Ja, löpartillvaron är lite svajig för tillfället. Eller rättare sagt; hjärnan bakom löpningen. Jag får emellanåt för mig att jag gett mig på något omöjligt, men det handlar ju inte om att bestiga Mount Everest utan "bara" att springa ett marathon på sub 3:30. Fast det är ju inte "bara", utan en hel del slit bakom det hela också. Är det tecken på överträning eller bara bipolärt löparsjälvförtroende?!
Imorse funderade jag på om det är värt det, bara för att nästa sekund vara tvärsäker på att det ÄR värt det! Självklart är det värt varenda meters slit när man väl springer i mål på Stadion. Den målbilden har jag plockat fram alltsom oftast nu för att motivera mig. I tanken är jag dock redan där... :-)
Dagens träning blev en annorlunda sådan. Jag hade återigen bestämt mig för att låta kroppen bestämma tempot. Idag var jag nämligen så galet trött efter jobbet att jag övervägde att låta bli att träna. Som tur var så lyckades marathonpsyket övervinna latmasken och att det regnade när jag gav mig iväg såg jag bara som en bonus! Jag fick förresten följande fråga av kollegorna på jobbet idag: "Ska du ut och springa nu? Men det regnar ju?!". Ja... Det regnar, men jag kan väl springa ändå? Insåg att det inte var en självklarhet utan snarare ytterligare ett tecken på löparnördighet :-D
Nåja, det var en parentes i det hela. Iväg kom jag iallafall, kroppen kändes seg och trött, det regnade och jag gnisslade tänder. Sen hände något, det bara lossnade och löpsteget sträcktes automatiskt. Kroppen drog, pulsen gick upp till sisådär 170 spm men benen kändes så pigga! Kikade inte på klockan alls utan stoppade när jag började varva ner ett par km från Henkan. Där mötte jag kompisen M som var ute på snabbdistanspass. Vi stannade och pratade en stund och bestämde oss för att köra intervaller ihop imorgon bitti. Klockan 7!!! Vad tänkte jag på?! ;-) Jag får se fram emot att få sällskap och att få premiär för intervaller på bana. Enskede IP ska testas :-) På grund av allt prat hann jag bli kall innan jag kunde vinka av M och fortsätta hem. Sista km gick rätt långsamt, men kroppen kändes ändå pigg och fräsch. Summeringen av rundan lyder som följer: 12,3K, 59:51 min, snittfart 4:51 min/km, snittpuls 171 spm. Snabba partiet av löprundan blev 7,2 K, 33:36 min, snittfart 4:39 min/km. Utan att pressa kroppen! :-)
Återstår att se hur löparsjälvförtroendet är efter morgondagens intervaller. Jag bävar... Ska ladda med grötfrukost enligt Benets recept. Och sova. Och be att löparguden är på min sida imorgon...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Enskede IP rockar... Har varit där ett antal gånger... Alltsomoftast är det helt ledigt... Men det har hänt att det varit div 1 match där och då tränger man sig inte gärna på... ;-) Hade ni planerat det till kl09 kunde ni fått sällskap... Men 7 är alldeles för tidigt...
Faen vad snabb du är!
3:15? ;)
Du kommer att vara vassare än vanligt efter morgondagens grötfrukost :-)
Kör hårt! Intervallerna kommer att gå som på räls!
Masse: Jag hoppas att det bara är jag och M som är galna nog att vara där kl 7 iallafall :-D Det ÄR för tidigt, jag håller med. Men sällskap är kul! Blir det fler gånger ska jag ha dig i åtanke vad gäller tiden :)
Niklas: Tack! Några 3:15 blir det inte tal om (vågar inte ens tänka på vilken pace man måste hålla i 42K då...)men jag kanske kan se bakhasorna på dig?! ;)
Benet: Kalasgod gröt! Jag är laddad, återstår att se om kroppen är med mig...
Intervaller kl 07.00 och grötfrukost innan??! Miss i nassen:)
Jag är bara avundsjuk, vi är magsjuka hela bunten så den här veckan blev bara skit också. Fick ett bra pass i tisdags och jag hoppas att jag är uppe och springer i helgen.
Ibland är den bra märklig kroppen, man tror att den inte vill träna. Skallen säger då det. Och sen visar det sig att den är på ett strålande löparhumör!
Sånt, får alltid tvivlen på vad man håller på med att skingras. :-)
Skicka en kommentar