Ja, oj vilken helg det har varit! Träningsmässigt har det varit stiltje, jag är fortfarande i viloperiod och klättrar på väggarna av rastlöshet men jag litar på coachen och kör lugna, fina pass. Lite löpning har det blivit, men inte särskilt mycket att blogga om. Eller jo, passet i torsdags var underbart! Jag kände hur jag liksom började leva igen efter en vecka utan någon som helst träning. Tänk att 8 K lugn jogg ihop med fantastiska Linnéa-löpare kan vara så otroligt givande, inspirerande och glädjande! Snacka om att jag är beroende av löpningen och endorfinkickarna som passen ger...
Nåja, det var torsdagen det. I fredags blev jag hämtad från jobbet av supergulliga Catti, det var dags för TSM-upptakt för alla ledare :-) Det blev en rätt mastig eftermiddag med mycket information och föreläsningar, men det var så himla kul att få träffa både nya och gamla löparvänner. Vi var klara med sista punkten för kvällen runt 22-tiden, men inte gick vi och la oss... Det blev hotellbaren och både vin och prat, mest om löpning förstås, tills klockan var två. Härlig avslutning på dagen!
Det var inte riktigt lika härligt att gå upp vid 7-tiden på morgonen, men hotellfrukosten och det trevliga sällskapet lockade och snart var löpardiskussionerna i full gång igen. Vi fick köra löpskolning med mr Szalkai himself och såklart jag blev glad när både han och coach Rubin sa att det såg bra ut när jag passerade. Vilket i och för sig måste vara en lögn, man ser inte klok ut när man kör löpskolning... En långsam maffe-runda tillsammans med en galen, härlig dansk från Sparta hann vi också med innan fler inspirerande föreläsningar och diskussioner följde. Vi var ett ganska trött, men inspirerat och lyckligt, gäng som lämnade Upplands-Väsby efter ett intensivt dygn. Längtar redan tills träningssöndagarna drar igång, det här ska bli så kul!!
Avslutade kvällen med att träffa Coola Karin och snacka både löpning och livet och bara vara. Energiboost!
Idag blev det ytterligare löparglädje då jag, Catti och Helena begav oss till Hässelby för att heja fram våra toppenduktiga löpare i IF Linnéa. Det var så himla roligt! Jag var jättenervös fastän jag inte skulle springa, det var en så tät stämning av tävlingsnerver och löparglädje i luften :-) Vi stod strax före mål och hejade och jag är säker på att IF Linnéas hejarklack hördes mest av alla. Jag blev alldeles fnattig av all löparglädje och allas kanonfina prestationer och skrek så att jag nu är alldeles hes. Fast det var det värt! PB efter PB ramlade in och jag är så makalöst imponerad av allas framsteg och envishet. Stort GRATTIS till alla er Linneaiter, ingen nämnd och ingen glömd, till era prestationer och TACK för att ni bjöd på löparglädje, kampvilja och en tokhärlig upplevelse! Och trots att jag verkligen hade velat springa när jag såg alla forsa förbi så kändes det riktigt bra att få heja på och peppa idag. Picknicken på banvallen efteråt fick avsluta en underbart härlig helg med många intryck, möten och känslor som kommer att få mig lycklig länge. Och inte bara av löpargläjde...
söndag 12 oktober 2008
Jag lever...
...jag har bara varit lite frånvarande ;-) Har varit väldans dålig på att uppdatera bloggen och läsa andras bloggar på sistone, det har varit mycket jobb och mycket umgänge med vänner och familj. Och så en helt underbar helg i löpningens tecken. Nu blir det bättring på bloggandet! Jag återkommer med detaljer under kvällen, stay tuned!
onsdag 8 oktober 2008
25 dagar kvar!
Ojojoj, nu vaknade tävlingsnerverna igen. Råkade surfa in på NYC Marathons hemsida för att bara kolla lite... Innan jag visste ordet av hade jag sökt i startlistan, hittat mitt väldigt långa startnummer (321366) och fått startgrupp och starttid (andra startblocket, startar kl 10.00). Gissa om det pirrar i magen av förväntan, nervositet och lite, lite prestationslusta nu :-)
För att dämpa mig lite tänker jag på att jag varit förkyld i en veckas tid och fortfarande inte har sprungit sedan förra torsdagen. Plus att jag inte kommer att kunna prestera i N.Y, det är liksom omöjligt med förra söndagens urladdning i benen. Men ändå, ååååh vad jag längtar :-)
För att dämpa mig lite tänker jag på att jag varit förkyld i en veckas tid och fortfarande inte har sprungit sedan förra torsdagen. Plus att jag inte kommer att kunna prestera i N.Y, det är liksom omöjligt med förra söndagens urladdning i benen. Men ändå, ååååh vad jag längtar :-)
tisdag 7 oktober 2008
Mot nya mål
Veckans första lediga dag har ägnats åt att tänka positivt och blicka framåt, trots fortsatt förkylning och viss molokenhet på grund av träningsabstinens. Nådde en "all-time-low" i lördags när både postloppsdeppet och förkylningen satte otäcka tankar i huvudet på mig, men nu är svackan på utplanande och det är dags att se in i framtiden. Det är ju en massa spännande saker på gång i mitt liv!
Först ut är Coach N'batha som nu "äger" mig och är min slavdrivare. Han har en teori om att jag ska fixa milen på sub40 i framtiden. Det lär bli blod, svett och mjölksyra i mängder innan jag nått dit, träningsschemat har bara börjat och jag är tacksam att min förkylning infaller i viloperioden. Jag är SÅ laddad för denna utmaning!
Nästa rolighet stavas TSM. Team Stockholm Marathon. Långpass-söndagarna drar snart igång och jag ska vara med i år igen, fast det blir lite annorlunda från TSM 07/08. Inför årets upplaga kommer jag att delta som ledare, troligen för 3:30-gruppen. Blev inte bara lite glad utan ganska mycket glad över att bli tillfrågad, vilken ego-kick :-) Det blir upptaktsträff till helgen och jag börjar såklart fundera över vad jag gett mig in på... Kul ska det bli i vilket fall!
Och sen då? Tävlingssäsongen är inte riktigt slut än. Kvar är Åland Fun Run (10 km) och NYC Marathon, båda blir mest på skoj fastän jag vet att tävlingshjärnan kommer att säga något annat när det väl blir dags. Inser att jag har denna vecka och två veckor till att träna upp mig på, sen bär det av till Det Stora Äpplet för en veckas turistande innan det är dags att springa årets sista marathon. Mitt tionde. Stort så det förslår!
Mot framtiden!
Först ut är Coach N'batha som nu "äger" mig och är min slavdrivare. Han har en teori om att jag ska fixa milen på sub40 i framtiden. Det lär bli blod, svett och mjölksyra i mängder innan jag nått dit, träningsschemat har bara börjat och jag är tacksam att min förkylning infaller i viloperioden. Jag är SÅ laddad för denna utmaning!
Nästa rolighet stavas TSM. Team Stockholm Marathon. Långpass-söndagarna drar snart igång och jag ska vara med i år igen, fast det blir lite annorlunda från TSM 07/08. Inför årets upplaga kommer jag att delta som ledare, troligen för 3:30-gruppen. Blev inte bara lite glad utan ganska mycket glad över att bli tillfrågad, vilken ego-kick :-) Det blir upptaktsträff till helgen och jag börjar såklart fundera över vad jag gett mig in på... Kul ska det bli i vilket fall!
Och sen då? Tävlingssäsongen är inte riktigt slut än. Kvar är Åland Fun Run (10 km) och NYC Marathon, båda blir mest på skoj fastän jag vet att tävlingshjärnan kommer att säga något annat när det väl blir dags. Inser att jag har denna vecka och två veckor till att träna upp mig på, sen bär det av till Det Stora Äpplet för en veckas turistande innan det är dags att springa årets sista marathon. Mitt tionde. Stort så det förslår!
Mot framtiden!
måndag 6 oktober 2008
Abstinent
Jag erkänner; jag är en endorfinknarkare. Veckan som gått har endast omfattat ett ynka träningspass på 5,8 km med IF Linnéa i torsdags, en skön och långsam genomblödningsjogg. Sen kom förkylningen och postloppsdepressionen som ett brev på posten och man blir ju inte direkt lyckligare av att dessutom bli träningsabstinent =/
Har ägnat helgen åt jobb och diverse huskurer för att bli kvitt förkylningen, jag bara längtar ut i löpspåret igen. Samtidigt vet jag ju; bättre att vila en dag extra och bli frisk än att ge sig ut en dag för tidigt och riskera att aldrig mer få springa... Men åh, vad jag vill springa, få mjölksyra och PRESTERA!
Med mindre än en månad kvar till N.Y Marathon inser jag det omöjliga i att bara åka dit och softspringa. Inte för att jag kommer att kunna prestera någon kanontid, men som det känns nu så kommer jag att ge järnet =)
Men, first things first... Jag ska bli frisk och börja träna lite lätt igen, förhoppningsvis pallar kroppen med en liten runda imorgon. Någonting måste jag göra, annars blir jag fullkomligt odräglig. Vad gör ni när träningsabstinensen kryper i kroppen?
Har ägnat helgen åt jobb och diverse huskurer för att bli kvitt förkylningen, jag bara längtar ut i löpspåret igen. Samtidigt vet jag ju; bättre att vila en dag extra och bli frisk än att ge sig ut en dag för tidigt och riskera att aldrig mer få springa... Men åh, vad jag vill springa, få mjölksyra och PRESTERA!
Med mindre än en månad kvar till N.Y Marathon inser jag det omöjliga i att bara åka dit och softspringa. Inte för att jag kommer att kunna prestera någon kanontid, men som det känns nu så kommer jag att ge järnet =)
Men, first things first... Jag ska bli frisk och börja träna lite lätt igen, förhoppningsvis pallar kroppen med en liten runda imorgon. Någonting måste jag göra, annars blir jag fullkomligt odräglig. Vad gör ni när träningsabstinensen kryper i kroppen?
fredag 3 oktober 2008
Å så lite bilder...
IF Linnéas stoltheter; snygga kläder och coola löpare. Några bilder från Breakfast Run och Olympiastadion. Postmarathonsoftande med gratis öl framför Riksdagshuset. Min högra arm dagen efter loppet; blåmärke till följd av en vass armbåge :-)
onsdag 1 oktober 2008
3:20:01
En annorlunda marathonresa...
Mitt nionde marathon, det femte i Berlin, kom att bli en annorlunda resa på många sätt. För det första åkte jag inte med snabb-pappan och kusin J, utan med underbart härliga löparvänner från IF Linnéa. Hur vi laddade och firade lämnar jag till ett annat inlägg, jag kan bara säga som så att jag är mycket lycklig över att tillhöra ett så härligt löpargäng och vill igen gratulera mina medlöpare till deras kanonfina resultat: Allan som chockade oss alla med supertiden 3:04, Rebecca som sprang på fantastiska 3:05, Nisse som förlorade ett vad men gjorde fina 3:30, Mia som satte ett rejält PB på 3:46, Patrick som kom under sub 4 och gjorde 3:50, Alexandra som satte PB med en kvart (eller var det mer?!) och landade på 4:10 och så debutanterna Stephan på 4:02 och Helena på 4:36. Hatten av för er alla, ni inspirerar! Nåja, det var en parentes, om än en viktigt sådan. Här är iallafall min ocensurerade version av Karin vs marathonsträckan rond 9...
Söndag morgon. Vaknade av att någons väckarklocka pep vid 05-tiden och kände mig förvånansvärt lugn. Hade dock sovit dåligt hela natten och drömt en hel del konstiga drömmar. Bland annat drömde jag att ett gäng pensionärer käkade upp vår frukost och vi blev utan, så innan vi satt oss vid frukostbordet var jag helnojjig över att det skulle ha varit en sanndröm ;-) Under frukosten vaknade tävlingsnerverna/marathonspöket till liv och jag insåg att jag var långt ifrån så cool som jag trott när jag vaknade. Bilden jag tog några minuter innan vi gick mot startområdet talar sitt tydliga språk:
Jag vet inte varför, men såhär blir det uppenbarligen varje gång jag ska tävla och jag kan inte ens förklara varför jag blir så himla stirrig...
Well, strax före 7.30 gav vi oss iväg; jag, Helena och Alexandra, för att möta upp Mia och röra oss mot starten. Det var en kall, klar, underbar septembermorgon som hälsade oss välkomna och det kändes som om vädret var perfekt för ett marathon. Vi hade inga problem att hitta till starten, det var bara att följa lämmeltåget av löpare. Snurrade runt i Tiergarten en stund innan vi hittade till rätt klädinlämningstält, hann hälsa på några andra svenska deltagare och önska lycka till. Sedan begav vi oss till respektive startfålla och jag blev ensam med min nervositet. Stämningen var dock på topp, Strasse de 17 jun., kokade av pirriga, förväntansfulla löpare och man kände hur spänningen steg för varje minut. Med någon minut kvar till start började tonerna av Chariots of Fire ljuda ur högtalarna och jag hann fokusera inåt en stund, kände att "nu jävlar gäller det" och fick tårar i ögonen av lycka, nervositet och det stora i att få stå bland 40 000 löpare. När det var en halvminut kvar hördes ett "okey, Berlin, give me some noice, 30 seconds to start" och jublet steg och de ballonger vi fått tilldelade släpptes unisont och steg mot skyn. Mäktigt! Sedan gick startskottet och jag passerade startlinjen till ljudet av Safri Duos Bongo Drums, adrenalinet pumpade och min enda tanke var "bära eller brista, nu kör jag"
Första kilometrarna rullade på hyfsat bra, jag hade svårt att hitta rytmen, kollade för ofta på klockan och fick kryssa en hel del för att ta mig fram. Efter tre km blev de fyra vägbanorna till två och det blev såklart betydligt trängre och jag kände att tempot sjönk. Planen var att inte stirra för mycket på klockan utan att försöka springa på känsla och klocka mig själv vid varje 5-kilometerspassering. På så sätt delade jag också upp loppet i femtusingar vilket också underlättade mentalt. Första fem kilometrarna gick iallafall vansinnigt stolpigt och jag var mest sur och grinig när jag konstaterade att det var 37 kilometrar kvar till mål. Efter 7 km fick jag lite spontana hejarrop, jag hade ju min fina namnskylt med tillhörande svensk flagga som Mia fixat åt mig :-) Vaknade till lite och tyckte att det var rätt kul att springa i nån kilometer eller så... sen blev jag trampad på hälarna av en tjej som låg bakom mig och inte gjorde några ansatser att vilja springa förbi. Jag var så adrenalinstinn att jag under en sekund på fullt allvar funderade på att knuffa till henne riktigt hårt så hon flög av banan. Nu gjorde jag klokt nog inte det, utan jag sänkte farten och släppte förbi henne och la ilskan på att pinna på istället.
När första milen passerades började jag på allvar undra om jag skulle klara av att fullfölja. Ingenting stämde, benen var tunga, andningen tung, jag var inte alls glad och lycklig som jag brukar utan kände mig sur, arg och riktigt grinig utan att kunna förstå varför...
Strax efter det att jag passerat 13-kilometerspasseringen stod ett stort gäng och spelade på kongas. Först där lyckades jag känna den där stora glädjen igen och jag tänkte att jag ju faktiskt springer marathon för att ha kul också. Med ett leende på läpparna avverkade jag sedan en hel kilometer innan jag återigen tappade rytmen och kände mig osynkad. Skillnaden var dock att jag inte längre kände mig sur utan jag konstaterade bara att det inte var min dag idag och att jag nu skulle fokusera på att fortsätta springa och se om jag kunde ta mig i mål. För att få tiden att gå tog jag stöd av publiken, det fanns knappt en meter på banan där det inte stod supportrar. Berlinarna hade verkligen folkfest, de hejade, tjöt, jublade och applåderade hela vägen och det var underbart att få göra "high five" med alla de barn som förväntansfullt sträckte fram sina händer mot den löpande massan.
På något sätt lyckades jag få kilometrarna att passera och helt plötsligt var jag "halfway there", men fortfarande inte alls säker på att jag skulle ta mig i mål. Kroppen gnisslade och gnällde utan att jag hade ont, det var bara inte skönt att springa. Inte alls faktiskt, men jag fortsatte ändå. Noterade att jag passerat 21,1 på 1.39.31, alltså bara 6 sek långsammare än mitt PB på halvmaran i maj i år. Försökte räkna mig till en sluttid, men matematik och marathonlöpning visade sig vara en dålig kombination för mitt resultat blev att jag möjligen kunde klara 3:30 igen...
Fortsätt spring...(ja, jag finns med på bilden)
Vid 22 kilometer började jag undra om jag skulle orka springa på i 20 km till, det kändes verkligen inte bra. Men så, efter 23 kilometers motsträvig löpning hörde jag Cattis hejarrop inne i huvudet. Tänkte på alla som satt och väntade på att mina tider skulle ramla in på webben och per sms. På alla mil jag tränat. Jag återupplevde upploppet på Stadion i maj i år, där min syster skrek och grät av stolthet. Och där och då visste jag; jag skulle i mål. Om jag så skulle krypa! Tappade för ett ögonblick koncentrationen och kände hur tårarna rullade ner för mina kinder, av glädje över att ha så fantastiskt stöd. Insåg därefter snabbt att det inte var läge att vara sentimental, nu var det liksom kroppen och jag mot 19 km asfalt som gällde. Och tro det eller ej; helt plötsligt lossnade det. Jag njöt, jag hade rytmen, steget, andningen, pulsen. Jag var Duracell-Karin och ingenting skulle få stoppa mig. Jag passerade kilometer efter kilometer, favoritkilometer 28 gav mig rysningar som vanligt (en sambaorkester, ett gäng cheerleaders, ett tätnande jublande publikled och en stämning som är på topp) och jag ville aldrig sluta springa. Dessvärre ville min mage något annat...
Min mage, ja. Jag som brukar klara det mesta och egentligen aldrig har upplevt begreppet "nödlandning" fick nu erfara det spännande fenomenet. Jag hade inga problem med sportdrycken eller gelen eftersom jag körde eget bälte utan jag misstänker att problematiken härrör från mina sällsynt dåligt tajmade hormonnivåer =/ Allt var frid och fröjd fram tills 31 km. Vid 32 km fick jag syn på ett buskage och tja... det var liksom bara att "nödlanda". Min enda tanke då var "fan, jag tappar tid, måste komma i kapp" så jag rusade ut ur buskaget med cykelbyxorna hängandes på trekvart, till publikens jubel. Själv jublade jag mest över att jag inte tappat mer än någon minut och att det bara var att pinna vidare som om inget hade hänt, en erfarenhet rikare ;-) Konstaterade vid 35-kilometersklockningen att jag tappat ungefär en minut på mitt buskagebesök, men jag orkade inte räkna ut hur mycket jag skulle behöva öka för att ta in den minuten så jag lät det bara bero.
När jag passerat den 35:e kilometern kom plötsligt tröttheten tillbaka och nu gjorde det ont på riktigt. Från höfterna ner i benen, varje steg sved i musklerna men jag var fortfarande långt ifrån krampkänning. Marathonpsyket satte in och jag började piska mig själv, hårt. Delade in de återstående sju kilometrarna i tusingar och belöningar i form av sportdryck och gel, trots att jag vid det här laget var rejält illamående av allt sockerslisk. 39 kilometer in i loppet var jag fullkomligt övertygad om att nån snott 40-kilometersmattan, eller åtminstone flyttat på den. Det var den längsta kilometern på hela loppet, kändes som åtminstone en halvmil rent fysiskt. När jag trampat på mattan för näst sista gången så tänkte jag "det är bara två jävla tusingar kvar, genomför!".
Jag minns inte ett dugg av kilometern som följde, förmodligen för att jag var så fokuserad på att bara beta av metrarna fram till mål. Det jag däremot minns är hur jag svänger in vänster på Under den Linden och ser Brandenburger Tor torna upp sig en kilometer längre fram. Jag minns också hur jag tittar till på klockan och ser, men förstår inte, att jag kanske är på väg mot en tid runt 3:20. Och starkast av allt minns jag känslan av hur autopiloten slogs på, smärtan i benen försvann och jag passerade löpare efter löpare på väg mot målet. Duracell-Karin hade återigen vaknat och tog kommandot in i mål.
Känslan av att springa igenom Brandenburger Tor, komma in på upploppsrakan och höra ljudet av tusentals jublande supportrar och deras taktfast applåderande händer, ett öronbedövande arenatjut som blandas med mitt eget segervrål när jag klev över mållinjen och insåg att jag gjort det jag trodde var omöjligt... Det, mina vänner, är bland det största jag upplevt. Jag tittade inte ens på sluttiden, jag bara grät av lycka och stolthet. Tre minuter efter målgång drog jag iväg mitt seger-SMS som ni läste nedan och först därefter såg jag min egen tid. 3:20:01!! En förbättring med 19 minuter och 40 sekunder sedan förra året. WOW! Jag är sjukt stolt och mäkta imponerad av min egen insats, men kan liksom inte begripa hur det gick till... Jag har fortfarande inte smält det hela, kanske kommer jag aldrig att göra det heller. Däremot vet jag helt säkert att det här vill jag göra om, nästa år. Vill ni med?
Mitt nionde marathon, det femte i Berlin, kom att bli en annorlunda resa på många sätt. För det första åkte jag inte med snabb-pappan och kusin J, utan med underbart härliga löparvänner från IF Linnéa. Hur vi laddade och firade lämnar jag till ett annat inlägg, jag kan bara säga som så att jag är mycket lycklig över att tillhöra ett så härligt löpargäng och vill igen gratulera mina medlöpare till deras kanonfina resultat: Allan som chockade oss alla med supertiden 3:04, Rebecca som sprang på fantastiska 3:05, Nisse som förlorade ett vad men gjorde fina 3:30, Mia som satte ett rejält PB på 3:46, Patrick som kom under sub 4 och gjorde 3:50, Alexandra som satte PB med en kvart (eller var det mer?!) och landade på 4:10 och så debutanterna Stephan på 4:02 och Helena på 4:36. Hatten av för er alla, ni inspirerar! Nåja, det var en parentes, om än en viktigt sådan. Här är iallafall min ocensurerade version av Karin vs marathonsträckan rond 9...
Söndag morgon. Vaknade av att någons väckarklocka pep vid 05-tiden och kände mig förvånansvärt lugn. Hade dock sovit dåligt hela natten och drömt en hel del konstiga drömmar. Bland annat drömde jag att ett gäng pensionärer käkade upp vår frukost och vi blev utan, så innan vi satt oss vid frukostbordet var jag helnojjig över att det skulle ha varit en sanndröm ;-) Under frukosten vaknade tävlingsnerverna/marathonspöket till liv och jag insåg att jag var långt ifrån så cool som jag trott när jag vaknade. Bilden jag tog några minuter innan vi gick mot startområdet talar sitt tydliga språk:
Jag vet inte varför, men såhär blir det uppenbarligen varje gång jag ska tävla och jag kan inte ens förklara varför jag blir så himla stirrig... Well, strax före 7.30 gav vi oss iväg; jag, Helena och Alexandra, för att möta upp Mia och röra oss mot starten. Det var en kall, klar, underbar septembermorgon som hälsade oss välkomna och det kändes som om vädret var perfekt för ett marathon. Vi hade inga problem att hitta till starten, det var bara att följa lämmeltåget av löpare. Snurrade runt i Tiergarten en stund innan vi hittade till rätt klädinlämningstält, hann hälsa på några andra svenska deltagare och önska lycka till. Sedan begav vi oss till respektive startfålla och jag blev ensam med min nervositet. Stämningen var dock på topp, Strasse de 17 jun., kokade av pirriga, förväntansfulla löpare och man kände hur spänningen steg för varje minut. Med någon minut kvar till start började tonerna av Chariots of Fire ljuda ur högtalarna och jag hann fokusera inåt en stund, kände att "nu jävlar gäller det" och fick tårar i ögonen av lycka, nervositet och det stora i att få stå bland 40 000 löpare. När det var en halvminut kvar hördes ett "okey, Berlin, give me some noice, 30 seconds to start" och jublet steg och de ballonger vi fått tilldelade släpptes unisont och steg mot skyn. Mäktigt! Sedan gick startskottet och jag passerade startlinjen till ljudet av Safri Duos Bongo Drums, adrenalinet pumpade och min enda tanke var "bära eller brista, nu kör jag"
Första kilometrarna rullade på hyfsat bra, jag hade svårt att hitta rytmen, kollade för ofta på klockan och fick kryssa en hel del för att ta mig fram. Efter tre km blev de fyra vägbanorna till två och det blev såklart betydligt trängre och jag kände att tempot sjönk. Planen var att inte stirra för mycket på klockan utan att försöka springa på känsla och klocka mig själv vid varje 5-kilometerspassering. På så sätt delade jag också upp loppet i femtusingar vilket också underlättade mentalt. Första fem kilometrarna gick iallafall vansinnigt stolpigt och jag var mest sur och grinig när jag konstaterade att det var 37 kilometrar kvar till mål. Efter 7 km fick jag lite spontana hejarrop, jag hade ju min fina namnskylt med tillhörande svensk flagga som Mia fixat åt mig :-) Vaknade till lite och tyckte att det var rätt kul att springa i nån kilometer eller så... sen blev jag trampad på hälarna av en tjej som låg bakom mig och inte gjorde några ansatser att vilja springa förbi. Jag var så adrenalinstinn att jag under en sekund på fullt allvar funderade på att knuffa till henne riktigt hårt så hon flög av banan. Nu gjorde jag klokt nog inte det, utan jag sänkte farten och släppte förbi henne och la ilskan på att pinna på istället.
När första milen passerades började jag på allvar undra om jag skulle klara av att fullfölja. Ingenting stämde, benen var tunga, andningen tung, jag var inte alls glad och lycklig som jag brukar utan kände mig sur, arg och riktigt grinig utan att kunna förstå varför...
Strax efter det att jag passerat 13-kilometerspasseringen stod ett stort gäng och spelade på kongas. Först där lyckades jag känna den där stora glädjen igen och jag tänkte att jag ju faktiskt springer marathon för att ha kul också. Med ett leende på läpparna avverkade jag sedan en hel kilometer innan jag återigen tappade rytmen och kände mig osynkad. Skillnaden var dock att jag inte längre kände mig sur utan jag konstaterade bara att det inte var min dag idag och att jag nu skulle fokusera på att fortsätta springa och se om jag kunde ta mig i mål. För att få tiden att gå tog jag stöd av publiken, det fanns knappt en meter på banan där det inte stod supportrar. Berlinarna hade verkligen folkfest, de hejade, tjöt, jublade och applåderade hela vägen och det var underbart att få göra "high five" med alla de barn som förväntansfullt sträckte fram sina händer mot den löpande massan.
På något sätt lyckades jag få kilometrarna att passera och helt plötsligt var jag "halfway there", men fortfarande inte alls säker på att jag skulle ta mig i mål. Kroppen gnisslade och gnällde utan att jag hade ont, det var bara inte skönt att springa. Inte alls faktiskt, men jag fortsatte ändå. Noterade att jag passerat 21,1 på 1.39.31, alltså bara 6 sek långsammare än mitt PB på halvmaran i maj i år. Försökte räkna mig till en sluttid, men matematik och marathonlöpning visade sig vara en dålig kombination för mitt resultat blev att jag möjligen kunde klara 3:30 igen...
Fortsätt spring...(ja, jag finns med på bilden)Vid 22 kilometer började jag undra om jag skulle orka springa på i 20 km till, det kändes verkligen inte bra. Men så, efter 23 kilometers motsträvig löpning hörde jag Cattis hejarrop inne i huvudet. Tänkte på alla som satt och väntade på att mina tider skulle ramla in på webben och per sms. På alla mil jag tränat. Jag återupplevde upploppet på Stadion i maj i år, där min syster skrek och grät av stolthet. Och där och då visste jag; jag skulle i mål. Om jag så skulle krypa! Tappade för ett ögonblick koncentrationen och kände hur tårarna rullade ner för mina kinder, av glädje över att ha så fantastiskt stöd. Insåg därefter snabbt att det inte var läge att vara sentimental, nu var det liksom kroppen och jag mot 19 km asfalt som gällde. Och tro det eller ej; helt plötsligt lossnade det. Jag njöt, jag hade rytmen, steget, andningen, pulsen. Jag var Duracell-Karin och ingenting skulle få stoppa mig. Jag passerade kilometer efter kilometer, favoritkilometer 28 gav mig rysningar som vanligt (en sambaorkester, ett gäng cheerleaders, ett tätnande jublande publikled och en stämning som är på topp) och jag ville aldrig sluta springa. Dessvärre ville min mage något annat...
Min mage, ja. Jag som brukar klara det mesta och egentligen aldrig har upplevt begreppet "nödlandning" fick nu erfara det spännande fenomenet. Jag hade inga problem med sportdrycken eller gelen eftersom jag körde eget bälte utan jag misstänker att problematiken härrör från mina sällsynt dåligt tajmade hormonnivåer =/ Allt var frid och fröjd fram tills 31 km. Vid 32 km fick jag syn på ett buskage och tja... det var liksom bara att "nödlanda". Min enda tanke då var "fan, jag tappar tid, måste komma i kapp" så jag rusade ut ur buskaget med cykelbyxorna hängandes på trekvart, till publikens jubel. Själv jublade jag mest över att jag inte tappat mer än någon minut och att det bara var att pinna vidare som om inget hade hänt, en erfarenhet rikare ;-) Konstaterade vid 35-kilometersklockningen att jag tappat ungefär en minut på mitt buskagebesök, men jag orkade inte räkna ut hur mycket jag skulle behöva öka för att ta in den minuten så jag lät det bara bero.
När jag passerat den 35:e kilometern kom plötsligt tröttheten tillbaka och nu gjorde det ont på riktigt. Från höfterna ner i benen, varje steg sved i musklerna men jag var fortfarande långt ifrån krampkänning. Marathonpsyket satte in och jag började piska mig själv, hårt. Delade in de återstående sju kilometrarna i tusingar och belöningar i form av sportdryck och gel, trots att jag vid det här laget var rejält illamående av allt sockerslisk. 39 kilometer in i loppet var jag fullkomligt övertygad om att nån snott 40-kilometersmattan, eller åtminstone flyttat på den. Det var den längsta kilometern på hela loppet, kändes som åtminstone en halvmil rent fysiskt. När jag trampat på mattan för näst sista gången så tänkte jag "det är bara två jävla tusingar kvar, genomför!".
Jag minns inte ett dugg av kilometern som följde, förmodligen för att jag var så fokuserad på att bara beta av metrarna fram till mål. Det jag däremot minns är hur jag svänger in vänster på Under den Linden och ser Brandenburger Tor torna upp sig en kilometer längre fram. Jag minns också hur jag tittar till på klockan och ser, men förstår inte, att jag kanske är på väg mot en tid runt 3:20. Och starkast av allt minns jag känslan av hur autopiloten slogs på, smärtan i benen försvann och jag passerade löpare efter löpare på väg mot målet. Duracell-Karin hade återigen vaknat och tog kommandot in i mål.
Känslan av att springa igenom Brandenburger Tor, komma in på upploppsrakan och höra ljudet av tusentals jublande supportrar och deras taktfast applåderande händer, ett öronbedövande arenatjut som blandas med mitt eget segervrål när jag klev över mållinjen och insåg att jag gjort det jag trodde var omöjligt... Det, mina vänner, är bland det största jag upplevt. Jag tittade inte ens på sluttiden, jag bara grät av lycka och stolthet. Tre minuter efter målgång drog jag iväg mitt seger-SMS som ni läste nedan och först därefter såg jag min egen tid. 3:20:01!! En förbättring med 19 minuter och 40 sekunder sedan förra året. WOW! Jag är sjukt stolt och mäkta imponerad av min egen insats, men kan liksom inte begripa hur det gick till... Jag har fortfarande inte smält det hela, kanske kommer jag aldrig att göra det heller. Däremot vet jag helt säkert att det här vill jag göra om, nästa år. Vill ni med?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
