torsdag 28 maj 2009

Löparglädje. 51 timmar och 30 minuter till start.

Igår gjorde jag något av det roligaste jag varit med om. Jag, Helena, Mia, Catti och en tuff Skåneböna vid namn Nermina fick äran att peppa bloggvärldens mesta Görelälskling längs den 5 km långa Vårruset-banan. Vi skrek, vi tjoade, vi peppade, vi hejade och vi coachade och hade så himla kul hela vägen. Görel var urstark och Ö-K-A-D-E i uppförsbackarna och saktade inte ner farten en sekund. Med 400 meter kvar la hon in ytterligare en växel; spurtväxeln! Görel sprang i mål på nytt personbästa; 34:41. Läs hennes gästbloggsinlägg här!.

I 34 minuter och 41 sekunder upplevde jag ren och skär löparglädje, en energiboost guld värd inför lördag. Så, Görel, det är JAG som ska tacka för att du fått mig att känna glädjen i löpningen igen. Tack Mia, Helena, Catti och Nermina för en superhärlig partyrunda! Jag är sjukt laddad inför maran nu. Jag behövde bryta ihop, rensa ut, bli förbannad och komma igen. Batterierna är laddade, Duracellen är redo. Bring it on, bara. Nu blir det rock'n'roll på lördag om jag så ska krypa i mål! :-)

4 kommentarer:

Jossan sa...

vad härligt Karin
beåll den här känslan till lördag så kommer du partaja i 42 km och sväva in i mål!!
Och jag ska vara där och heja allt jag kan på min duracellhjälte och förebild!!

Helena sa...

Yey Karin!!! Tack själv, det var urkul!!! Jag säger som du-bring it on!!!

Snorkfröken S sa...

Härliga tongångar!

Anonym sa...

TUSEN TACK KARIN FÖR EN HELT UNDERBAR UPPLEVELSE!!! Du anar inte hur mycket detta betydde för mig. Hur ska jag någonsin kunna tacka dig för att allt du gjort för mig denna vårrusiga dag, all pepping jag har fått på vägen fram till "min stora dag". Tänk att lilla jag också får känna hur det är på banan... Nu lever jag med en större förståelse för er, alla underbara löpnördar. Ni är så himla mycket lättare att leva med från och med nu hahaha ;) Och jag ser nu fram emot att testa lite mera backar i livet... både uppför och nedför...
Karin, du har lärt mig så mycket kloka saker, inte minst genom att dela med dig av dina egna erfarenheter. Nu på både gott och ont. Skriver detta lite i efterhand, när värsta ruset hunnit lägga sig. Och med SM-facit i hand är jag ännu mera tacksam (trodde inte att det gick att bli mer tacksam...) när jag tänker på alla energier du behövde till ditt eget lopp. Men nu vet jag att jag vill ha lite av det där pannbenet som du har, och jag kommer också trotsa mig själv och mina gränser, det får gå lite som det går. Om jag skulle dyka upp en dag på en Linnéa-träning är det helt och hållet din och tjejernas förtjänst. Jag går nästan och längtar efter den dagen.... Trodde jag aldrig skulle hända mig ;)
Än en gång ett stort och varmt tack! Bamsekramar från Görel