fredag 22 maj 2009
Is this the end? 8 dagar kvar
Lika bra att vara ärlig; jag har tappat löpglädjen. Gårdagens runda med farsan var förvisso underbar, kroppen kändes fin och lätt i uppförsbackarna och fötterna bara rullade. Men glädjen, den lyste med sin frånvaro. Den där nöjda belöningskänslan efteråt infann sig aldrig. Jag gillar inte att älta, analysera och fundera i oändlighet, men det här kan jag inte släppa... Kanske är det så att jag pressat mig själv lite för hårt, lite för länge och satt för höga krav. Kanske har bloggandet omedvetet satt press på mig att prestera. Kanske har jag bara en helt vanlig motivationsdipp. Kanske är det livet i stort som blivit för mycket på sistone. Jag vet inte. Däremot vet jag att jag inte kan fortsätta känna såhär. Bloggens överlevnad hänger löst, jag har funderat av och till under våren om jag ska fortsätta bloggandet eller inte. Den får överleva SM, men sen får vi se... Jag bloggar ju för att inspirera och då måste jag själv ha inspiration och känna glädje. Jag har saknat det ett tag nu, även om det kanske inte har märkts... Så, tills jag bringat ordning ur kaos får ni ha det så bra. Jag återkommer, i sinom tid!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
10 kommentarer:
Om det hjälper dig:
Låna vår blogg för gästinlägg, eller bli en mer permanent del av maxochnisse.
Det håller ner kravnivån att man vet att det är fler som håller inläggsflödet igång.
Du är välkommen!
Glädjen kommer för övrigt snart tillbaka. Till exempel den 30:e ;)
Ses vi innan på essingen, som vanligt? Pappsen är också välkommen!
Jag tycker det inte är konstigt alls - både flytt och nya kärlekar är traumatiska händelser ur stresshänseende, hur trevliga och positiva de än må vara. Det är ett sundhetstecken att löpningen plötsligt känns som ett enda stort vaddå. Dock tror jag du är way beoynd för att lägga av eller ens tagga ner, det är en naturlig del av dig som att andas, äta eller sova.
Jag är inte heller förvånad att det var just på Varvet du tappade lusten. Ett oprioriterat lopp, en oprioriterad distans - och så en massa ståhej och hausse runtomkring så man bara känner sig... vad gör jag här, liksom. Why bother.
Stockholm blir en helt annan grej - det är DIN stad, och den skönaste av alla. Kanske är det här du blir kär i löpningen på nytt. Eller inte. Det kommer, förr eller senare. Se bara på farsan!
Vad gäller bloggen så ska du inte vara orolig - oavsett om du skriver varje dag eller en gång i månaden blir vi glada. Det är inte för vår skull du springer och skriver, det är för din egen. Och det är därför vi tycker så mycket om dig.
Ordverifiering: mixperse = blandade känslor och pers? :-)
Jag märkte det på dig i tisdags, det var ömsom Lilla My ömsom en mkt fundersam Karin ;) men, jag tycker Fredrika slog huvudet på spiken, jag kunde inte säga det bättre! Och som alla andra säger, glädjen kommer tillbaka det är jag övertygad om! Kram!!!
Fredrika: QFT
Och för er som har ett liv utanför internet: http://www.urbandictionary.com/define.php?term=QFT
Ordverifieringen; bloat. Hoppas att vi alla löpare slipper det...
Förstår din oro och dina tvivel. Men precis som Fredrika var inne på, energin och glädjen räcker inte alltid till allt. Men det är klart att du hittar tillbaka till löpglädjen - den är ju en del av ditt väsen!
Men kanske behöver du ta ett break efter StM. Lägg träningsprogrammet år sidan, gps:en på hyllan och spring bara för springandets skull? Förhoppningsvis får du då också lust att blogga igen, för jag vill gärna höra av dig då och då. För mig är du en stor inspirationskälla! Kram!!
Superkloka kommentarer. Jag kan bara instämma. Inte så konstigt att det kommer en liten motivationsdipp ibland. Speciellt som det, som du skriver, kommit annat emellan i livet. Roliga, underbara saker som att bli kär, eller som att fixa en ny lya.
Känn ingen press vad gäller bloggandet. Gör det för din egen skull och bara om det känns bra. Och som Fredrika skriver så är vi inte så knussliga vad gäller frekvensen på inläggen. Men vi älskar att läsa det du skriver. Du inspirerar! :-)
Skall bli kul att få komma till din stad på torsdag och superkul att få träffas på lördag. Tills dess, ha det gott!
Några reflexioner:
Ett av de krav du ställer på din löpning är att den ska vara glädjefylld och ge tillfredsställelse efteråt. Släpp det kravet och tillåt dig att utan dåligt samvete känna hur trist och meningslös löpning ibland kan vara. Tomheten efteråt är alltid i någon mening sann. Fortsätt att klaga, men gör det inte bara tyst för dig själv utan ge oss alla andra hurtiga ryggdunkare vad vi tål av gnäll och sura miner. Många vill likna dig vid lilla My, men i den personligheten bor också en riktig surpuppa, som inte har dåligt samvete för att visa det. Släpp framför allt alla krav på att inspirera någon annan med din löpning eller din blogg. Detta deppiga inlägg var mer lärorikt än de flesta jag läst på sistone.
I brist på något mer givande, gör som alla vi andra, fortsätt att springa. Löpglädje, tillfredsställelse och inspiration är ingen självklarhet utan bonus, som kommer när den kommer.
Den enda hatt jag äger är för övrigt gjord av marsipan.
Jag tänkte egentligen inte skriva något - men verifieringen "boyflams" var för bra för att släppa ;)
Kan det vara anledningen alltså ;)
Jumper är en klok man! Man ska bara ha hattar i marsipan.
Nix: Tack! Jag lovar att ha det i åtanke när jag beslutar om bloggens öde! Tyvärr missar jag Essingeuppladdningen. Är lite orolig för det, tänk om det var den som gjorde förra årets mara extra lyckad?! ;) Men vi ses efteråt, beware!
Fredrika: Underbara, kloka, härliga du! Tack! Att hitta sin plats i en ny relation, där det dessutom finns andra att ta hänsyn till är verkligen inte det lättaste. Inser att det påverkat mig mer än jag trott, även om det hela är väldigt underbart. Också :-) Sen blir jag så full i skratt över din beskrivning av Gbg-varvet, precis så kändes det! :-D
Helena: Gulliga du! Det var underbart att springa med dig i vilket fall. Tack!
Micke: Agree :-) Och ja, bloat vill vi alla slippa göra!
Bureborn: Du är ju så klok och förnuftig och härlig! Tack! Jag har lagt undan löparklockan och sprungit "naken" de senaste rundorna. Faktiskt skönt. Back to basic, liksom. Och glädjen ligger och spirar, försiktigt och långsamt... :)
Benet: TACK! :-) Det ska bli så himla kul att ses igen, verkligen! Snart är det dax! (nu kommer marathonrysningarna...iiiih!)
Jumper: Jag kan inte låta bli att skratta när jag läser din kommentar. Du lyckas känna mig bättre än jag känner mig själv, du identifierar och slår huvudet på spiken på ett sätt jag bara måste buga för. Ja, okej då. Jag tycker faktiskt att löpningen är skit ibland och att det är många rundor jag svurit mig igenom. Men i grund och botten springer jag ändå för att jag älskar det. Åtminstone efteråt ;-) Vad gäller hatten så håller jag med Nix; klokt val!
Nix: Hahahaha :-D Boyflams! Mr G är varken pojke eller flamsig, men visst... Kärleken är rätt fånig och flamsig i början... ;)
Skicka en kommentar