Tusingar med barbamammakänsla

Det var länge sedan jag hade ett pass med barbamamma-känsla i kroppen, trodde i min enfald att vant mig vid hormonsvängningarna men icke! Imorse hade jag bestämt möte med Pertti vid EIP för tusingar. Bara det var kanske dumt, jag vet ju vad jag tycker om kvalitetspass på morgonen men nu fick jag inte till passet på något annat sätt så jag får ju skylla mig själv ;)

Kände redan vid frukosten att hela kroppen var i osynk, snubblade på tröskeln, spillde yogurt på bordet och drällde flingor över halva köket. Inte blev det bättre när jag skulle stolpa iväg till Enskede IP... Benen kändes dels stumma som trästockar, dels ostyrigt studsiga och dels veka som spagetti. Försök hitta ett flyt i löpningen med dom benen, den som kan! På något sätt tog jag mig fram på mina trä-gummi-spagettiben och mötte en oförskämt pigg Pertti och slog följe med honom 5 varv på banan som lite extra uppvärmning. Under stridesen började jag på allvar fundera över hur jag skulle få med mig mina ostyriga ben runt banan, men med glada tillrop från Pertti och aktivering av marathonpsykets tjurighet så gick det. Tungt som attan, jag tappade 10 sek i fart från första till fjärde, men intervall fyra, fem och sex höll jag exakt samma tid på och det är jag mycket nöjd med. Idag blev det lite mer "hardcore" med en minuts ståvila efter första, andra och tredje intervallen och två minuters vila efter fjärde och femte. Såhär blev serien: 3:51-3:56-3:57-4:01-4:01-4:01. Puh! Nästa gång blir det tusingar UTAN barbamamma och definitivt inte på förmiddagen!
Super-Pertti körde sina tusingar 5-10 sek snabbare än jag och då hade han inte ens ätit frukost! Makalöst starkt jobbat!! Jag fattar inte hur det är möjligt att ens genomföra en tusing på fastande mage... måste vara finsk sisu, eller nåt i den stilen. Inspirerande och imponerande, hur som helst.

Avslutade förmiddagens pass med en lugn och skön nedjogg på IP:n. Totalt blev det 14,3 km, men någon snittpace fick jag inte eftersom den där )"&/%&#/"!½ fotpoden gick i strejk så fort jag kom till EIP. Grrrrr! Joggen hemifrån gick iallafall i stabilt 5:05-tempo...
Nu väntar jobb, vilodag imorgon och på måndag blir det ett sista långt långpass inför Berlin Marathon. Sedan är det dags att börja formtoppa, startar med Stockholm Halvmarathon om en vecka :-)

Till sist: lycka till på Tjejmilen imorgon, ni som ska springa! Go S, go IF Linnéas starka brudar, go alla ni andra! Jag kommer att gå på jobbet och heja på er i tanken!

Just keep running...

Sprang en horribel snabbdistans från jobbet och hem igår. Ingenting kändes bra, kroppen var seg, benen stumma, hittade inte rytmen och allt kändes bara fel. Tills jag kom hem och tittade på klockan. 9,1 km på 39:23. 4:20 min/km. Inte undra på att det kändes tungt!

Idag har jag utforskat för mig okända marker; dubbla träningspass. Nu ska man väl egentligen springa ett lättare pass på morgonen och ett tuffare på kvällen, men i vanlig ordning gjorde jag en egen variant... Skulle faktiskt ha sprungit en vända före frukost, men när jag vaknade var jag så otroligt hungrig att något pass på fastande mage inte var att tänka på ;-) Det blev till att äta frukost och ta en lunchjogg istället, 7,75 km mätte sträckan jag sprang enligt Gmaps Pedometer. Fotpoden har fått batteritorsk och jag hann inte fixa det innan dagens första pass. Det blev hursomhelst en skön runda med lite felspring i Stureby. Tempot blev något för högt egentligen; 4:53 min/km, men jag sprang på känsla och det kändes lugnt och behagligt. Sen kom dilemmat; hur laddar man om batterierna för ett intervallpass om 6 timmar?! Jag gjorde en chansning på bra lunch och allmänt softande och det funkade ju faktiskt riktigt bra :-)

Begav mig till Zinken för kvällens träning med alla härliga löpare i IF Linnéa. På väg dit lyckades jag köpa nytt batteri till fotpoden och faktiskt, den tickade snällt igång så nu är jag ÄNTLIGEN tillbaks i kadens- och pace-världen igen :-) Vi var ett litet tappert gäng som kämpade idag och både coach Allan och coach Nisse lyste med sin frånvaro. Helt plötsligt blev det upp till mig att styra upp träningen (förstås med god hjälp av Patrick, Britta och Helena)... Allan, jag kräver att få bli uppgraderad till hjälpcoach snart! ;-) Vi hade dessutom nya löpare i form av Sofia och min kollega Tina, jag hoppas att de båda kommer tillbaka trots coach-vikariens framfart...

Uppvärmningen blev långa varvet runt Eriksdalsbadet och Årstaviken, riktigt skönt löparväder med lite regnstänk. Benen kändes lite knasiga när vi började, som om de inte riktigt var med på noterna. Känslan släppde dock efter ett par kilometer och när vi var på Zinken igen så kände jag mig ganska pigg. Tusen-stege på schemat igen, det är INTE kul innan. Inte alls faktiskt. Men det gick, den här gången också! Jag höll faktiskt nästan hela vägen, kroknade under sista 800-metersintervallen och sprang min sista tusing på ren vilja. Och lite för att jag lovat underbara Mia att springa åt henne också ;-) Hade ett mantra under sista varvet och det var "just keep running, just keep running". Fy farao, så trött jag var när varvet var klart. Sprang iallafall samtliga intervaller på "under 4 min/km"-pace och landade på en snitthastighet om 3:54 min/km, vilket är något bättre än sist. Nöjd!! Mest av allt är jag nöjd över att inte ha gett upp den sista intervallen trots att jag var så trött att jag inte visste hur jag skulle ta mig runt...
Avslutade passet med fyra sköna varv på ZIP och stoppade klockan på 14 km blankt. Snittpace på hela passet blev 4:55, puls 162/192 och kadens 184/216.

Måste bara som avslutning hylla en hjälte lite extra; Helena. Jag startade min andra fyrhundring strax efter det att hon startat sin tvåhundring och jag fick slita för att närma mig och komma jämsides. Sista 70 metrarna av hennes tvåhundring sprang vi jämsides, dvs i 3-50-nånting-fart. Helena, jag är grymt imponerad av din utveckling som löpare! Hatten av för dig :-)

30 dagar kvar...

Snart smäller det igen. Berlin Marathon. Tävlingsnerverna börjar vakna, jag längtar och våndas... I hjärnan snurrar ett virrvar av "vill prestera nu"-och "varför utsätter jag mig för det här"-tankar. Nedräkningen har börjat, är ni med?! ;-)

Livet kom emellan...

Ungefär så kan man sammanfatta veckans början. Fullt ös på jobbet, en extra vilodag pga en brutal idrottsmassage som inte tillåtit några påfrestningar(ja, jag har en blå vad och ett blått baklår. Igen!) och så lite socialt umgänge på det. Nu blir det dock ordning och reda, efter jobbet idag väntar en snabbdistans hem och imorgon ska jag testa dubbla pass med morgonjogg och stegintervaller. Ska bli spännande!

För er som undrar så sprang jag inte 10 000 m på Stadion igår kväll som jag tidigare tänkt. Ibland får man prioritera och igår blev det löpningen som blev bortprioriterad. Livet består trots allt av mer än bara löpning, till och med för en löpnörd som jag... ;-)

Löparhelg på landet

Nyss hemkommen från en underbar, underbar helg på landet. Tog tåget från jobbet till metropolen K-holm och blev hämtad av pappa. Ganska exakt en och en halv timme efter det att jag lämnade jobbet stod jag hemma på den nybyggda balkongen och hänfördes av utsikten:
Dock hann jag inte njuta särskilt länge, fartlekspass och bastu hägrade så det blev ombyte och iväg direkt. Lyckades få pappa att värma upp i en någorlunda långsam fart genom att lägga mig ett par meter bakom honom för att inte stressa. Pappa, som är en hejare på att nöta alla pass i samma fart och som dessutom är synnerligen envis, var väl minst sagt skeptisk till ett fartlekspass men tyckte ändå att det var okej att testa. Sagt och gjort. Vi lekte med farten längs landsvägen; uppförsbackar, nerförsbackar, raksträckor, kurvor, korta sträckor, längre sträckor och varierade farten ganska bra. Det roligaste var att mot slutet var det pappa som kikade ut lämpliga sträckor och var den drivande kraften. Det är så otroligt kul att springa med honom; han är 33 år äldre än jag och ändå är han definitivt jämnsnabb med mig. Jag drev på farten rätt hårt och han hade inga problem att hänga med. När jag är 62 år vill jag vara i lika fin form som han är, helt klart! Fartleksrundan landade på 10 km på 46:38, dvs 4:40-pace. Skön runda, men skönast var helt klart den kalla ölen och den varma bastun. Och det obligatoriska sjöbadet! :-)

Inledde lördagsmorgonen med en morgonjogg före frukost. Kusin J hade fått ok från familjen att hänga på så halv åtta plockade vi upp honom och begav oss ut i det morgondisiga landskapet. En helt underbar runda med bara skogens ljud och dofter runt omkring. Det blev en lite väl snabb och lite väl lång runda för att vara på fastande mage, 12 km på 58 minuter blankt; 4:50-pace således. Det kändes dock aldrig som om vi sprang fort eller långt, pappas och kusin J:s sällskap gjorde att tiden bara försvann och det gjorde visst kilometrarna också...

Avslutade helgen på landet med ett långpass tillsammans med mina kompanjoner. 30 km kuperad löpning på skogsvägar, grusvägar, skogsstigar, oljegrus och igenvuxna djurstigar. Landskapet i gränstrakterna mellan Sörmland och Östergötland, längs Tisnare Kanal, är verkligen vackert! Vi sprang längs åkrar och ängar, genom skog och kalhyggen och passerade såväl kor som får, hästar och höns på vår runda. Frånsett en och annan bil som passerade så hördes bara ljudet av tre löpares fötter och andhämtning. Så rasande underbar löpning! Jag slogs av tanken över hur lycklig jag är som kan springa och få uppleva allt detta vackra. Och det i sällskap med människor jag verkligen tycker om. Det är stort och jag är tacksam över den möjligheten.

Långpasset gav en repris av förra veckans välbehagskänsla i kroppen, ingen smärta utan bara lite lätt stumhet i benen. Enda stället som kändes stelt var nacken... Trots att det inte kändes snabbt eller jobbigt höll vi god fart; 5:03-pace. Pulsen landade på 161 spm i snitt, men jag fick varken kadens eller annat eftersom fotpoden återigen lagt av. Sträckan är dock uppmätt sedan tidigare och jag fick vår totaltid, så jag har kunnat räkna ut snitthastigheten. Man får vara nöjd för det lilla ;-)
Avslutade passet med en varm bastu och ett nytt svalkande sjöbad och en massa god mat som mina älskade föräldrar lagade åt mig. En underbar helg är till ända och nu väntar nya utmaningar. Bring them on!
Belöningen efter avslutat långpass...

Uretrit

Svaret på min svacka stavas ospecifik uretrit. Urinvägsinfektion på ren svenska. En sällsynt ilsken sådan också. Ändå jublar jag inombords; jag är inte sjuk, inte övertränad, inte ur form. Bara en vanlig, hederlig, smärtsam urinvägsinfektion. Förmodligen är jag inte klok som glädjer mig åt eländet, men det bevisar för mig att jag känner min kropp rätt så väl och den signalerar när något är galet. Nu vet jag orsaken och knaprar Furadantin för brinnande livet. Återgår till träning ikväll, fartlek på landet med pappa står på schemat.
Skön helg på er!

Förnuftigt?

Jag tror jag nyss fattade ett bra beslut. Stod med löparmunderingen på, redo att ge mig ut på ett fartlekspass. Igår slog det mig nämligen att jag inte sprungit fartlek sedan i maj och faktum är att jag har saknat det busiga och spontana i fartleken. Dags för favorit i repris, tänkte jag således. Kastade en blick på pulsen och såg att den låg högt över normalt, vilket i och för sig inte var så konstigt med tanke på hur jag nyss farit runt. Men... efter att ha stått stilla ett par minuter så sjönk pulsen inte under 65 spm ändå och jag brukar alltid starta med en puls på 50-56 spm (stående). Övervägde med mig själv under ytterligare någon minut; springa eller låta bli. Till slut bestämde jag mig för att låta bli.

Det var en mycket märklig känsla att snöra av sig skorna igen, jag sitter fortfarande i löparkläder och med pulsbandet på... Tänk att det ska vara så svårt att låta bli att träna, benen ber om en runda och samvetet gnager i mig. Men NEJ! För en gångs skull ska jag försöka lyssna på kroppen. OM pulsen är hög för att jag håller på att bli sjuk eller är på väg att bli övertränad (hur nu DET skulle vara möjligt, så mycket har jag inte tränat) så är det baske mig inte värt att pressa kroppen. Om pulsen är hög av någon annan anledning så... tja, det är inte värt att chansa. Jag får springa fartlek på landet imorgon kväll istället, no big deal. Fast just nu känns det som om jag fuskar... När andra människor gruvar sig för att de inte tränar alls så får jag ångest över ett ynka inställt pass. För tänk om jag vilar i onödan...?! Någon som känner igen sig i det här resonemanget?

För övrigt har marathonspöket vaknat, 5 ½ vecka innan Berlin Marathon. Inatt fick spöket mig att drömma att jag sprang fel och missade maxtiden... Here we go again ;-)

Avslutningsvis: tack för alla peppande, kloka kommentarer på gårdagens blogginlägg. Ni är underbara!