I behov av batteribyte...

Det är tungt nu. Jag känner mig verkligen som en vissen Duracellkanin i behov av ett batteribyte. Jag vet att träningen går i vågor, att man har platåer och att man måste slita sig igenom de tunga perioderna för att förbättra sig och komma upp i formtoppar. Jag vet. Men just nu, när jag är i en rejäl "det-är-tungt-motigt-och-jobbigt"-period, så vill jag bara sluta springa, låsa in träningsskorna och återkomma när träningen är lustfylld och rolig igen. Mycket rationellt tänkande! :-P

Dagen började iallafall härligt med sovmorgon och därefter shopping och lunch med Mia. Efter det var jag fulltankad med positiv energi från Mia och utrustad med såväl nya Kayanos som nya strumpor och korta tights (men hopprepet lyste med sin frånvaro på hyllorna...) så var jag redo för eftermiddagens löparutmaning. Det blev inte alls som jag tänkt mig...
För att ta det hela från början: dagens pass var planerat att bli 6x1000m-intervaller på bana. Jag har ända sedan den magiska majkvällen längtat tillbaks till Stadion och tänkte att ikväll skulle vi mötas igen; Stadion och jag. Hoppade därför av bussen vid Centralen och tog "marathonvägen" till Stadion; en uppvärmning på 4,4 km i 4:57-pace. Kroppen kändes osynkad, tunga ben men låg puls och bra flås, men jag hittade inte rytmen i steget. Väl framme vid Stadion visade det sig att det var väldigt tillbommat. Hade en tanke på att planka in, men när jag såg väktarbilen glida förbi så avskrev jag den tanken snabbt. Jaha, besviken konstaterade jag att det inte var en magisk kväll och beslöt mig för att pröva lyckan på någon annan löparbana. Valet föll på Zinken, helt enkelt för att det var enklast att ta sig dit med T-banan. När jag en kvart senare närmade mig Zinken slog det mig att det är Kent-konsert där imorgon. Och mycket riktigt... Ett låst Zinkensdamm fullt med scenbyggare väntade mig:-/ Sur och irriterad beslöt jag mig för att springa intervaller nere vid Tanto, samma runda som vi kört med IF Linnéa. Fick raskt tänka om när jag såg alla fredagsfirande människor på picknickfiltarna; det skulle omöjligen ha gått att springa runt där. Således: intervaller mellan Liljeholmsbron och Årstabron längs Hornstullsstrand, en uppskattad sträcka på 800 m (vilket stämde!). Planen var att köra 6x800 m med en minuts ståvila mellan. Det blev 4x800 m och en totalkollaps på den femte intervallen. Hela jag var helt osynkad och kroppen tvärnitade mitt i ett löpsteg utan att jag hann fatta vad som hände. Där och då gav jag upp mitt intervall-löpande och lunkade moloken tillbaks till Zinkensdamms T-banestation (i 5-fart), gnisslade tänder och åkte hem.

Nu sitter jag här och är besviken över att jag gav upp. De första två intervallerna kändes bra, nästa två var lite tyngre men jag kände mig inte tvärslut förrän jag började springa den femte. Då låste det sig bara och luften tog slut, hjärtat rusade och det fanns ingen, ingen kraft kvar att fortsätta intervallträna. Riktigt läskigt och grymt irriterande! Jag sprang baske mig rätt in i väggen, helt utan föraning. Det gjorde ont, vill jag lova.
Trots att jag kände mig som en sengångare på Valium så sprang jag fort, iallafall om man ska tro klockan. Så här blev intervallerna: 2:(59-45-47-50) och min sista kamp varade i 55 sek/200 m. Puls 171/193. Snittpace 3:36 min/km. Jag har vissa tvivel på att det stämmer, men OM det stämmer så känns det nästan okej att jag brakade in i väggen ;-)

Sammanfattningsvis var dagens pass en rejäl disharmoni mellan kropp och själ. Det var tungt, motigt och utan rytm och glädje. Så, jag lägger det här passet bakom mig och ser fram emot att ta revansch på intervallerna om ett par veckor. Och jag tänker inte ge mig förrän jag klarat 6x800 m i 3:36-fart, basta!