Allting är relativt...

Var ute och sprang en sväng nu ikväll (ständigt detta springande!) och blev lite full i skratt efter avslutad runda. För att förklara närmare; jag bor uppe på en platå, oavsett vilken väg jag väljer hem så blir det uppförsbacke med eller utan trappor. Föredrar att ta cykelbanan, dvs utan trappor, eftersom det faktiskt är minst ansträngande även om det blir 1 km motlut som avslutande löpning... (man är väl lat!).
Hur som haver, jag var rätt trött i benen efter fartleks-passet men malde på uppför backen i, vad jag tyckte, sakta mak. Kom runt näst sista kröken av backen och fick syn på en cyklist låååååååångt framför mig... När sista stigningen upp mot mig började var jag dock nästan ikapp cyklisten och mitt i stigningen hade jag passerat honom utan problem. Väntade mig att han skulle susa förbi när uppförsbacken var slut (för då var jag också slut!) men istället drog jag ifrån ytterligare de sista 100 metrarna till min port.
Nu var det ingen cyklist som gör som jag, trampar i 120' och får mjölksyra, men ändå... Han hade trots allt en massa växlar på cykeln och BORDE ju rimligen inte ha problem att hålla farten snabbare än en trött långdistanslöpare ;-P Han kanske inte cyklar särskilt fort någonsin utan föredrar att ligga på låg växel uppför backen. Tror inte att jag springer så jättefort, men 13 km/h är en hygglig fart iallafall. För en cyklist är det knappt styrfart... Vilket ändå ger att allting är relativt; jag sprang halvfort och han cyklade nästan inte alls. QED!
Undrar vad han tänkte när han blev både upphunnen och passerad av en liten kvinna med reflexväst och ett konstigt leende på läpparna ;-)