"Det kallas tvivel, det där som stör. Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör. Och jag ser hur du tänker på nåt, hur du längtar dig bort, som en fågel i bur. En obehaglig distans, en konstig känsla nånstans, det känns tomt-eller hur?" (Tvivel, Lars Winnerbäck)
Igår nådde jag lägsta punkten i postloppdeppet. Patetiska, ilskna tankar snurrade runt i huvudet och jag hade allvarliga tankar på att bara skita i allt. För vad spelar det för roll vad jag gör för tider på ett lopp, egentligen? Vem bryr sig om jag springer 6 mil i veckan? Är det barnmorska jag ska vara över huvud taget? Och bara varför ska jag vara en sådan känslomänniska? Lilla My är ju en filbunke i jämförelse... Såhär i efterhand inser jag det barnsliga i dessa tankar, men igår var de min verklighet. Tänkte till och med strunta i Linnéaträningen, men någonting inom mig sa att det bara vore för ynkligt att inte dyka upp. Såklart den inre rösten hade rätt. Jag behövde bara närma mig klubbstugan så kände jag löparglädjen igen och när jag mötte Patrick, Tone, Rebecca, Ladi, underbara Mia, coach Allan och alla andra härliga Linnéaiter så visste jag svaret på alla mina frågor. Klart jag ska träna, göra tider, vara världens bästa barnmorska och bejaka mina känslor! Det är ju sån jag är :-)
Igår blev det Tantobacken med coach Allan tillbaka som tränande coach. Underbart att se honom springa igen! Backpasset passade en ilsken barnmorska utmärkt och jag körde inte mindre än 14 vändor. Det skulle ha blivit 12, men jag räknade fel och sprang 13 och när Nisse utmanade mig på en sista backe så var jag inte sen att anta utmaningen... Passet kändes jämt och bra, lugnt och kontrollerat och varje backintervall tyckte jag att jag hade hög höft och lätt steg. Dessutom kände jag hur alla negativa tankar rann av mig och trampades ner i backen under mig. Snittfarten för backarna landade på 4:27 min/km, en bra fart utan att jag fick syrakänningar alls. Totalt sprang vi 9,9 km med snittpace 5:15 min/km, puls 165/192 och kadens 176/202 (fotpoden funkar, hurra!). Största behållningen av gårdagens pass var ändå lyckan i bröstet efteråt. Av morgonens mörka tankar återstod intet, kvar fanns bara ett leende på läpparna och en mycket lycklig lilla My :-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
12 kommentarer:
Du är bäst som du är när du är DU!
Ha en toppendag! Din backvältarpolare!
detta tvivel som kan bita sig fast och ligga där och gny... ett intressant fenomen. tur det var lätt att skaka av den här gången!
Mia: Tack! Hoppas du har en toppendag du med! När ska vi krossa backar igen? Det var kul ju! ;)
Magda: Ja, visst är det märkligt. En liten tanke som stör hela tillvaron... Botet heter träning! ;)
Riktigt bra sprunget i backen igår tjejen! Du är kanon!
Och jag håller med dig till hundra, Linneagänget är bäst!! :)
Postloppsdepp och tvivel ska man ha ibland. Så man har nåt att jämföra med... ;-)
Det gäller bara att lyssna på en där kloka inre rösten som säger till när man ska släppa de svarta tankarna. Och det gör ju underbara du!!
Och du, himla tjusigt sprunget!
Visst kan jag också vara riktigt trött på att alltid vara just jag. Sådana tankar har nog de flesta av oss då och då. Men tänk vad tomt det skulle vara här i världen utan just dig. Om inte du hade varit just den du är.
Glad att du tog dig upp ur postloppsvackan så pass snabbt. Du tillhör det glada livet. Det glada livet tillhör dig!
Och vilka grymma backintervaller! Hur gick det i den sista förresten? Vann du över Nisse? Please, say yes! :-)
Ha jag visste det!!! Det var inte mitt fel:D Och vad härligt att du krossade backen:) De där två sista intervallerna kan vi ju låtsas att du sprang för stackars mig;D Kram!
Detta har hänt mig varje gång efter de lopp jag ställt upp i. Jag har lagt av med löpning ett halvår i regel.
Försöker nu sätta låååååångsiktiga mål för att upprätthålla min motivation.
Kan höra av mig om ett år och berätta om det funkar. :-)
/J
Alltså, jag bryr mig ifall du springer sex mil eller inte. För det är så fruktansvärt spännande med din löpning, och det är så jävla kul att se hur bra du kan bli. Svackor har alla - men få springer som du :-)
WOW! Den härliga tjejen som inte verkar ha någon nedre gräns när det gäller att pressa tider:-) Du sprider löparglädje och inspiration omkring dig:-) Postloppdepp är nog obligatoriskt, vore nästan konstigt annars, med tanke på all energi som går åt...
Kram
Tone
Det är ju i såna stunder du inser vad träningen gör, alla dina jobbiga tankar försvann och du mår bra igen! Skönt att du kom ur minideppen!
Jossan: Tack, och detsamma!
Bureborn: Du är så klok. Tack för det :-)
Benet: Just "det glada livet tillhör dig" fick mig mycket glad. Tack!! Tyvärr vann jag inte över Nisse, men han hade vilat 10 min och kört 6 backintervaller, så jag tycker nästan att jag vann ändå ;)
Helena: Klart jag sprang dom för dig! Det var inte mitt fel ;-D
J: Det händer mig med. Jämt. Men jag lär mig visst aldrig att hantera det ;-) Men; upp igen! Funkar för mig.
Fredrika: Åh, tacktacktack!! Dina ord värmer massor. Nu måste jag ju fortsätta springa, åtminstone lite till ;)
Tone: Tack detsamma, room-mate-to-be :-D Du har rätt, såklart! Lite tomt blir det efter urladdningen...
Karin: Ja, det är SÅÅÅ skönt när det händer. Och just då vet man ju verkligen varför man älskar att träna!
Skicka en kommentar