Egentligen skulle jag ju blogga om Göteborgsvarvet, men jag lyckas inte riktigt samla tankarna. Hade en mycket märklig loppupplevelse nämligen. Någonstans efter 10 km tappade jag allt vad motivation hette, tyckte att det mest var tråkigt att springa och funderade faktiskt allvarligt på att bryta loppet. Inte för att jag var slut i kroppen, inte för att pulsen låg för högt eller för att jag dragit på mig mjölksyra. Nej, jag mådde fysiskt sett toppen och kände mig oförskämt pigg, men rent mentalt var det inte roligt alls att springa. Det var inte som på ett marathon när man känner sig trött och sliten och brottas med sig själv om att fortsätta, det här var något annat. Det var helt enkelt inte roligt. Jag har aldrig känt en så stark lust att kliva av ett lopp som då. Vet inte vad det var som fick mig att fortsätta, men jag är glad att jag ändå fullföljde loppet. Sista 7 km var iallafall ruggigt roliga, men just nu oroar jag mig mest för den där märkliga svackan... Fast såklart, tiden är jag jättenöjd med och även formbeskedet. Det var inte någon värre fysisk kamp att hålla 4:30-fart utan kroppen kändes hyfsat pigg även i mål. Det finns mer att ge, tror jag iallafall.
Dagens pass med IF Linnéa har inte gjort mig lugnare, tvärtom. Det var helt underbart att ha sällskap med Helena, både dit och hem, det var superhärligt att träffa alla go'a klubbkamrater och spana in Allans vader ;-) Men att springa intervaller på Zinken, med både fotbollar, fotbollsmål och fotbollskillar att kryssa mellan... nej, det var inte min grej. Kände att jag bara blev mer och mer sur och otrevlig mot omgivningen för varje intervall och det kändes verkligen inte bra. Löpning ska vara glädje, inte ilska. Det blev 10x400m@3.35 med Lilla My och en känsla av att vara rätt barnslig. Det är väl inte hela världen att det inte blev ett kanonpass (och då menar jag kryssandet och irritationen över alla hinder, tiderna förvånar mig rejält), men ändå känner jag mig sur och irriterad över att inte ha kunnat fokusera och hitta flytet. Suck. Jag hoppas att jag är inne i nån postloppssvacka, annars får jag allvarligt ta mig en funderare på om det är det här jag vill, såhär kan jag inte ha det! Jag brukar älska att springa lopp när starten väl har gått, jag älskar att plåga kroppen i intervaller, jag älskar ju att springa. Eller gör jag inte det längre?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
16 kommentarer:
Om du aldrig kände så där, skulle jag bli bekymrad. Nu är jag inte ett dugg orolig. En enkel förklaring till den tillfälligtvis frånvarande löpglädje är att du är en människa av kött och blod och inte en maskin. Har det inte blivit bättre nästa vecka, ska jag äta upp min hatt (Varför lovar man alltid att äta hattar?).
Mängder med träning,heltidsjobb,flytt och "vårkänslor" som rusar i blodet. det är väl inte konstigt om du inte känner dig pigg. Lite lugnare träning och flytten avklarad så tror jag nog att du är tillbaka till ditt glada jag igen. om inte lovar jag att äta resterna av jumpers hatt. Hoppas vi ses nästa helg!
Nu är jag ju inte helt uppdaterad på Varvskrisens sträckning, men är man inte kvar på Hisingen vid 10k? I så fall är ju orsaken till depressionen löst...
Ingenting är kul jämt, sånt är livet. Men det är bara att traggla på så kommer det tillbaka säkert som amen i kyrkan.
Jag kanske är en lite mer sorgmodig man än Jumper men lite mer än en vecka tar mina svackor två, tre veckor kanske. Men varför klaga, när man är tillbaka så uppskattar man det än mer. Svackorna är bra för att känna topparna.
Annars är NiklasN:s teori om överexponering av Göteborg giltig också.
Min extremt djuplodande analys pekar mot en klassisk Post Lopps Depp(PLD).
Det går fort över!
Jag sitter fortfarande och grunnar på varför man alltid lovar att äta upp sin hatt. Varför inte skorna (som Chaplin i "Guldfeber") eller byxorna. Var kommer uttrycket ifrån? Googling tyder på att man lovar samma sak i Amerika, men någon bör ha varit allra först. Om Karin eller någon av hennes läsare känner till ursprunget till det originella men ändå vanliga löftet, är jag tacksam för en förklaring.
Sömnlös 63 år.
For though we tumble down the wall,
And fire their rotten boats and all,
I'll eat my hat, if Jove don't drop us,
Or play some queer rogue's trick to stop us.
(Thomas Brydges' Homer Travestie (A Burlesque Translation of Homer), 1797).
Det kan tilläggas att Charles Dickens använde ett annat, längre uttryck i "Pickwickklubben" 1837:
"If I knew as little of life as that, I'd eat my hat and swallow the buckle whole."
Ja, det är bra Tiddan, jag har också hittat din fusksida nu:
http://www.phrases.org.uk/meanings/eat-my-hat.html
Själv startade joggade jag ju runt varvet då jag fick njuta av att passera löpare (typ) från andra grupper hela tiden från min position i grupp 18.
Drabbades av liknande ångest på Hisingen och kände hur skönt det hade varit att stiga åt sidan istället för att sicksacka fram bland hopplösa gångare i vänsterfilen.
Håller helt med jumper att allt annat än sådana känslor hade varit konstiga när man tränar i den mängd du gör. Förövrigt verkar du ha mer än fullt upp i livet vilket gör dina känslor än mer självklara för mig.
Skall bli jättekul att se din rygg försvinna iväg under maran nästa lördag. Drygt 3 timmar senare är jag tämligen säker på att du kommer känna enorm glädje och stolthet över det du åstadkommit genom allt slit under det gångna året.
Haha - Stackars unga fotbolls- och bandykillar som gjorde allt vad de kunde för att inte vara i vägen för oss. De höll sig snällt på EN löparbana - den du råkade komma löpandes på i full karete, skrikandes. Du skrämde skiten ur dem. Hoppas att du skrämde skiten ur ditt marathonspöke också. Men du hade inte varit du om du inte fick grina till och vara LillaMy så här nära inpå. Om jag lärt känna dig rätt så ryser du och får gåshud och drömmer dig bort på fredag när vi äter glass :)
Puss på dig tjurskalle ;)
tillägg: Du ryser i välbehag och är så där fånigt lycklig i blicken när du drömmer dig bort. Såklart.
Jumper: Du är alltid så klok och förnuftig. Vad vill du ha till hatten, om du nu har fel? ;)
Jens: Sant. Jag är kanske lite VÄL optimistisk vad gäller min energireserv... Vad vill du ha till resterna av Jumpers hatt om ni har fel?? ;-)
NiNi: Hahaha, där sa du något! Hisingen ÄR krisframkallande per definition!
Micke: Jo, visst är det ups-and-downs och det var riktigt länge sen jag hade en ordentlig svacka. Sällsynt dåligt tajmat dock :-P
Dr Clarre: PLD you say?! Okej, och om du har fel; äter du upp resterna av hatten efter Jumper och Jens? ;) (jo, du kan ha helt rätt!)
Jumper: Jag tror att Tildo hittat svaret och gett mig ytterligare allmänbildning på vägen. Tack :)
Tildo: Tänk vad du hittar saker, jag upphörs aldrig att förvånas över din talang :-)
Johan: Funkade det inte bra med slalomteorin? ;) Skämt åsido, klart man får svacka lite. Jag blir bara rädd när det händer mitt under ett lopp, det har liksom aldrig hänt förut. Nu är jag en erfarenhet rikare ju! Ses nästa lördag så får vi se vems rygg som försvinner först! ;)
Mia: Hahahahaha :-D Sur, surare, Karin! Jag behövde nog ladda ur, tur jag hade brillorna på mig, annars hade jag skrämt ännu fler med min blick. Ibland förvånas jag själv över mitt temperament :-D Jodu, jag ryser redan. Fredag ska bli en mycket bra dag, för att inte tala om lördag. I'm all in, baby! :-*
Men Karin, 400-ingar tre dar efter GBGV???!!! Har du hört talas om återhämtning? Tacka fan för att du kände för att skrika på fotbollsgrabbarna (det vill man ju alltid, för övrigt).
/LN, from da train bistro
LN: Återhämtning-vadå-förnågot?! ;-D Jag vet, det var dumt gjort. Jag har fått payback av psyket så det visslar om det. Du är klok du! På återseende, hoppas jag!
Skicka en kommentar