PB!

Just när man tror att man är inne i en platåfas i träningen så händer det; ett PB! På milen :-) Helt oväntat faktiskt, med tanke på gårdagens tunga pass på Bosön och att dagen bjöd på dubbelträning i form av morgonjogg (som blev lunchjogg på grund av sovmorgon) och så Linnéaträning på det. På Linnéas schema stod tröskelpass och jag var inte ett dugg sugen på att springa fort när jag kom till Zinken... Det blev dock snabbt ändring på det, som vanligt var stämningen varm och hjärtlig och det blev massor av prat innan vi kom iväg.

Jag bestämde mig för att testa 4:25-fart trots allt och låta det bära eller brista, utan prestige. Fick snabbt sällskap av Erik, snabbfotingen, som la sig sida vid sida och drog mig runt på lätta, tassande steg. Det kändes bra hela vägen längs Söder Mälarstrand, då vi hade medvind. Andningen gick lätt, steget kändes bra och känslan var inte alls att det var jobbigt. När vi passerat Vikingterminalen och vek av mot Hammarbyhamnen började det dock kännas lite trögt, det var inte lika lätt längre och jag gnällde väl lite för att förvarna Erik om att jag kanske skulle släppa. Han frågade vad min puls var och vart min syragräns gick. När jag svarade: 184, syra 192" tittade han bara på mig, log och sa "Karin, kroppen säger att du inte är trött, spring nu". Humor :-D
När vi passerade Eriksdalsbadet började jag tycka att det kändes halvsegt, men då sa både klockan att det bara var 2,5 km kvar och jag bet ihop. Motvinden kändes rätt påtagligt och benen och ansiktet började domna, men jag pinnade vidare och hade bra draghjälp av Erik. Den sista kilometern var benen stumma, trötta men inte syratyngda, fast pannbenet var det inget fel på. Jag fokuserade, sprang och hann tänka att "jo, en kilometer till efter milen, det fixar jag om jag måste". Och plötsligt hörde jag hur Erik sa: "hundra meter till så har du fixat milen". Det vore synd att säga att jag spurtade, mina ben var djupfrysta sedan länge, men en liten fartökning fick jag till och stannade klockan på... 43:40.. Häpp! En torsdagskväll i januari, bara sådär. Jag är supernöjd med dagens insats och tackar Erik stort för hjälpen!

Efter träningen, i klubbstugan, visade det sig att jag inte var ensam om att slå personbästa. Mia hade peppat fram två Linneaiter till nya rekord och Helena hade satt eget PB. Vilken kväll! Glädjen var stor i klubbstugan och det är bara att konstatera; mjölksyra balanseras bäst med endorfiner! Säsongen har bara börjat, vart ska detta sluta?! :-)