En magisk kväll

Så, jag gick alltså i mål på 3.30.35 och sträckte armarna mot skyn och skrek ut min glädje. Så här . Sedan haltade jag bort till ÖIP på stela och trötta ben, men lyckades dansa ner för trappan i ren lycka. Stapplade bort och hämtade mina grejer, grät en skvätt till, skrattade högt och gick vidare till samlingspunkten i ett emotionellt kaos. Där mötte jag Rebecca och Allan som båda var glada, men Allan hade ont i låren och hade haft krampkänningar större delen av andra varvet. Det blev ett glatt återseende iallafall och fler och fler löpare kom till samlingspunkten. Jag letade efter mina compadres och när Niklas dök upp försökte jag ta glädjeskutt bort till honom men liknade nog mest en skadeskjuten kråka. Det blev glädjetårar igen och strax efter Niklas dök min pappa upp, tårar och kramkalas igen. Lite senare kom Masse och jag upprepade kråkdansen, glad och stolt över mina kompisars prestationer. :-)
Mia kom skuttandes och såg oförskämt pigg ut och äntligen, äntligen fick vi skåla i rosafärgad skumpa. Det var så lyxigt och smakade riktigt gott. Det var vi verkligen värda!!
På trötta ben rörde vi oss sedan mot Stora Essingen. Jag var trött, men inte helt slut, mådde bra sånär som på ett blodtrycksfall i tunnelbanan. Vid Liljeholmen anslöt fler löpare och när vi kom hem till Niklas var trädgården redan full av bloggare och löpare som inte sprungit SM. Det blev ett glatt hälsande till höger och vänster, identifierande av vem som hörde ihop med vilken blogg och en massa prat om löpning & livet. Det första jag gjorde var att lägga mig på massagebänken för en välförtjänt benmassage och strax därefter kom Masse. Vi låg där på bänkarna och pratade med varandra och med alla runtomkring. Masse gick igenom sina km-tider högt och löpnörderiet visste inga gränser. Så underbart!
Fortsatte sedan kvällen med att dricka öl, mingla runt, äta massor av god mat och älta marathon med alla som orkade lyssna. Någonstans under kvällen rapporterade Niklas att jag placerat mig som 91:a dam och det blev ett segervrål från mig igen. Shit! Vilket lopp!!
Hann med ett dopp i den heta badtunnan också tillsammans med Johan och Henke. Kvällen övergick till natt, på tv:n rullade marathonloppet och det diskuterades tider, känslor och löpsteg. Brödrosttävlingen som utlystes på Masses blogg fick en vinnare. Nämligen jag själv, jag hade lyckats gissa min tid sånär som på 45 sekunder och jag lovar er att min tid verkligen var en önsketid då. Och nu är den sann! Tack för brödrosten, Masse :-)
När klockan närmade sig ett var det dags att ge sig hemåt i sommarnatten. Det var trötta ben, men i övrigt var jag full av lycka och kärlek till alla underbara människor jag träffat under kvällen. Stort tack till alla ni som var på festen och till alla som sett till att den blev av. Min åttonde mara blev min bästa och avslutningen på kvällen blev en höjdare jag ska leva på länge!


***************Tillbaka i verkligheten, epilog************************
Återvände till jobbet igår med en stor tomhetskänsla. Möttes av en hel del frågor kring marathonet men fick den ena oförstående kommentaren efter den andra och bestämde mig för att aldrig mer prata marathon på jobbet, folk fattar iallafall inte. När jag tog pendeln hem och träffade några andra kollegor ändrade jag mig igen. De var genuint intresserade, ville veta mer, ville att jag skulle älta med dom och dom förstod. DÅ äntligen förstod jag själv vilket fantastiskt lopp jag gjort. Nu ska jag grotta in mig, njuta av prestationen och sedan ladda om för Berlin. Men först ska jag faktiskt bara vara, här & nu och glädjas över att alla träningstimmar gav resultat. Mitt lopp var inget som bara hände, jag har ju faktiskt kämpat för att nå dit och jag ska banne mig kämpa vidare mot nya mål. Återkommer, folks!