torsdag 28 augusti 2008

Just keep running...

Sprang en horribel snabbdistans från jobbet och hem igår. Ingenting kändes bra, kroppen var seg, benen stumma, hittade inte rytmen och allt kändes bara fel. Tills jag kom hem och tittade på klockan. 9,1 km på 39:23. 4:20 min/km. Inte undra på att det kändes tungt!

Idag har jag utforskat för mig okända marker; dubbla träningspass. Nu ska man väl egentligen springa ett lättare pass på morgonen och ett tuffare på kvällen, men i vanlig ordning gjorde jag en egen variant... Skulle faktiskt ha sprungit en vända före frukost, men när jag vaknade var jag så otroligt hungrig att något pass på fastande mage inte var att tänka på ;-) Det blev till att äta frukost och ta en lunchjogg istället, 7,75 km mätte sträckan jag sprang enligt Gmaps Pedometer. Fotpoden har fått batteritorsk och jag hann inte fixa det innan dagens första pass. Det blev hursomhelst en skön runda med lite felspring i Stureby. Tempot blev något för högt egentligen; 4:53 min/km, men jag sprang på känsla och det kändes lugnt och behagligt. Sen kom dilemmat; hur laddar man om batterierna för ett intervallpass om 6 timmar?! Jag gjorde en chansning på bra lunch och allmänt softande och det funkade ju faktiskt riktigt bra :-)

Begav mig till Zinken för kvällens träning med alla härliga löpare i IF Linnéa. På väg dit lyckades jag köpa nytt batteri till fotpoden och faktiskt, den tickade snällt igång så nu är jag ÄNTLIGEN tillbaks i kadens- och pace-världen igen :-) Vi var ett litet tappert gäng som kämpade idag och både coach Allan och coach Nisse lyste med sin frånvaro. Helt plötsligt blev det upp till mig att styra upp träningen (förstås med god hjälp av Patrick, Britta och Helena)... Allan, jag kräver att få bli uppgraderad till hjälpcoach snart! ;-) Vi hade dessutom nya löpare i form av Sofia och min kollega Tina, jag hoppas att de båda kommer tillbaka trots coach-vikariens framfart...

Uppvärmningen blev långa varvet runt Eriksdalsbadet och Årstaviken, riktigt skönt löparväder med lite regnstänk. Benen kändes lite knasiga när vi började, som om de inte riktigt var med på noterna. Känslan släppde dock efter ett par kilometer och när vi var på Zinken igen så kände jag mig ganska pigg. Tusen-stege på schemat igen, det är INTE kul innan. Inte alls faktiskt. Men det gick, den här gången också! Jag höll faktiskt nästan hela vägen, kroknade under sista 800-metersintervallen och sprang min sista tusing på ren vilja. Och lite för att jag lovat underbara Mia att springa åt henne också ;-) Hade ett mantra under sista varvet och det var "just keep running, just keep running". Fy farao, så trött jag var när varvet var klart. Sprang iallafall samtliga intervaller på "under 4 min/km"-pace och landade på en snitthastighet om 3:54 min/km, vilket är något bättre än sist. Nöjd!! Mest av allt är jag nöjd över att inte ha gett upp den sista intervallen trots att jag var så trött att jag inte visste hur jag skulle ta mig runt...
Avslutade passet med fyra sköna varv på ZIP och stoppade klockan på 14 km blankt. Snittpace på hela passet blev 4:55, puls 162/192 och kadens 184/216.

Måste bara som avslutning hylla en hjälte lite extra; Helena. Jag startade min andra fyrhundring strax efter det att hon startat sin tvåhundring och jag fick slita för att närma mig och komma jämsides. Sista 70 metrarna av hennes tvåhundring sprang vi jämsides, dvs i 3-50-nånting-fart. Helena, jag är grymt imponerad av din utveckling som löpare! Hatten av för dig :-)

7 kommentarer:

Helena sa...

Tack vännen, jag blir tårögd;) Och jag blir som vanligt grymt imponerad av dig och din framfart. Du får allt att se så lätt ut, du bara "keep running" liksom:D

Magda Gad sa...

välkommen till dubbla-pass-världen :-) fyyy faaan va bra kutat!!!!!!!!!

Sofy sa...

Ho ho! Tack för tidsangivelsen inne hos mig, kändes skönt och behagligt! Vilken härlig löparglädje det var igår, jag kommer garanterat tillbaka, även om det här med att springa på bana och själv håla kolla på distanser känns nytt. Antar att man kommer in i det ganska fort. Vilka tider. Grymt jobbat!!!

Anonym sa...

Du bara radar upp härliga löppass - sånt inspirerar! Så jag har utsett dig till min mentala coach.
Du har kolleger oxå = andra löparbloggare som smittar av sig med löparglädje och entusiasm.

Visst är det härligt med dubbla pass? Fast jag har aldrig testat lunch och kväll. Bara morgon och kväll. Och då var morgonpasset verkligen en jogg... ;-)

MarathonMia sa...

Grymt tjejen! Du betar av pass och tider i rasande fart! Jag är så impad. Håller med dig - visst har det hänt nåt med Helena, tror vi får hålla lite koll på henne ;-)

Jag saknade er igår - mest er som människor, INTE stegarna för det var ju inte så länge sen jag nötte dem... blah. Dansade i 4 timmar istället :-)

Karin sa...

Ja säger då det, du har blivit så snabb så du har blivit fartblind! Du tror du springer långsamt och segt, men i själv verket flyger du fram! Go snabba Karin, Go!

Karin sa...

Helena: Men Helena, du ÄR grym! Tack för peppen, det känns som att springa i sirap... ;)
Magda: Tack och tack! Ska definitivt göra om det!:-D
Sofy: Vad kul, det är så det ska vara! Efter några stegar kommer du att vara intervallproffs! Lycka till på söndag nu :-)
Bureborn: Nu blev jag både mycket glad och väldigt rörd. Tack :-) Jag ska göra mitt bästa för att coacha dig mentalt! Jag tror mer på morgon-kväll än lunch-kväll vad gäller dubbla pass...
Mia: Tack, vännen! Ja, vi får nog kolla in Helena lite extra så hon inte går till Hässelby eller någon annan proffslöparklubb ;) Du var saknad igår!
Karin: Haha, ja du har nog rätt. Fartblind var ordet ;-) Tack, gumman!