Den närmar sig med stormsteg nu, maran... Efter dagens långpass är jag dessvärre inte alltför säker på att den blir av för min del. 24 km in i passet började nämligen en nerv i vänster baklår gnälla betänkligt och det var bara att bryta och traska tillbaka till Stadion. Surt! Å andra sidan; man ska lyssna på kroppen och jag bryter hellre ett långpass idag och kan springa om tre veckor än fullföljer långpasset och får en månads löpförbud på grund av skada... Ska på behandling imorgon, troligtvis är det en låsning i ryggeländet som spökar. Igen. :-P
Nåja, frånsett detta faktum var dagens långpass i TSM-anda riktigt ljuvligt. Det var med visst vemod jag begav mig till Stadion idag, eftersom dagens TSM-pass var mitt sista. Det kommer att bli konstigt att inte ha 3:15-gänget som står på Stadion och väntar på en, samtidigt som det ska bli skönt att få vara lite långpassledig också. Såhär i efterhand kan jag bara konstatera att "säsongen" som TSM-ledare gett mig otroligt mycket som löpare men också som människa. Så många härliga människor jag lärt känna, både i år och under förra året. Utan TSM hade jag inte lärt känna underbara Catti eller min partner-in-crime; Pertti. Jag hade aldrig lärt känna Clarre, Niklas, Masse, Arne, Gunilla och många, många fler... Men inte minst; utan TSM hade jag aldrig mött kärleken: min underbare G. Det hade varit kul att kunna skriva att vi bokstavligt talat sprang in i varandra, men riktigt så var det inte... Så snabb är jag nämligen inte. Än ;-) Så... Med mindre än tre veckor kvar till maran kan jag bara konstatera att även årets TSM gett mycket, men på ett annat sätt än förra säsongen. Återstår att se om det blir något mer TSM i höst för min del, men oavsett det så har mitt liv för alltid förändrats. Till det bättre, ska väl tilläggas ;-)
För min del var det sista långpasset innan SM, inte helt nöjd med utslaget. Nästa vecka är det tävling (om kroppen nu håller), helgen därpå är det jobb och sen... sen är det dags att stå där på startlinjen med adrenalinet flödande i kroppen och siktet inställt på 42 195 m marathonresa. Det pirrar i magen av både nervositet och förväntan när jag tänker på det. Min elfte marathonresa. Hur ska den bli? Kommer den att bli av över huvud taget?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
Halloj! Kikar in på din blogg då och då, och jag tycker då att det verkar som att du springer grymt bra när du kör dina långpass.
Jag tror du kommer att köra ett kanonlopp den 30e.
Phu vilken rysare...
Ta hand om baksidan och gör det du behöver, du kan det här nu och vet vad som gäller när kroppen gnäller.
Å kärleken... att du hittat den gör mig helt varm i hjärtat.
Kram Katta
Löpning är kärlek och ger kärlek. Underbart. Ta hand om benen så kommer du vara startklar 30 maj.
Åh vilket härligt inlägg! Då är det sannerligen bevisat att löpning är livet och kärleken. Hoppas kroppen håller så att du tar dig till start och fullföljer maran.
Hoppas att det inte är något värre med låret!
Så härligt att läsa om hur du känner för löpningen och dina löparkompisar. Inspiration!
Kärlek är mums!
Trilskande lår är det inte. Man jag räknar kallt med att baksideseländet bara hade en dålig dag. Folkfesten i Götet vill den säkert inte missa!
Pyret: Tackar, jag är inte bekymrad för långpassen, bara för baklåret... Hoppas du har rätt :)
Katta: Ja, det här är en följetong... Nu vet jag vad orsaken är så då kan jag rehabilitera. Det blir fint, detta! Och äntligen blev det rätt med vårkänslorna... ;-) Stor kram!
Anna: Så sant som det stod skrivet! Tack! :)
Marre: Precis så, Quod Erat Demonstrandum ;-)
Snorkfröken: Dito! Inspiration :)
Bureborn: Jag har haft långa överläggningar med baklåret och bestämt att här ska inget Gbg-varv missas! Jag ska ju göra succé i kaninöron i år igen ;)
Sent omsider: GO DURACELL!! Antar att det bara är någon timme kvar tills kaninöronen åker på. SMS-bevakning beställd :D
Skicka en kommentar