Favoriter från året som gått

Håller för fullt på att summera det oerhört händelserika löparåret 2008. Så mycket som hänt och så många underbara människor jag lärt känna och så började det hela med den där armbågen i sidan... Egentligen gillar jag inte att rangordna favoriter, men jag tror ändå att årets höjdare måste ha varit Stockholm Marathon, när jag helt plötsligt insåg att sub 3:30 inte längre var en dröm, det kunde bli verklighet. Läs om den resan här.

Bjuder också på en favoritbild från det häftigaste loppet jag gjort, New York Marathon. Här är det Pertti och jag som passerar 15 km, notera synkroniseringen i steget ;).

Håll till godo så länge, en årskrönika a la Karin kommer. I sinom tid... ;)

Oönskad julklapp...

Jag visste väl att det fanns en hake med att alla pass har flutit på så himla fint. Bakslaget stavas feber, muskelvärk och frossa. Mysigt värre :-(

Åkte ut till landet efter avslutat jobb på juldagen. Mysigt som bara den, bastu och vakbad och julklappar. Annandagen bjöd på ett underbart långpass på 22 km, lite seg i kroppen men annars kändes det toppen. Förklaringen till segheten låg dock inte i mängden snapsar dagen innan, vilket jag först trodde. Nej, kroppen gav mig en rejäl bakläxa i form av frossbrytningar några timmar efter avslutat långpass. Tack för det, kroppen :-P
Gårdagen sov jag bort, vaknade lite då och då och blev ompysslad av päronen och somnade sedan igen. Idag är jag åtminstone på benen, men är helt matt. Märkligt vad det tar på krafterna att ha lite feber... Inser att nyårsloppet i Vallentuna knappast blir av för min del, men jag tänker åtminstone åka dit och agera hejarklack! Fast gudarna ska veta att jag är bra sugen på att springa själv... Ska man aldrig lära sig?

God Jul, vänner!

Inledde dagen med en tomtejogg med Söders Hjältar. Tillsammans spred vi lite julstämning, sjöng julsånger och joggade runt Söder (och runt en viss gran utanför Pontus by the Sea... ;) ). Med denna bild vill jag önska er alla en riktigt underbart härlig (löpar)jul och tacka mina medlöpare för en kanonstart på julaftonen. Må julhelgen fortsätta i samma anda!

Grymma pass och mängdrekord

Helgen har varit ledig ur jobbsynpunkt, men då rakt inte ur träningssynpunkt.

Inledde helgen med coachens nyckelpass nr 1, tempopasset. Jag var rätt rejält trött efter en natt med lite sömn, men beslöt mig för att ändå testa att springa till EIP och köra tempo på banan där. Sagt och gjort, jag rullade iväg och kände mig allmänt seg. La upp en strategi för att kunna bryta tempopasset om det behövdes och att det skulle vara okej med tanke på hur trött jag var och hur seg jag kände mig. Det visade sig vara helt i onödan... Såg att pulsen låg lite högre än vanligt när jag började på tempodelen. Planen blev då att springa på så länge jag orkade men bryta om jag fick mjölksyra. Avverkade första kilometern på 4:12 och det kändes riktigt bra, fastän pulsen låg på 179 spm. Fortsatte springa och hade helt plötsligt avverkat halva passet. En koll på pulsen fick mig att bli lite oroad, 191 spm blinkade siffrorna. Hade dock ingen känning av trötthet eller mjölksyra i musklerna, jag var bara "flåstrött" så jag pinnade vidare. Pulsen varken steg eller sjönk och mjölksyran lyste med sin frånvaro och än en gång lyckades jag genomföra hela passet med ett leende på läpparna och en ganska stor förvåning. Jag vet att jag brukar få mjölksyrakänningar när pulsen når 189-190 spm, men nu sprang jag med en snittpuls över det i 15 minuter utan tillstymmelse till syra. Snacka om höjd mjölksyratröskel! Mycket nöjd med den insikten och med 5,95 km tempolöpning (4:12-11-12-11-15-11), plus ytterligare 11 km distanslöpning och löpskolning. Vilken lördag!

Söndagen bjöd på ytterligare ett grymt pass, men av en helt annan kaliber än lördagens tuffa tempolöpning. Ledig söndag och alltså TSM-pass och det i superhärligt väder! Blev upphämtad av Catti, Clarence och Masse och tillsammans pratade vi hela vägen till Stadion. Väl där blev det mer prat och lite dividerande om vem som skulle springa i vilken grupp, då vi var gott om ledare idag. Jag hamnade till slut i 3:15-gruppen och vi fick verkligen en kanonrunda runt Djurgården som Clarence hade kollat ut. Solen sken och jag njöt för fullt av att vara ute i dagsljuset och känna solens strålar värma ansiktet. Det var ganska tyst i gruppen idag, det märks en klar skillnad på att springa i 5-fart och i 5:30-fart vad gäller ljudnivån. Lite mindre "cocktailparty" i 3:15-gruppen, helt enkelt. Jag pratade dock på, min vana trogen, mest med Pertti men även med back-Fredde (som i vanlig ordning hade det "tungt" ;) ), några nya bekantskaper och med vännen E som dök upp som en glad gubbe i lådan. Eftersom jag och Pertti låg ganska långt bak i gruppen kunde jag fokusera på att bara vara social och då och då hojta "bil, håll höger" så det ekade över Djurgården. Farthållarna gjorde ett utmärkt jobb och kilometrarna bara rullade på. Rätt var det var så var vi tillbaka på Stadion för att stretcha i solskenet. Och som jag och en nyfunnen löparvän konstaterade; det är sånt här väder som gör löpning till ren och skär njutning. Tänk att få njuta av sol, natur och löpning tillsammans med likasinnade. Helt underbart!! Det blev 17,92 härliga kilometrar ren löparglädje. Clarre stretchar ut

Än mer glädje blev det när jag insåg att jag satt mängdrekord med 100,58 avverkade kilometrar den gångna veckan. Och det utan att känna mig särskilt sliten. Mycket märkligt, men nu ska jag ta det lugnt och vila upp mig den kommande veckan. Lugna pass och lite löpning blir melodin för några skador vill jag inte veta av!

En Söder-runda med insikt

Torsdagskväll. Trött och sliten efter en heldag på op. med hårda golv (och givetvis tåhävningar i väntan på operationsstart och barnavälkomnande) och med känningar av gårdagens benstyrka kände jag mest för att lägga mig i sängen och bara sova... Men torsdagkväll innebär Linnéaträning och eftersom det var jag som hade nyckeln till lokalen så var det bara att masa sig iväg. Och tur var väl det!

Ett lite reducerat, men otroligt härligt, gäng samlades idag och som vanligt blev det en massa prat innan träningen. Tack, alla ni underbara Linnéaiter (ingen nämnd, ingen glömd) för den energiboosten! På Linnéaschemat idag stod det distanspass/tröskelpass runt Söder och så fick det bli, bestämde jag enväldigt som ställföreträdande coach. Trots att min rygg och mina ben gnällde lite så beslöt jag mig för att gå ut i 4:30-fart och se hur länge det höll. Några snabbfotingar drog iväg direkt, några andra släppte och rätt snart var det jag och Magnus som bildade en egen liten klunga. Benen kändes förvånansvärt pigga fram till Hammarbyhamnen då motvinden slog emot oss och gjorde det allmänt trögt. Tappade dock inte farten utan malde på rätt bra, trots att vaderna och mina stackars gluteusmuskler försökte protestera av trötthet (ingen syra, bara trötta, trötta muskler). Och då hände det helt plötsligt något. Jag bara uthärdade. Tänkte inte, bara sprang på och kopplade bort alla trötta muskler. Jag kände mig lugn och trygg i förvissningen att det här var piece of cake jämfört med mina tempo-pass som coachen lurar ut mig på. Och utan att märka det hade jag ökat farten, tappat bort Magnus och avverkat de sista två kilometrarna på 4:19 resp 4:13. Häpp! Det landade i 44:26 på milen (jag räknade fel och trodde att jag kommit sub44, men inte än...) vilket jag är mycket nöjd med.

Totalt blev det 12,08 km idag med en snitthastighet på 4:36 min/km inklusive uppvärmning och nedjogg. Och en snittpuls på 176 spm. Jag vet, med säkerhet, att jag i våras hade haft en snittpuls på ca 185 spm under samma pass. Någonting håller på att hända och helt klart har träningen gett effekt, både på konditionen och på psyket. Jag hoppas att detta bara är början... =)

Tankar i mörkret

Det här decembergråa vädret har gjort att mitt sinne känns ganska grått det med. Och jag är så sömnig... Det spelar visst ingen roll hur mycket jag sover, jag är trött ändå. Som tur är finns det lite energiboostar och ljusglimtar även i de mörkaste och gråaste av dagar :-)

Igår blev det dubbla träningspass, först ett distanspass på förmiddagen och sedan backpass på kvällen. Blev upphämtad av gulliga Catti och mötte upp Linnéagänget och hann med att boosta energi och skratta ihop innan det blev allvar; träning. De älskade Söderhjältarna sprang Årstabro-långintervaller, men jag drog återigen iväg på en egen strapats. Västerbron och jag, all by myself. Jag hann tänka många tankar för mig själv där i mörkret. I vanlig ordning var det ganska ilskna tankar under uppförsbackarna och desto behagligare tankar under nerförsbackarna. Svor över backarna uppför, njöt av löpningen nerför, typ. Någonstans under den tredje eller fjärde backen började jag dock ändra mina ilskna tankar och insåg, igen, att jag blivit hemmablind. När man umgås så mycket med andra löpare som jag gör så glömmer man bort att det kanske inte är standard att springa 9xVästerbron eller ge sig ut på ett spontant långpass mitt i veckan. Att det inte är alla som kan eller vill springa de mängder jag springer... Slöt där och då fred med mig själv, bestämde att det inte alltid kan vara "bigger, better, faster, more" utan att jag ska vara nöjd med att ha nått såhär långt och att jag faktiskt ÄR en bra löpare (fast just den biten har jag svårt för).

När jag tänkt färdigt dessa tankar mötte jag en löpare som utstrålade harmoni och lycka. Det var Fredrika som Maffejoggade hem från jobbet och gav mig en "aha"-upplevelse av stora mått. Precis så vill jag se ut när jag springer, rofylld! Det fick mig att undra hur jag egentligen ser ut när jag far fram... Fick svaret imorse, av just Fredrika. Jag citerar: Fan vad du springer snyggt människa! När jag såg dig komma (innan jag såg att det var du) tänkte jag "där kommer en riktig löpare, wow!". Och så var det världens bästa Duracellkarin!!! Snyggt, kompakt, liksom. Annat än Szalkai som jag mötte på morgonen, han flaxade till höger och vänster som bara den...
Tack, Fredrika! Det värmer. Och jag kommer att tänka på Szalkais flaxande varje gång jag springer uppför Västerbron framöver. :-)

Who let the dogs out?!

Jaha, så var det dags att ta upp detta ämne i bloggvärlden igen. Under mina fyra senaste löparrundor har fått väja för hundar tre gånger. Då menar jag inte väja som i "svänga undan" utan "hoppa-undan-snabbt-som-ögat-för-att-inte-få-x-antal-hundtänder-i-vaden"-väja... Idag var det ruggigt nära att mina vader förvandlades till hundmat, kände hur hundskrällets nos studsade mot benet. Och matte, hon såg bara förvirrad ut och hade inte ens vett att be om ursäkt eller tala om för hunden att det var helt fel beteende...

Hur svårt ska det vara att hålla hunden kopplad, ha koll på kopplet och se till att uppfostra hunden? Jag vill INTE hälsa på hundar när jag springer, mina vader är INTE hundmat och jag vill INTE snubbla på koppel... Är det för mycket begärt?!

För övrigt är jag mest trött och sliten efter en tuff jobbhelg, mycket träning och lite sömn. Hoppas på en snar förbättring av det tillståndet...