där och det gnager - MEN, finns inte tid/möjlighet etc - så är inte 1-2 inställda pass hela världen. Och som vi chattade om nyss - vrid lite på veckan - ta passet imorgon och förläng denna vecka till måndag.
Jo, jag boostar och det är sista mängdveckan. Jag förstår vad du menar, helt klart. Det jag menar med att lyssna på kroppen är just de signaler du beskriver. Puls, smärta, trötthet, stelhet, smärta, sömn... Kroppen talar och jag lyssnar. Ibland... Det jag gör nu är att jag byter vilodag, från imorgon till idag och hoppas på att det hjälper.
Mia: Jag vet! Fast måndag och tisdag nästa vecka ska bli vilodagar har jag bestämt. Jag flyttade som sagt morgondagens vila tills idag och så får vi se. Men ja, think outside the box ;)
Bra, då håller vi tummarna!
Du tror att du fattat ett bra beslut? Klart du fattat ett bra beslut!
När vissa väljer att stå över ett träningspass och kasta om vilodagar beror det på att de försöker maska. Den risken existerar inte i ditt fall. :-)
Du passar passet för att "kroppen" sagt ifrån att den behöver vila. Men visst är det irriterande att samvetet aldrig kan ge sig?
Du gör din satsning fantastisk bra Karin. Och det är roligt att du behåller förnuftet, ibland springer det ju iväg när farten i kroppen kommer smygande och man vill bara mer, mer, mer...
Summan av kardemumman är 1. Du ska ju även leverera i andra sammanhang ex på ditt jobb. På heltid. Därför skulle jag vilja säga "crasha" med måtta...
Och det där spöket, det är bara där för att tagga dig. Det kommer jag ihåg från förra vändan h*n var på besök!
Ett missat pass gör absolut inget i det långa loppet. Det gör ju bara att du kan köra nästa pass hårdare utan att känna dig alltför trött. Bra beslut!
Magda: Tack, det hjälpte uppenbarligen :-)
Bureborn: Så sant... Ändå känns det som om man skulle maska. Men, nu vet jag vad felet var. Urinvägsinfektion. Klok kropp att säga till!
Katta: Tack, jag kraschar lugnt denna gång ;-) Och ja, spöket dyker upp i lagom tid och får mig nojjig och taggad på samma gång. Skitspöke! :-P
Medeldist: Det var ett smart sätt att se på saken. Tack! Ikväll kör jag järnet på fartleken :-D
Oj. Svårt. Den här tråden är väl redan död (och har fått en "lycklig" upplösning i och med uretriten), men jag vill gärna slänga in mina fem kronor om det här med att lyssna på kroppen.
Det jag håller med Magda om är att det är flummigt, vad är det man skall lyssna på egentligen. MEN jag tror egentligen inte det är så svårt. "Lyssna på kroppen" tas visserligen ibland som ursäkt för att egentligen ha lyssnat på huvudet (som säger neeeej, jag har inte luuuuust inför t.ex. ett hårt träningspass eller efter en tuff dag på jobbet), och det är förstås inte meningen. Men ibland är det faktiskt så att även ospecifik olust är en signal att ta på allvar. Jag gillar själv inte att skriva på det sättet för det låter lite som von oben, och det är inte så jag menar det, men innan jag var 35 så var det också bara att köra på liksom. Men om jag numera överskrider min stresströskel så kör jag mig i botten på nolltid, och när jag säger botten så snackar vi alltså typ sjukpensionärstanter med ospecifika smärtor överallt som i princip bara sover om dagarna och jäser upp till släta vetebullar.
Linjen är helt enkelt mycket tunnare idag än vad den var förr, och även om ni kommer att hantera detta galant så vågar jag nästan lova att ni kommer att märka viss skillnad när ni blir lite äldre, att gränsen liksom tunnas ut. Sömn- och vilobehovet blir liksom större, och man kan inte köra på lika hårt som förut.
Därmed inte sagt att man inte kan fortsätta utvecklas och få bra resultat, för det kan man definitivt. Det krävs bara lite annat "tänk", att man inte bryter ner lika hårt i lika långa perioder kanske, och att man tillåter lite mer återhämtning.
"Lyssna på kroppen" låter som sagt urfånigt som begrepp även i mina öron, så där lite hurtigt iForm-aktigt. Men som idrottskvinna (eller man) är det ju egentligen självklart att man lever med fullständig och exakt medvetenhet om kroppen och dess processer, och kan tolka varenda liten signal med absolut gehör. Som tur är är det ju en erfarenhet man får på vägen om man, eh, lyssnar, och jämför med t.ex. objektiva mätbara parametrar som puls och liknande. Egentligen är det ju inte konstigare än att man kan känna att man har feber utan att behöva ta tempen...
Men fan - kör hårt så länge det varar! :-D
Fredrika, tack för dina kloka ord! Du har så rätt i det du skriver, jag tror att man "lyssnar på kroppen" mer eller mindre medvetet. Jag är väldigt medveten om min kropp och dess signaler och jag kallar det att lyssna på kroppen, luddigt eller ej ;-)
och klart jag ger järnet, så länge det bara går!
Skicka en kommentar