Premiärmilen 2.0

The shoes former known as rena
Nytt år, nya förhållanden, samma bana...

Dagen började bra; nervös och laddad på samma gång. Mötte upp Helena och Ingrid på T-banan och pratade tävlingar och nervositet. Lagom tills vi klev av vid Universitetet upptäckte jag TSM-coach Rubin och så blev det ännu mer löparsnack... Vid det här laget hade tävlingsdjävulen slagit klorna i mig och jag ville inte alls vara med längre. På väg till starten mötte vi Catti, Clarre och Anders och en hel bunt härliga Linnéalöpare. Som alltid kändes det som att komma hem, idag slog hjärtat några extra slag av att se alla Linnéaloggor i startfältet :-)
Nåja, jag och Catti drog iväg på uppvärmning för att kolla banan. Den var...inte helt optimal skulle man kunna säga. Det var rullgrus, snöslask, vattenpölar och isfläckar både här och var. Insåg att jag nog skulle få det tufft med coachens warplan, men uppvärmningen kändes bra så det fanns helt klart hopp om en bra tid. Innan starten hann jag utbyta några ord med TSM-Maria, som liksom jag hade dåliga minnen från förra årets Premiärmil. Stärkt av hennes pepp och en lycka-till-kram ställde jag mig i startfållan. Hann få ytterligare pepp av underbara Mia innan jag kröp in i min egen bubbla och inväntade startskottet.

När starten gick var det som om hjärnan var alldeles blank, jag bara tryckte igång klockan och satte fart på benen. Hade ett elände att få ordning på min Garmin, siffrorna bara flipprade på displayen så jag försökte springa på känsla... och det gick inte alls bra. Redan efter en dryg halvkilometer kände jag att benen var tunga och hela kroppen förvandlades till barbamamma, nu igen. Det var inte min dag idag, helt enkelt. Öppnade dessutom för hårt, 4:04 på första kilometern, därefter 4:14-4:19-4:22 och 4:22. Efter varvningen klappade jag igenom, kroppen ville inte, jag ville inte, ingenting var kul och jag tappade rytmen helt. Förde en mental kamp med mig själv mellan kilometer 6 och 8, vilket kanske syns på kilometertiderna; 4:42-4:25-4:40. Efter 8 km lossnade den mentala spärren lite och jag lyckades plöja genom leran på 4:26 nästkommande kilometer. Sista kilometern gick på något slags nej-nu-jävlar-får-det-vara-nog-kick och avverkades på 4:08. Stannade klockan på 44:09 men min officiella tid blev 44:13. En klar förbättring sedan FunRun i oktober alltså, men definitivt inte den tid jag ville ha... Snittpulsen 187 spm talar dock sitt tydliga språk; kroppen var inte med mig idag. Tunga, leriga ben...

Klart jag var sur när jag gick i mål, men till skillnad från förra året kände jag mig inte misslyckad. Jag tappade tävlingsfokus tidigare i veckan på grund av en krävande händelse på jobbet, psyket var inte på topp. Okej, det gick inte alls som jag ville men det är inte det jag tänker ta med mig från dagens lopp. Jag gjorde det bästa jag kunde utifrån dagens förutsättningar. Jag hade fem bra kilometrar och en okej spurt.
Slutligen måste jag bara ge ett stort tack till supportrarna från sidan av löparspåret; Jumper, Ingrid, favvo-Erik och favvo-smurfen för glada, energigivande tillrop. TACK!

Mot nya utmaningar, vänner! Ska ni med? ;-)