Vilotorsdag

Det var bara att ge upp dagens planerade milpass. Lårmusklerna har gnällt mest hela dagen och jag klandrar dom inte! Skönt med träningsvärk, då ger träningen effekt ;-)

I brist på träningspass traskade jag till RS och hämtade ut nummerlappen till Kungsholmen Runt. Det skulle jag inte ha gjort. Det händer nämligen någonting med mig så fort jag kommer i närheten av en nummerlappsutdelning; självförtroendet rasar i botten. "Alla andra" ser ruskigt vältränade ut. "Alla andra" är mer förberedda än jag. Och "ingen annan" hade minsann mina blyben (jag stolpade fram som en mycket, mycket stel fotbollsspelare). Jag undrar om jag någonsin kommer att hämta nummerlappen och känna "jag är jävligt stark, akta er!"...

Fick för övrigt ett oväntat inslag av statisk träning på jobbet idag. Min patient fick för sig att föda barn lite hastigt och lustigt och hamnade liggandes på golvet. Av utrymmesskäl fick jag förlösa huksittandes och gissa vad mina lårmuskler tyckte om det. Men vad gör man inte för sina patienter?! Hur som helst så blev det en kanonförlossning, snabbt som attans gick det och jag hann inte ens få på mig handskar. Som straff får jag bjuda hela personalstyrkan på tårta... Men vad gör väl det när man har världens bästa jobb?

Hur är det möjligt?

Jag blir faktiskt inte klok på mig själv. Hur är det möjligt att jag har en kropp som håller ihop och snällt ställer upp på alla galenskaper jag släpar ut den på? Och hur sjutton är det möjligt att jag trots det verkligen tvivlar på min förmåga? Antar att tvivlet är en drivkraft i sig, men ändå...
Det blev snabbdistans idag, av den enkla anledningen att jag jobbar kväll imorgon och inte orkar leverera en snabbdistans och sedan jobba. Jag är väl lite lat ;-) Fast, jag orkade springa snabbt idag efter en ytterst kaotisk dag på jobbet med två konstiga förlossningar som gick ett-i-ett. Tur man har starka ben och stödstrumpor!

Snabbdistans var det ja. Och PH-pass med Super-Karin som cyklat hela helgen. Hon är otrolig, den tjejen! Först ut: snabbdistansen, 8 km. Enligt Mr Sz skulle tempot vara "ner mot 4:30 per km eller på känsla att det känns fort". Jag tänkte nöja mig med 4:35, med tanke på gårdagens utfallssteg som verkligen kändes i benen. Värmde upp med 2 km i 4:58-fart, benen värkte och gnällde, men det lyssnade jag inte riktigt på. Satte fart längs Årstaviken och körde mestadels på känsla. Efter tre snabbdistanskilometer fick jag dock stoppa och stretcha, för då trodde jag att benen skulle gå av. Efter lite snabb stretch drog jag iväg igen och körde på i bra fart. Över Västerbron höll jag 4:25-pace uppför och 4:15-pace nerför (jag fattar inte detta alls!). Sista biten mot Fridhemsplan var en plåga för lårmusklerna, men klockan stoppade på 35:42, dvs 4:27-pace. HUR ÄR DET MÖJLIGT?! Totalt 10,5 km, snittpace 4:34 och puls 168/188. :-) Sprang förvånad och trött hem till Karin, fyllde på depåerna med lite vatten och snackade lite innan vi tog nästa runda.

PH-rundan skulle idag förlängas lite och Karin valde 5:05-5:10-pace. Sagt och gjort, vi värmde upp med en skön långsam kilometer och sedan satte vi av upp mot Fredhäll. Karin halkade efter i uppförsbackarna, men ville köra på så jag höll farten rätt bra. Nya rundan är betydligt mer kuperad, men den är riktigt härlig. Mindre härligt var alla flygfän som gjorde det svårt att andas. Får väl se det som extra proteiner, men det var INTE behagligt att sätta en svärm knott i halsen. Urk!!!
När vi närmade oss Rålis fick Karin ny energi och började dra. Sista kilometern inledde hon på 4:45, så jag var elak nog att plåga henne igenom hela kilometern i samma tempo. Och hon grejade det galant! Karin, du är makalöst stark!! Totalt sprang vi 8,5 km i 5:10-pace, men själva snabbdistansen landade på 5:02-pace. Och puls 159/172.

Summa summarum: Jag har sprungit 19 km idag. Trots att benen nästan grät efter Allans underbart hårda coachning igår. Och jag grejade en snabbdistans UNDER Szalkai-rekommendation. Och pulsen var nere i 55 spm en timme efter avslutat träningspass. Jag fattar absolut ingenting av det här, men jag känner mig stark och lycklig. Och är full av energi och vårkänlsor. Kan det vara orsaken? :-)

Run to the hills...

Ledig tisdag, träning med IF Linnéa igen. Ryktet sa Västerbrointervaller och jag var laddad till max för att förbättra tiderna. Kom lite tidigt till Zinken, men behövde inte vänta särskilt länge förrän P dök upp och vi började prata lopp och TSM-träningar. En stund senare kom en mycket halt coach Allan springandes. Det såg ut att göra rejält ont i hans ben, men han höll god fart ändå. Imponerande! Därefter dök Mia upp och vi pratade om allt och inget tills det blev dags att dra iväg. Istället för Västerbrointervaller hade Allan bestämt att vi skulle springa kort backe. Sagt och gjort!

Mia och jag tog "långa" uppvärmningsrundan på 5 km, och det var nog tur för vi hade som vanligt mycket att prata om. Snittfarten var 5:04 min/km, så det gick inte så långsamt heller. Hoppsan :-) Väl framme vid backen var ordern från Allan att springa 10 intervaller och eftersom jag lyder coach så blev det 10 intervaller också. Backens lutning var inte att leka med, det blev jag varse efter tre intervaller när benen började bli lite sura. Backen var ca 140 m lång och såhär blev iterationerna: 35-34-35-37-37-41(!)-38-38-35-38. Högst irriterande med 41-sekundersintervallen, men i övrigt är jag jättenöjd! Det var riktigt, riktigt jobbigt idag, men samtidigt så otroligt roligt!! :-)

Nåja, inte nog med att mjölksyranivån var skyhög efter intervallerna. Allan tyckte att vi skulle köra lite utfallssteg också. Och eftersom vi alla lyder coach så blev det 2x20 utfallssteg. Mina ben skrek högt av trötthet efter det, men så skulle vi ju tillbaks till Zinken också... Nedjoggen var nog något av det mest smärtsamma mina ben varit med om på länge. Som sista två kilometrarna på ett marathon ungefär. Total sträcka idag: 9,5 km, snittpace 5:10, puls 168/196 (rekord!).

Efter nedjoggen blev vi kvar i "klubbstugan" och snackade lite om Berlin Marathon. Det slutade med att jag fattade ett avgörande beslut. Jag kommer att ångra ihjäl mig om jag inte springer det i år. Berlin Marathon, en månad innan New York Marathon. Jag kan inte vara klok. Men i hjärtat känns det rätt, och då är det rätt. Om jag så ska leva på nudlar och havregryn! Och då blir mitt tionde marathon i New York ändå :-)

Nu sitter jag här med trötta ben, men med ett stort leende på läpparna. Kvällens träning var underbar, jag är hög på endorfiner och vårkänslor upp över öronen. Tack, Allan, du är en grym coach! Och tack Söders Hjältar, vilken kväll!

Anti

Idag har omvärlden varit emot mig. Har aldrig fått ta emot så många (avundsjuka?) pikar och kommentarer om min träning som idag. Är allt annat än glad, bara trött och sur. Varför kan inte icke-löpare ha lite sympatier för en löpnörd? Jag har fått höra allt från "gör du inget annat än tränar, eller?!" till "är man så jävla dum så får man väl skylla sig själv" (att bero på gårdagens intervallpass, jag var lite trött i benen imorse... vilket inte är så konstigt med tanke på att jag stått/gått konstant på jobbet de senaste fyra helvetesdagarna. Råkade bara nämna att jag var extra trött pga träningen). Höjdpunkten var nog kommentaren "Tränar du mycket? Jaha, ja, det kan ju behövas". Eh, va?! Ser jag så otränad ut? (möjligen kan personen i fråga ha syftat på att mängdträning behövs inför ett marathon, men jag uppfattade det inte som så)

Jag kanske är känslig, men jag blir så himla ledsen. Varför kan jag inte bara få vara en löpnörd utan att folk måste kommentera så elakt? Men jag ska se till att de får äta upp vart enda elakt ord, för banne mig: imorgon är det träning igen som gäller. Och jag är laddad!

Krillan blev Stadion...

Magiska Stadion
Det blir inte alltid som man planerat, men idag blev förändringen den bästa tänkbara! Jag hade, minst sagt, full fart på jobbet och lämnade avdelningen med allt annat än pigga ben och löplust. Hade nog faktiskt övervägt att stryka passet om det inte vore för att det idag stod intervaller med sällskap på schemat, så trött och sliten kände jag mig.

Började ladda mentalt på pendeln in till stan och när jag mötte Mia vid Stadshuset så kändes det rätt okej att springa. Benen var jättetrötta efter dagens spring på jobbet, så det var inte direkt skönt att springa de första kilometrarna. Jag hann dock inte känna efter alltför mycket, för Mia och jag hade massor att prata om och helt plötsligt var vi framme vid Krillans IP. Där möttes vi av stängda grindar och anslag om division-någonting-lågt-match i fotboll. Jaha... Vad göra? Vi väntade in Catarina och det visade sig att hon kom med bil, så vi tog en utflykt tvärs igenom stan till... Stockholm Stadion... Och om jag inte var kär i Stadion innan, så är jag det nu :-)

Efter ytterligare uppvärmning så startade jag och Catarina våra 800-metersintervaller medan modiga Mia gick ut hårt och sprang tusingar. Det var sista testloppet enligt Mr Sz's schema och det blev mitt bästa testlopp någonsin. Bestämde mig för att försöka hålla 4:10-4:15-pace och se hur långt jag orkade. Det blev betydligt (nåja) bättre än så. Första intervallen kändes okej, andra intervallen sprang jag och filosoferade lite och tappade fokus så den blev långsammast av alla... Surade lite och ökade på farten till tredje intervallen och när jag kommit så långt så kändes det lite synd att redan vara halvvägs. Beslöt att försöka pressa tiderna lite för varje intervall som återstod, och jag lyckades! Tiderna för mina sex intervaller lyder som följer: 3(23-24-21-19-14-08) vilket ger följande pace: 4(08-09-03-02)-3(56-52). Ingen mjölksyrakänning över huvud taget förutom på de sista 100 metrarna av den sista intervallen (men då var pulsen uppe på 194 spm också). Jag lovar att glädjetjutet efter sista intervallen hördes över halva Östermalm :-)
Totalt idag blev det 12 km på 56:50, snittpace 4:43 min/km, puls 163/194. Nöjd så det förslår!

Mia dundrade 4 tusingar och Catarina fick nöja sig med fyra fina intervaller pga känningar i vadmuskeln. Nedjoggen efteråt gick i ett endorfinrus, vi var bara så glada och lyckliga och nöjda över våra prestationer. Och fan, så bra vi var!! :-) Tack underbara tjejer för ikväll!
Mia och jag avslutade med en lång promenad med massor av prat om träning & livet. Suverän avslutning på kvällen! Och på begäran från Mia kommer här en av de två filmer som Catarina tog med min mobil. Jag är tyvärr för oteknisk för att lyckas rotera filmen "åt rätt håll", ni får vrida på huvudet istället ;-)
Och jag kanske är snabb då... lite iallafall...

Just another 12 K...

Ja, dagens runda var liksom varken till eller från. Mer än att jag var ruskigt träningsabstinent innan jag gav mig ut. Gårdagens planerade morgonpass strök jag, tyckte det kändes lite väl mycket med löpning fyra dagar på raken nämligen... Det blev sovmorgon istället och det var välbehövligt efter alla tidiga morgnar på jobbet. Jobbet ja... Jag börjar inse att det är svårt att satsa på marathon och vara heltidsarbetande förlossningsbarnmorska. Problemet är ju att jag inte vill vara utan vare sig förlösandet eller marathonsatsningen och just nu är det bara jobbigt. Kan bero på att veckan varit riktigt tuff på jobbet, bara en ledig dag och en relativt späckad träningsvecka. Jag har världens bästa jobb och jag älskar att springa, tro inget annat! Det är bara det att jag just nu känner att jag inte får tillbaks energi i samma takt som jag ger den :-/

Nåja, jag ska inte gnälla. Kroppen känns inte sliten så, benen är förvånansvärt pigga och pulsen lägre än på länge. Mitt högerknä knäpper men det känns inte som "ni-vet-vad"-knä(stretcha-stretcha-stretcha!). Min kropp och jag är nog ganska mycket i harmoni just nu, men marathonspöket har börjat viska lite. Självförtroendet vacklar, jag känner mig precis lika (o)tränad nu som för ett år sedan. Jag börjar misstänka att det hör marathonspöket till ;-) Well, maj kommer att bli en lång kamp mellan marathonpsyket och marathonspöket. I ain't afraid of no ghost! :-D

För att komma till väsentligheterna, dagens pass! Det blev 12 km totalt, från Henkan via Slussen och Skeppsbron, ett varv runt Skeppsholmen och tillbaks samma väg. Det jag inte tänkte på var att halva Stockholm plus turister var ute på samma runda; med barnvagnar, hundar, ölflak och annat... Dagen till ära bestämde jag mig för att köra löpskolning på Skeppsholmen till de tyska turisternas stora glädje och ett antal bilisters stora förvirring :-) Skips, månsteg, tågång och utfallssteg fick det bli innan jag sprang hem. Farten 4:55 min/km i snitt. Medelhårt distanspass således.

Imorgon väntar sista testpasset; 6x800m intervall på Krillan med sällskap av Mia, TSM-Catarina och kanske några till. Någon mer som vill med? Samling 17 vid Krillans IP, sen ger vi järnet! :-)

Långpass med fartökning ad modum Karin...

Idag blev det åter igen korta kortbyxor, men långärmad windstopper och tunn väst. Trodde först att jag klätt mig för varmt, men när motvinden blåste i så var det skönt att vara välklädd över magen (fryser nästan alltid där, konstigt nog). Tröjärmarna kavlades dock snabbt upp, solen sken konstant under hela rundan. Det intressanta idag var mängden lediga människor som flanerade längs min runda, den ene mer bakfull än den andre. Just i det läget kändes det så skönt att må bra, njuta av vädret och transportera fram kroppen på pigga ben :-)

Rundan idag gick via Slussen och Skeppsbron ut ett varv runt Riddarholmen och sedan Strandvägen ut mot Djurgården. La in fartökningen efter drygt 12 km, vid Djurgårdsbrunnskanalen, och höll farten i 2 km. Tog "yttervarvet" från Djurgårdsbrunnskanalen och följde vattnet... och sprang liiite för långt, för helt plötsligt hade jag hamnat vid Prins Eugens Waldemarsudde och fick snällt knata uppför lite trappor och leta efter en ny väg. Det var ungefär här jag insåg att långpasset var på väg att bli lite för långt mot ursprungsplanen... Jag beslöt mig för att korta ner hemvägen lite för att det inte skulle bli ett alltför långt pass.

När jag vände upp längs Stadsgårdskajen mot Henkan var motlutet och motvinden riktigt påfrestande, men idag var jag beväpnad med både gel och sportdryck från Maxim så jag tog mig hem utan att tappa fart. Magen höll för elektrolytchocken, men jag kan ju inte påstå att den där sockersmeten är god direkt :-P

Väl hemma kändes kroppen helt okej, ömma tår och en trötthet i hela kroppen men benen mår bra. Liiiite känningar i det knäppande högerknät, men nej! Don't even mention the war!! Enda smolket i bägaren är det illamående jag får dras med efter längre långpass... Det är INTE kul att tvinga sig själv att äta, men vad gör man inte för återhämtningens skull?

Vad innebar då ad modum Karin? 25,3 km, 2:09:10, snittpace 5:06 min/km, fartökningspace 4:15 min/km. Och snittpuls på 175 spm, vilket bara är marginellt högre än på TSM-passen (170-172 spm de senaste fyra gångerna och då har farten varit 5:17-5:27...). Jo, jag är nöjd. Att orka öka farten 12 km in i långpasset till 4:15-fart och hålla det i 2 km utan att det kändes tungt, DET är jag riktigt nöjd med!
Avslutningsvis bara några bilder från vilserundan kring Waldemarsudde. Kan man annat än älska Stockholm en dag som denna?