En sån där dag...

Ja, om det inte vore för att det är fredagen den 8/2 så skulle jag nästan tro att det var fredagen detn 13:e. Min fredag har med andra ord inte varit helt strålande. Inte strålande alls faktiskt. Idag har det varit en sån där dag då man helst skulle ha låtit bli att gå upp... Vilket iofs var det jag _nästan_ gjorde...
Let's start from the very beginning: Igår fick min mobil frispel och bestämde sig för att leva sitt eget liv. Eller rättare sagt; den bestämde sig för att inte leva alls utan tvärdog. Kul. Detta medförde att jag fick ställa min pulsklocka som väckarklocka istället och nog vaknade jag när det ringde, men korkat nog så stängde jag av alarmet och somnade om. Vaknade 05:22, fick rusa upp, hoppa i kläderna och småjogga till bussen. Inte kunde jag ringa till päronen och önska "trevlig resa till Sydafrika" som jag lovat att göra heller. *suck*
Nåja, hann iallafall med både buss och pendel till jobbet och hade, när jag började jobba, fått i mig ett helt äpple och en cappuccino-to-go. Diger frukost att jobba på alltså. Fick dagen till ära fem patienter och fick tyvärr börja med att ta tag i allt nattpersonalen inte hade gjort... Mitt humör låg någonstans mellan fotknölarna och hälen och skramlade kan jag ju säga. Humöret lättade dock under dagen, särskilt efter det att jag fått i mig lite frukost på riktigt :-)
Efter jobbet åkte jag till telefonbutiken för att få lite hjälp med telefonen. Fan tro't, men naturligtvis så skramlade telefonen igång efter några försök av den dryge killen bakom kassan. Han hävdade att det inte var något fel på moblien, så jag traskade glatt därifrån och tänkte att det nog bara var något tillfälligt. Hur länge var telefonen "vid liv" då... Jo, ungefär tills jag skulle använda den för att skicka ett sms! Nu är den stendöd igen *morr* Bara att köpa ny mobil imorgon alltså...
Gav mig ut och sprang för att tömma skallen lite, på schemat stod snabbdistans. Det gick... sådär... Öppnade för hårt och drog på mig lite väl stumma ben inför själva snabbdistanssträckan och vad händer?! Karins löparhöft tackar för sig med ett knak. Förbannat! Gick iofs att springa, i hygglig fart (4:30), men det knäppte och knakade i höften vid varje steg. Och det gjorde ont. Inte bra alls! Till råga på allt elände så råkade jag springa längs Stadsgårdskajen ungefär samtidigt som allt folk till kvällens finlandskryssningar promenerade till respektive båtar. GAAAH! Det var folk och resväskor överallt på gångbanan och cyklister överallt på cykelbanan. Vart ska jag som löpare springa då?! Skitfrustrerad sprang jag och armbågades med Finlandsresenärerna och funderade över om världen var emot mig eller om det bara var lite PMS. Lutar mer åt det senare. Och inte är TSM-programmet anpassat efter det. *morr, suck, grr*
Nåja, ska sluta sura och sluta gnälla. Imorgon är det lördag, jag är ledig, ska till gymmet och avreagera mig lite och är bjuden på middag på kvällen. Enough is enough, helt enkelt! Nu blickar jag framåt och tänker ha en kanonhelg! Så det så :-)