Midsommarhelgen har för min del bestått i jobb. Situationen har varit krisartad och igår fanns det varken utrymme för matpaus eller toabesök på hela arbetspasset. Inte en tillstymmelse till andhämtning. Och tro mig, det känns i kroppen och påverkar tyvärr träningen i en negativ riktning. Dagens planerade runda blev inställd till förmån för en tupplur (välbehövlig!) och det känns inte kul alls...
Nåja, jag fick en massa härlig positiv energi i lördags efter jobbet. Då var det nämligen dags för första långpasset sedan Stockholm Marathon. För att fira det mötte jag upp underbara Mia vid Centralen och sedan sprang vi andra varvet på marathonbanan. Vädergudarna var dock inte helt på vår sida, lördagens enda rejäla regnskur började när vi började springa och höll i sig de första fyra kilometrarna... Jag hade korta tights och kortärmad tischa på mig och regnet var verkligen isande kallt, det riktigt brände i huden. Brrr! Vi konstaterade att det är viljan att trotsa vädrets makter som skiljer löpnörden från vardagsjoggaren, och sprang såklart glatt vidare i regnet. Efter regn kommer ju som bekant solsken och så var fallet även i lördags. De resterande 17 kilometrarna lyste solen upp vår väg och gjorde passet helt underbart.
Mias sällskap var balsam för en stressad barnmorskesjäl, vi höll snacktempo hela vägen runt och pratade om allt och inget. Hela rundan kändes lätt, skön och behaglig, det var bara en liten bit på Djurgården som kändes mentalt tung (som alltid!). När vi kom in på Strandvägen började det bli lite väl trångt med flanerande människor så istället för att springa runt Kungsan tog vi vägen över Nybrokajen för att få bättre flyt. Lite trångt blev det också vid Slussen, där vi verkligen fick kryssa mellan människorna för att komma fram. Söder Mälarstrand låg dock ganska öde så där fick vi flyt igen och Västerbron passerade vi av bara farten, med ett leende på läpparna. På Norr Mälarstrand kände jag att jag inte ville att passet skulle ta slut, det kändes så himla bra i kroppen och allt bara flöt. Det var grymt skönt att avsluta med den känslan i kroppen vill jag lova! Totalt 21,1 km på fina 1:54 (snittpace 5:24). Perfekt långpasstempo! Min puls höll sig riktigt låg; 156 spm (fyra ynka slag från Maffetone-puls) och löpindexet blev rekordhöga 67. Löparlycka!!
Tillbringade därefter lördagskvällen med Mia och hennes härliga sällskap och åt och drack gott. Underbar avslutning på dagen, helt enkelt!
Nu är det ny vecka och nya utmaningar väntar. Förhoppningsvis blir det lite lugnare på jobbet och betydligt mer träning. Ska omge mig med positiv energi, laga energidränerande "hål" med gaffa-tejp och ta nya tag mot framtiden. Berlin Marathon, here I come!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
12 kommentarer:
Har nu suttit och bläddrat runt i din blogg ett tag och hittat massor med inspiration. Tack!
Jag trodde i min enfald att jag nått taket i min karriär mot löparnörd men hade totalt missat begreppet löpindex. Efter att ha surfat runt en stund gissar jag att detta är något som Polar uppfunnit och som inte nått oss Garmin-vänner.
blogga på - jag återvänder snart för lite inspirationspåfyllning.
Men stackare vilket stressigt jobb du har! Hur ska det gå med återhämtning och träning, inte bra!
Håller med kloka Magda, jobbsituationne verkar allt annat än hälsosam.. Tur att du har löpningen och löparvänner!! Det lät riktigt härligt det där!!
En kort reflektion: Jag önskar att jag en dag når till den punkt då jag tycker att 5:30 är "snacketempo" på halvmaran... ;P
Felicitas tog orden "ur munnen" på mig. 5:30 snacktempo?! :-) Dit har vissa (läs jag) minsann en bit kvar...
Låter som ett superhärligt pass, trots den inledande kallduschen.
Jäklar vad jag avundsjuk jag blev när jag läste om halvmaran på stockholmsbanan. Det ser jag fram emot att få göra!
Skönt att ha löpningen i stressade tider. Se till att lyssna ordentligt på kroppen bara. Kör inte om det är tyngre än vanligt!
Jag hoppas att vi ses imorgon, jag kanske är sjuk - eller bara trött eller allergisk. Det vet jag imorgon bitti. Annars måste vi planera in en runda på landet, som sagt!
Ganz wunderschön läsning. Långpass med gott sällskap är verkligen balsam för själen. Jag längtar...
Samir: Välkommen! Vad kul att du hittat inspiration här, jag lovar att fortsätta blogga. Och ja, löpindex hör till Polarklockan. Fast jag är nog snart med en Garmin, jag med ;)
Magda: Njaej, jag kan nog inte träna på en "högre" nivå än jag gör nu om jag ska fortsätta jobba som jag gör. Fast jag älskar ju mitt jobb som sådant. Knivigt... Men jag helgar vilostunden! Och ska se om jag kan sätta rekord i plankan strax ;)
Jane: Nej, inte i längden... Och ja, det är underbart att ha träningen och härliga vänner att träna med :) Du kommer att nå 5:30-pratfart du med, jag är övertygad!
Bureborn: Det kommer, vänta bara ;) Och det var ett helt suveränt pass, kallduschen till trots.
Nix: Det var toppen! Jättehäftigt att springa utan publik, utan trängsel, utan tävlan. Hoppas vi ses imorgon, och ja; löpning på landet är jag med på! =)
Benet: :-) Jag hoppas att du snart är kurerad från både förkylning och benhinneproblem och får njuta av långpassen du med!
Glöm inte bort att du är viktig och det du gör på arbetet är livsavgörande. Jag önskar att jag kunde skicka över lite mer personal, få ned antalet födslar eller skänka en stor summa pengar att anställa fler - men mitt bidrag får bli en till löparrunda istället. Jag antar att du hunnit med lite tåhävningar på jobbet också ;-)
Ditt bidrag mottages tacksamt! :-) Vart springer vi? Och jodå, det blev både tåhävningar, knäböj och armpress på jobbet igår ;-)
Ojojoj, vad ska man säga??! Det är hårt att du hamnat i värsta Babyboomen. Men å andra sidan kommer du att finnas kvar i många kvinnors hjärtan för resten av deras liv. Om det nu kan vara till nån tröst att du faktiskt för många är en hjälte som hjälpte just deras barn till världen.
Och det kommer lugna ner sig, det svänger och det har du varit med om innan. Så ta ett djupt andetag, kavla upp armarna och rid ut stormen!!
Tack, Katta! Jodå, det kommer att svänga när sommaren är över och bara det är en tröst. Och allt som inte dödar, det härdar. Pannbensträning, således :-)
Skicka en kommentar