tisdag 28 april 2009
Marathonmardrömmar, here we go again...
I min enfald inbillade jag mig att jag lämnade marathonspöket på Staten Island i november, men icke! H*n har hittat tillbaka till mig och i natt kom årets första, men förmodligen långt ifrån sista, marathon(mar)dröm. Jag har intalat mig själv att Stockholm Marathon bara ska vara på kul, men i drömmen blev jag osams med coachen som vägrade låta mig trappa ner på träningen inför maran utan bestämt hävdade att det skulle vara ett långpass och inget annat. Vidare drömde jag att regnet öste ner och gjorde mina ben skor vattenfyllda och stegen blytunga. Jag drömde att jag inte hittade rätt startfålla och jag drömde att jag missade starten... igen... Fattar inte varför jag ska börja stirra upp mig redan, jag ska INTE maxa, jag ska INTE prestera, jag ska ha roligt och njuta av loppet. Inget annat. Dessutom är det mer än en månad kvar, det är för tidigt att bli nervös för något man inte ens behöver bli nervös för. Usch, maj kommer att bli en lång månad... ;-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
12 kommentarer:
Hehe jag känner tvärtom. Himla sugen och vill ta revanch! Har inte du GV först också? Och varför ingen maxning på Sthlm?
:-D Jodå, Göteborgsvarvet blir det först. Och maxningen blir i Berlin, helt enkelt. Passar mig bättre och passar även bättre i livet som helhet :)
Äh det är ju oceaner av tid mellan sthlm och berlin. Varför inte både och!?
Måste man maxa alla lopp? ;-)
Det är helt enkelt en deal mellan mig och min coach för att verkligen KUNNA maxa i Berlin. För då ska det gå fort!
Spöket vet att du inte känner dig som hemma om du inte får besök då och då. Ingår i en sann marauppladdning liksom. Han/hon är snäll och omtönksam helt enkelt - som spöket laban. :-)
Efter att ha följt din energiska träningsrapporter har jag svårt att tro att du ställer dig på en startlinje utan tanke på att prestera.
Spöket håller med och bråkar lite lagom för att få dig maximalt laddad även inför StM:)
Du startar Stockholm Marathon utan ambitioner antar jag. Oavsett vad fansen kommenterar.
Bureborn: Ja, kanske är det så? Jag vet inte, men lite bekant känns det trots allt. Ska försöka föreställa mig Laban istället för något stort och läskigt... :-)
Oliver: Jag med. Egentligen. Men jag HAR inga tidsambitioner inför StM, har lagt allt fokus på Berlin istället. Men jag vet inte alls hur det blir på marathondagen... ;-)
Coach D: Jag HAR inga ambitioner mer än att ta mig i mål ;-) Kroppen får bestämma, jag tänker varken bromsa en pigg kropp eller piska en trött kropp. Det får bli som det blir... :)
Vill du ha min kvasipsykologiska förklaring? Ja, det är klart du vill:
Även om du har coachens "order" att inte ha ambitioner när det gäller Stockholm Marathon, blir varje maratonlopp ändå ett formtest. Om du medvetet tar det lugnt, förväntar du dig att det också ska kännas kanonbra, allt annat blir ett misslyckande i relation till den form du hittills visat på träning. Paradoxen är att ju bättre form du är i desto räddare blir du för ett dåligt formbesked. Ju fler kanonlopp på maraton du gör (Stockholm, Berlin, New York), desto räddare blir du att den där härliga känslan inte ska upprepa sig. Gå tillbaka till din dröm och känn hur det känns att springa med riktigt sega ben. Visualisera ett riktigt skitlopp i Stockholm, så försvinner spöket, ty du vet att du har klarat av tjogtals med sega långpass förr. Om inte detta faderliga råd hjälper, så får du väl träna ner dig rejält före loppet.
Att se sig själv som en vinnare, brukar vara ett gott råd, men för att det ska bli fruktbart måste det kompletteras med sin motsats. Att våga se sig själv som en förlorare betyder dock inte att man tror sig misslyckas utan bara att man inte står utan plan B, när verkligheten inte stämmer med den karta man har bankat in i skallen. Erfarenhet av att ha tagit sig igenom svårigheter under ett maratonlopp väger tyngre.
Jumper, du är klokare än klokast. Jag ler, jag nickar, jag förstår vad du menar. Tack!
Nåja, men tack! Nu återstår att se vad mina tankar är värda, när jag om en stund åker till Mörby och springer ett lugnt långpass hem efter en planerad väg som ska ge maximal upplevelse. Allt är med andra ord bäddat för besvikelse och jag känner också ett svagt obehag mitt i all förväntan. Inför Stockholm Marathon, är jag dock kolugn efter ett dåligt lopp 2006 och därefter två brutna i rad.
:-) Jag ska bli lite mer som du. Det vore bra för mig tror jag.
Skicka en kommentar