En titt i backspegeln...

Hur ska man sammanfatta ett år som inneburit så många härliga möten, nya utmaningar och helt nya perspektiv? När jag såg tillbaka på 2007 tyckte jag att jag tränat mycket, då hade jag sprungit 3 mil/vecka i snitt, dvs dryga 150 mil. Om man sammanfattar 2008 i siffror ser det ut såhär:
Total träningstid: 15162 min/252h 42 min
Totalt antal km: 2704,97 km
Totalt antal träningspass: 324
Snittsträcka/vecka: 51,04 km
Snitthastighet: 5:00 min/km
Och då tycker jag ändå inte att jag tränar så förskräckligt mycket... Jag antar att jag flyttat mina gränser rejält för vad som är "normalt".

Träningsmängden under året som gått har varit allt annat än betungande, mycket tack vare att jag gått från att ha varit en notorisk ensamlöpare (minus några långpass med kusin J och snabbfarsan) till att bestämt hävda att löpning är en lagsport... ;)
Jag vet att jag har tjatat om det här tidigare, men om inte om hade varit så är det så många saker som jag tror jag hade missat. Om jag inte flyttat till Stockholm hade jag aldrig gått med i TSM. Genom TSM har jag lärt känna många medberoende härliga människor och jag har insett att det finns fler som är som jag :)

Den där dagen när jag fick Niklas' armbåge i sidan på TSM-träningen är för mig den tydligaste "milstolpen" på att mitt löparår blev som det blev. För helt plötsligt hade jag sugits in i bloggosfären och hittade både inspiration och blev inspiratör. Med Niklas och Masse som sällskap blev långpassen fyllda av prat och skratt, och en och annan idé. Och nya bekantskaper som Catti och Johan. Jag lärde känna Mia, som förstod vikten av de snygga benen i löpartights och släpade med mig till IF Linnéa. Tack vare det lärde jag känna ännu fler härliga människor och de där benen i löpartightsen, tja... de blev ganska snabbt en sekundär anledning till att jag längtade till tisdagsträningarna. En härligare löparklubb får man nog leta efter, så mycket kärlek, glädje och galna upptåg som det har blivit under året.
På postmarathonfesten hos Niklas träffade jag många härliga bloggare live för första, men förhoppningsvis inte sista, gången. Där träffade jag också N'batha, som en sen kväll nån månad senare helt oväntat erbjöd sig att bli min coach. Och det är jag mycket, mycket glad över :)

Året som gick har varit en resa i att lära känna nya människor och hitta glädjekällor och inspiration, men framförallt har jag hittat löparen i mig själv. Jag kan inte säga att jag ser mig som snabb, inte som duktig, men jag inser att jag har mer att ge som löpare än jag trodde i början av året. Och i och med att jag vågar tro mer på mig själv så har jag flyttat gränsen för vad som är möjligt. Jag har gjort tider jag tidigare inte ens vågade drömma om, jag har sprungit pass jag aldrig trodde jag skulle klara av och jag tror att det är den största förklaringen till att jag blivit snabbare.

Nu blickar jag framåt, med nyfikenhet och viss prestationsångest. Vad ska det bli av löparåret 2009? Jag hoppas på fortsatt löparglädje, nya äventyr, något personbästa och framförallt ett skadefritt år. Det önskar jag även er, vänner, bloggare och andra stöttepelare och inspiratörer. Ni vet vilka ni är och jag är så tacksam och glad över att jag fått lära känna er och fått hitta på upptåg tillsammans med er. Tack!