Vad befriande det kan vara att se andra som tränar lika udda tider som en själv. Att se att det finns andra medberoende därute...
Igår kväll stod jag och väntade på bussen hem från jobbet när en löpare passerade busskuren. Mina kollegor förfasades över den sena träningstimmen och att det dessutom regnade. Själv log jag stort, i samförstånd med löparen. Det finns saker som inte går att förklara för någon som inte är inbiten löpare. Kvällslöpning i regn är en av dessa saker som bara en löpare skulle kalla underbart... :-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
11 kommentarer:
Ja tänk att till och med ett pass på västerbron i piskande regn kan vara underbart ;) i alla fall efteråt...
Det är konstigt, på senaste när jag har varit ute på lite underliga tider så har jag stött på mer löpare än vad jag normalt har gjort i sommar. Väldigt underligt. Men jag försöker säga hej till dem, för det är som man säger, det är bara vi som förstår varann.
Alldeles, alldeles befriande underbart. Nu vet du var du ska ragga din framtida make. I löparskor på kvällstid. :-)
Helena: Precis! Särskilt efteråt, skulle jag vilja säga ;)
Dunceor: Ja, visst är det något särskilt med att heja på andra löpare. Lite som ett hemligt förbund sådär...
Mia: Aha! Jag som alltid har undrat... ;)
Det håller jag fullständigt med om. Det är då löpningen är som bäst.
VA!? Åker du BUSS när det är gratis att springa? :D
En fråga - vad är underliga tider?
Med tanke på Dunceors inpass börjar man ju fundera på om de underliga tiderna inte är de gängse.
Max: :-D Välkommen! Så är det, eller hur?!
Coachen: Oj, försa jag mig nu?! Ja... jag orkar inte springa hem sent på kvällen när jag ska upp tidigt på morgonen *skäms lite* ;)
Bureborn: Där sa du något! Kanske är det så att löpare springer närhelst det passar; oavsett om det är nära midnatt, i gryningen eller då solen står i zenit...
En fråga som jag tror diskuterats förr: När hälsar man på löpare? Och hur? Jag brukar söka blicken och om jag får den nickar jag tyst. Man kan också höja handen lätt på busschaufförers vis. Eller?
Jag letar lite blicken och trevligt om man får kontakt med blicken men jag säger nog hej ändå. Ibland får man hej tillbaka och ibland ignorerar de en.
Ett par ggr har jag stött på samma herre som har en "Jag tränar för Stockholm Marathon 2008"-tröja samtidigt som jag hade samma tröja. Det gav lite glada hej-rop =)
Jumper: Jag brukar hälsa på de jag möter genom att först söka ögonkontakt, sedan le och därefter säga "hej" om personen responderar. Springer jag hemma på landet är det mer "busschaufförshälsningar" och glada tillrop. Ser jag någon i TSM-tröja eller Linnéatröja eller så ropar jag hej och vinkar glatt då jag anser mig "känna" dessa löpare ;-)
Skicka en kommentar