En marathonresa med fullkomlig förvåning

Igår var det dags. Åttonde maran, fjärde i Stockholm, och ändå så var jag så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Sprang runt i lägenheten som en förvirrad höna innan jag kom iväg. Mellanlandade hos Niklas och lämnade lite kläder och annat hos honom. Där var även Berglund, Masse och Johan så det blev mycket peppande och lite taktiksnack. Riktigt skön uppladdning, även om jag inte lyckades sluta vara nervös. Jag & Berglund åkte till starten lite tidigare, jag skulle möta upp min familj på Stadion. Kusinen var inte med, han kroknade i förkylning i fredags. Trist! Han ringde dock och peppade mig rejält och sa "Karin, för f*n, gå inte ut för löst nu. Du fixar det här, kör på från början och öka". Hans ord bar jag med mig hela vägen kan jag säga!
Mötte iallafall älskade syster yster med sambo och så pappan himself såklart. Han såg cool och stark ut som vanligt, och det visade sig att han var ruskigt stark sedan också :-)
Vi gick ner till ÖIP och lämnade in våra grejor och sedan skildes jag och pappa åt efter lycka-till-kramar och ryggdunk och jag mötte upp IF Linnéa-gänget. Praktiskt nog hade vi valt samlingspunkt vid TSM-flaggan så jag hann hälsa på många TSM:are också. Tiden till start sniglade sig fram och jag blev bara mer och mer stirrig. I startfållan pratade Niklas, Masse och Allan för fullt men jag kände att jag inte kunde delta i samtalet fullt ut. Jag var för nervös för att kunna säga något vettigt ;)
Så gick då starten, kom iväg rätt bra även om det var lite trångt och snubbligt i början. Hade sällskap med Masse första kilometern, därefter hade jag rygg på Niklas en bra bit ut på Djurgården. Och det kändes inte bra alls i kroppen. Mentalt kändes det jättebra, jag intalade mig att det skulle gå bra och att jag skulle fixa det bara jag lyssnade på kroppen så som jag alltid har gjort tidigare. Problemet var benen. Mina vader sved och smärtade oroväckande mycket, jag hann bli riktigt sur och grinig innan det började lätta lite. Tror smärtan främst berodde på värmen; varm asfalt och lite värmesvullna ben som gjorde att blodflödet i benen var lite segt. Passerade iallafall Niklas efter 4-5 km då den värsta smärtan i benen börjat lätta. När jag nådde Strandvägen började det kännas okej i hela kroppen, det rullade på och jag tänkte på att kyla huvudet och dricka vatten och sportdryck vid varje kontroll. Efter Kungsan gick jag in i något slags meditativt tillstånd och bara njöt av att springa, det kändes riktigt bra och jag rös av alla som stod och hejade. Någonstans i bakhuvudet tänkte jag dock på att jag inte fick ta ut något i förskott, det var många kilometrar kvar...
På Söder Mälarstrand blev jag passerad av Rebecca, IF Linnéas stolthet, som bara svävade förbi på lätta ben. Det var en fröjd att se! Strax efter milpasseringen tog jag första omgången gel och magen protesterade inte det minsta (till skillnad från förra årets haveri). Västerbron närmade sig och jag tänkte på backintervallträningarna med IF Linnea och spurtade upp på bron med pigga ben och ett stort leende på läpparna. Jag kunde njuta av varenda meter på Västerbron, det var bara skönt att ta emot publikens hejarramsor. Mitt på bron stod kompisarna S och R som fick mig att börja skratta när de ropade "Tyngden på dalskidan" efter mig :-D

Mot slutet av Västerbron stod Helena från IF Linnéa och hejade, åh, vad det var härligt att få support! Strax efteråt fick jag syn på coach Nisses röda keps och tassade upp jämsides med honom och gick förbi någon km senare. På Norr Mälarstrand gick jag åter in i mig själv och rullade på utan att fundera särskilt mycket, det kändes bara bra och helt plötsligt var jag inne på nya bansträckningen vid Vasagatan och Torsgatan. Vid Bonniers konsthall stod gammelfaster och hennes man (84 bast) och hejade på i värmen och då konstaterade jag att jag redan sprungit 18 km. Jag gick in i bubblan igen och rullade vidare mot halvmarapasseringen. Där stod syster Stina och C och langade gel helt perfekt. Hörde hejarrop på mig bakifrån och såg T från TSM som sa att jag såg stark ut. Jag svarade helt ärligt att jag kände mig urstark. Just då var jag det, men det var då...
När jag började andra varvet så sjöng Bon Jovi såklart "Livin' on a Prayer" i mitt huvud och jag tänkte att mycket kunde hända innan jag nådde mål. Och nog började det hända konstigheter i kroppen... När jag kommit ut på Djurgården igen började låren värka något kopiöst. Det sved, brände, stacks och gjorde ont. Varje steg bar emot och min tanke var "ska det va' såhär?!?!". Turligt nog krockade jag med löparkompisen E vid en vätskekontroll och vi hade sällskap hela jobbiga Djurgårdsvändan. Jag gillar verkligen inte Djurgården, andra varvet. Tungt i kroppen och tomt på publik som hejar när man behöver det som bäst...
Smärtan höll i sig, varken ökade eller minskade, till Strandvägen där de stod och delade ut energikakor. Jag tryckte glatt i mig ett par bitar, trots att jag kände ett vagt illamående av allt socker jag petat i mig. Nåja, det hjälpte ju iallafall och jag kunde tuffa vidare mot Kungsan och Slussen. Längs Söder Mälarstrand fick jag massiv support av folk som trodde jag sprang i en Bajen-tröja plus att många hejade på "tjejen". Fick även dundersupport av Annika från IF Linnéa och där började psyket bli väldigt berört. Tårarna steg i ögonen men jag blinkade bort dom. Det var ju faktiskt 12 km kvar till mål!! Någonstans där började jag också på allvar förstå att jag höll på att göra något riktigt bra. Mina 5-km-passeringar låg ganska konstant på 25 minuter och även om hjärnan inte var helskarp efter 30K så räknade jag ut att hur jag än bar mig åt så borde jag springa på under 3:40.
Släppte matematiken och fokuserade mig på att fortsätta springa, svepte en portion gel strax före Västerbron och tänkte att det omöjligen kunde vara värre att springa Västerbron nu jämfört med den sjätte brointervallen. Och jag fick rätt! På väg upp mot brofästet hörde jag ett jubel bakom mig, det var mina kollegor från jobbet som satt i backen och drack vin och verkligen vrålade på mig. Lycka!! :-)
Över Västerbron, in mot Rålis och Söder Mälarstrand och nu började det kännas i benen igen. Jag var dock fast besluten att inte ta mer gel förrän vid 38 km-passeringen, försökte fokusera på att hålla huvudet kylt och dricka så länge. På Söder Mälarstrand såg jag Mackan, som jag aldrig träffat IRL men som supportat här på bloggen. Jag vinkade och fick även här massiv support. Den kicken höll mig springande till Vasagatan, där det började gå motigt igen.
Uppför Torsgatan var det riktigt jobbigt och jag blev lite rädd när jag passerade man efter man som skrek av smärta och kramp. Det kändes obehagligt, tänk om jag också skulle skrika sådär snart... Passerade gammelfaster igen och glömde kramp-männen för ett tag, men nu var det verkligen tungt. Mentalt kände jag mig ändå lugn, inte alls så psykiskt svajig som vanligt, men benen kändes som bly. En tanke som ploppade upp var dock "jag är en maskin, jag är banne mig en duracellkanin som bara går och går och går", för så kändes det. Jag kände att jag sprang jämt hela vägen, benen bara gick av sig själva.
Well, på Odengatan fick jag ytterligare support av en kollega som grät av stolthet när jag passerade och strax efteråt stod Niklas fru S och lilla P och hejade. När jag passerade 40 km kollade jag till på klockan och insåg att; jävlar, det är möjligt att gå ner mot 3:30, det är bara 10 minuter löpning kvar nu, kom igen för f*n! Jag försökte öka lite men benen var verkligen trötta nu. In på Sturegatan kom jag och hörde folkets jubel och då började tårarna stiga i ögonen igen. Bet ihop, inte gråta nu, och pinnade vidare mot Stadion. Väl inne på Stadion sköt jag upp solglasögonen i pannan, jag ville se Stadion i verklighetens ljus. När jag kände löparbanan under fötterna så var det som att trycka på intervallknappen. Steglängden ökade och jag var verkligen Duracell-Karin med turbobatteri. Jag letade efter min syster och såg henne med tårarna strömmande och hon skrek "fy faaan Karin, jag är så jävla stolt över dig" . Tårarna steg i mina ögon och jag skrek tillbaka "jag gör det här för dig"! Sista biten in i mål skrek jag rakt ut av glädje, stolthet och trötthet. Klockan stoppade på 3:30:34 och min officiella tid blev 3:30:35. TRE TRETTI TRETTIFEM!!!
Jag snyftade och skrattade hela vägen till ÖIP och fattar fortfarande inte hur det gick till. Helt klart har all träning gett resultat, så mycket begriper jag iallafall. Men 3:30:35 i värmen?! Jämfört med 3:56:04 förra året, eller 3.49:25 året innan. 3:30:35!! (Förlåt att jag upprepar mig, jag är nog lite chockad). Och det bästa av allt: bästa TSM-tjej i mål och en 91:a plats på damsidan. I can't believe it! Pappan var också urstark och sprang på 3:45 och jag är så stolt över att ha en sådan seg 62-årig pappa :-)
Eftersnacket och marathonfesten igår förtjänar ett alldeles eget blogginlägg, det kommer vartefter liksom bilder på mina mumietår och annat :-) Stay tuned!
Avslutningsvis: TACK till alla som stöttat, peppat, hejat och trott på mig. Ni trodde att jag skulle göra vad jag trodde var omöjligt. Ni fick rätt, tack!!

Uppdatering: Enligt manuellt räknande har jag placerat mig som 55:e bästa svenska dam. Jag är glad, stolt och otroligt förvånad och förvirrad. Hoppas på att snart kunna ta in vidden av denna, för mig, enorma prestation. Oj. Är ni intresserade av att se mina mellantider kan ni göra det här