Hjältekärlek och löpbandslycka

Efter en moloken helg, ett urtungt intervallpass i söndags och rätt mycket vånda var det dags att försöka ta nya tag med löpningen. Nog för att min kropp sagt ifrån förut, men det jag upplevde förra veckan var något helt nytt. Jag kände inte igen min kropp alls och det var en mycket obehaglig känsla. En analys av det hela har gett att kombinationen av en mängdvecka följt av en tuff vecka på jobbet, lite sömn och halvbra kosthållning blev för mycket för mig. Gissningsvis ligger jag träningsmässigt på gränsen för vad jag klarar av att kombinera med ett heltidsjobb som barnmorska, åtminstone just nu.

Åter till löpningen. Hade mentalt laddad för att bege mig till EIP för intervaller, men när jag vaknade och såg snömängden utanför fönstret beslöt jag mig för att krypa inomhus och springa på det förhatliga löpbandet istället. Begav mig till Högdalshallen och fick sällskap av underbara Catti. På coachens schema stod 1000-2000-1000-2000-1000 m i 4:05-fart rakt igenom samt 90-120 sek ståvila mellan intervallerna. Sagt och gjort, efter en lång och urtrist uppvärmning (jag var uttråkad till förbannelse) fick jag äntligen öka farten och se vad jag skulle gå för. Körde med 1 % motlut under intervallerna (2% under uppvärmning och nedjogg) och höll 4:04-fart (det gick inte att få 4:05). Första tusingen gick lätt, inget motstånd, ingenting och helt plötsligt skulle jag vila. Märklig känsla. Hoppade av löpbandet, pustade lite och ökade sen upp farten och hoppade på igen. Det var inte så svårt som det ser ut, fast de första stegen efter vilan kändes stolpiga och vingliga... Nåja, tvåtusingen gick lätt den med, liksom nästa tusing. Den sista tvåtusingen kände jag mig lite, lite trött de sista 300 metrarna, men absolut ingen mjölksyra, ingenting. Den sista tusingen vred jag upp farten ytterligare, till 4:00 och innan jag visste ordet av så var intervallpasset till ända. Just like that! Okej att det var på löpband, utan motvind och utan motstånd, men ändå. 4:04-fart är ändå 4:04-fart och det känns bra att orka springa det utan att bli särskilt trött. Får nog ompröva min inställning till löpband, det gick ju faktiskt att genomföra ett intervallpass även om det var tråkigt. Cattis sällskap underlättade såklart massor, men jag har svårt för det där att springa en massa kilometrar utan att komma en meter framåt...

Upprymd av löparglädje begav jag mig sen till Söder och IF Linnéas kvällsträning. På schemat där stod långa intervaller, vilket jag givetvis stod över. Istället sprang jag, underbara Mia, härliga Tone och fantastiska Catti en mysjogg och peppade de andra hjältarna. Stämningen i klubbstugan igår var i det närmaste magisk, en tät gemenskap och så mycket kärlek och vänskap som låg i luften. Att tillhöra hjälteskaran har gett mig mycket energi under året och jag är fortfarande alldeles hög på glädjen jag fick ta del av igår. Jag kanske inte är fullt tillbaka i löparspåren, men jag har hittat glädjen igen och det räcker långt!