onsdag 17 december 2008
Tankar i mörkret
Det här decembergråa vädret har gjort att mitt sinne känns ganska grått det med. Och jag är så sömnig... Det spelar visst ingen roll hur mycket jag sover, jag är trött ändå. Som tur är finns det lite energiboostar och ljusglimtar även i de mörkaste och gråaste av dagar :-)
Igår blev det dubbla träningspass, först ett distanspass på förmiddagen och sedan backpass på kvällen. Blev upphämtad av gulliga Catti och mötte upp Linnéagänget och hann med att boosta energi och skratta ihop innan det blev allvar; träning. De älskade Söderhjältarna sprang Årstabro-långintervaller, men jag drog återigen iväg på en egen strapats. Västerbron och jag, all by myself. Jag hann tänka många tankar för mig själv där i mörkret. I vanlig ordning var det ganska ilskna tankar under uppförsbackarna och desto behagligare tankar under nerförsbackarna. Svor över backarna uppför, njöt av löpningen nerför, typ. Någonstans under den tredje eller fjärde backen började jag dock ändra mina ilskna tankar och insåg, igen, att jag blivit hemmablind. När man umgås så mycket med andra löpare som jag gör så glömmer man bort att det kanske inte är standard att springa 9xVästerbron eller ge sig ut på ett spontant långpass mitt i veckan. Att det inte är alla som kan eller vill springa de mängder jag springer... Slöt där och då fred med mig själv, bestämde att det inte alltid kan vara "bigger, better, faster, more" utan att jag ska vara nöjd med att ha nått såhär långt och att jag faktiskt ÄR en bra löpare (fast just den biten har jag svårt för).
När jag tänkt färdigt dessa tankar mötte jag en löpare som utstrålade harmoni och lycka. Det var Fredrika som Maffejoggade hem från jobbet och gav mig en "aha"-upplevelse av stora mått. Precis så vill jag se ut när jag springer, rofylld! Det fick mig att undra hur jag egentligen ser ut när jag far fram... Fick svaret imorse, av just Fredrika. Jag citerar: Fan vad du springer snyggt människa! När jag såg dig komma (innan jag såg att det var du) tänkte jag "där kommer en riktig löpare, wow!". Och så var det världens bästa Duracellkarin!!! Snyggt, kompakt, liksom. Annat än Szalkai som jag mötte på morgonen, han flaxade till höger och vänster som bara den...
Tack, Fredrika! Det värmer. Och jag kommer att tänka på Szalkais flaxande varje gång jag springer uppför Västerbron framöver. :-)
Etiketter:
backpass,
mental inställning,
träning,
Västerbron
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Karin, du ÄR en bra löpare, du är en underbar löpare! :)
Du är stor inspiration för lilla mig, jag hämtar energi och styrka och pepp från dig!
Braaa tankar där. Mer sånt! Det är inte fel att tycka att man är bra. Det är bra.
Ha ha! Szalkai springer verkligen skitfult! Jag såg honom på maran och undrade hur snabb han skulle kunna bli om han putsade lite på stilen.
Du är ju skitbra löpare. Du springer ju bättre än jag!
Din löpstil har förändrats det senaste året. Från att flyta lätt, så har du nu kapaciteten att trycka på för varje steg och det har gett snabbheten. Du springer mer kompakt nu är för ett år sen. Coolt att se utvecklingen.
Man kan faktsikt inte bli annat än impad av dig Karin. Och att du dessutom delar med dig och inspirerar en och annan av oss vägsniglar kan man bara tacka för..
...och jag vill se ut som du när jag springer! :-)
Det är kompakt, starkt och energiskt utan att slösa, riktat klockrent framåt liksom. Åååååå!!!
Instämmer i hyllningskören!
Din energi - trots tröttet - gnistrar i decembergråheten.
Jag kom just på att jag nog aldrig sett barnmorskan springa mer än på Premiärmilen, då hon var sjuk. Jag har alltså något att se fram emot. Jag får väl smyga bort till era trakter och tjuvtitta nån skum kväll. Annars får jag kanske se löpsteget när jag blir varvad på Stockholm Marathon.
Jossan: Vad rar du är, tack! jag tycker att du är en riktig fighter!
Magda: Du är klok du. Jag ska jobba på det!
N'batha: Ja, undrar hur mycket energi det går åt till att ha den där armföringen... ;) Bättre än du?! Nu skojar du med mig :)
Masse: Gör jag?! Vad roligt att du säger det, jag har ingen aning om hur jag själv utvecklats. Kul! :)
Linda: Vägsnigel? Ånä, ultrahjälte skulle jag vilja säga. Delad glädje är dessutom dubbel glädje. Keep it going!
Fredrika: *ler generat* Tack! Vi kanske kan ha lite utbyte av löparstil du och jag?! :)
Bureborn: Fina ord. Jag gnistrar lite extra nu, tack :)
Jumper: Jag kommer till Vallentuna på Nyårsafton, då ska det bli fyrakilometerslopp. Vete katten om löpsteget blir bättre då än det var på Premiärmilen för då var det tungt som attan... Varvad på Stockholm Marathon? Du ska springa alltså? Hurra!! (inte för att jag vill varva dig, hurra för att du ska springa)
Ordverifiering: hoequist. Vem är det?!
Är det fler från Linnéa som springer nyårsloppet? Om jag är ledig går jag nog och tittar.
Jaså, jag ska springa Stockholm Marathon? Usch då!
(Ja, jag ser att jag är anmäld, så det är väl bäst att försöka pallra sig runt).
Roligt att jumper har bestämt sig för Stockholm igen! Hoppas du även dyker upp hemma hos Nix efteråt? =)
Karin: Du har haft en fantastisk utveckling senaste året och du har kanonfart. Så det blir intressant nästa år när du kommer köra disciplinerat och hårt!
Ja, det är ett helt gäng faktiskt. Jag vet inte om Mia ska springa, men annars är det nog bara jag av bloggarna som hittills är anmäld. Vore kul att ses!
Du är anmäld. Du ska springa. Du kommer att ha en underbar resa, jag vet det! :)
Dunceor, du hann emellan :-) Tack, vi får väl se vart det slutar. Kanske blir jag bara ett söndertränat vrak, det kan man aldrig så noga veta... Time will tell och det känns spännande!
Tack för er omtanke kring mina dödsryckningar. Ja, springa 42kilometer ska väl inte vara omöjligt, men fecke på Essingen låter som en tyngre uppgift. Skickar nog Tildo som vanligt.
:-) :-)
Jag tror inte på dödsryckningar, men jag tror på Tildo :-)
Skicka en kommentar