måndag 1 juni 2009

Inlägget jag helst hade sluppit skriva...

Jag vet inget värre än att inte lyckas genomföra det jag åtagit mig. Att inte klara av det jag sagt att jag ska göra. Att misslyckas. Ur det perspektivet så hände det värsta jag kunde tänka mig i lördags. DNF. Did Not Finish. Inte för att jag inte ville. Jag ville kanske till och med för mycket, för jag vet ju att jag kan. Men återigen är det dags att plocka fram visdomen; en löpare är aldrig bättre än sin dagsform och ett marathon är 42195 meter där vad som helst kan hända vem som helst. Jag hade bara inte räknat med att det skulle hända mig...

Kanske gick jag ut för hårt, men jag gjorde det jag är bäst på; att låta kroppen bestämma. Och kroppen bestämde-det gick undan. Första milen på 46:10, fort men det kändes jättebra. Benen flöt, jag hade rytmen, jag hade känslan, jag njöt och jag var där, levde och andades marathon. Kände mig stark. Strax före Västerbron fick jag en föraning om det som sedan blev mitt fall. Jag fick liksom inte luft, kände mig som en fisk på en solvarm brygga och bara flämtade. Sänkte farten, kylde huvudet och kände efter. Jodå, det kändes okej, så jag fortsatte över Västerbron och vidare på Norr Mälarstrand. Där blev det en ny "fisk-på-brygga"-känning och jag började gå för att försöka hitta en ny löprytm och få ner luft i lungorna. Det gjorde ingen större skillnad den här gången, så jag beslöt mig för att springa vidare. Passerades av flera löpare som försökte peppa igång mig (tack NiNi!!) men borde redan då ha fattat att det var idiotiskt att fortsätta. När jag sprang förbi Centralen och såg sjukvårdskylten hann jag tänka att jag kanske ändå skulle sticka in näsan och säga att jag hade svårt att andas, men lika fort slog jag undan tanken. "Ge upp?! I helvete!". Sen har jag bara fragmentariska minnesbilder av vad som hände...

Jag tror jag minns att jag passerade Clarion Hotell. Jag har svaga minnesbilder av att jag ser min pappa och min kusin titta ner på mig, att jag ligger på marken och att jag inte kan andas. Jag minns känslan av att inte få luft och att ingen hjälper mig. Jag vet att jag blev inlastad i en ambulans, att de ville få mig att andas i en plastpåse och att jag fick panik i det klaustrofobiskt trånga utrymmet och bara vevade med armarna. Panikkänslan över att fortsatt inte få luft och att sjuksköterskan i ambulansen trodde att jag grät för att jag var tvungen att bryta. Jag grät för att jag trodde att jag skulle dö, hur melodramatiskt och patetiskt det än kan tänka sig. Jag kunde bara tänka "jag kan inte andas, om jag inte andas så dör jag, om jag dör så får jag aldrig se de jag älskar igen" om och om och om igen. Sedan minns jag att jag skulle gå från ambulansen till ett sjukvårdstält, att benen inte bar mig, att jag fortfarande inte kunde andas och att jag kände mig så övergiven. Och plötsligt hör jag Cattis ljuva stämma, hur hon kommer fram till mig och pratar med mig och försöker få mig att andas lugnt. Det var så jäkla läskigt, jag hörde vad hon sa, förstod hur jag skulle göra, men k-u-n-d-e inte göra det. Ungefär som när man försöker väcka en fot som "somnat", det fanns ingen styrsel. Catti berättade efteråt att jag var precis grå-vit i ansiktet, hur mina ben skakade och hur hon trodde att jag skulle börja krampa. Och att det satt en sjukvårdspersonal lite frånvarande vid min sida och tittade på löparna utanför... Det gör mig så himla rädd, det knyter sig i magen bara jag tänker på det. Catti, underbara ängel, jag är evigt tacksam att du valde just "mitt" tält att ramla in i även om jag är oändligt sorgsen över att anledningen till det var en bruten fot...

Nåja, jag ska inte agera dramaqueen. Värre saker har inträffat, men för mig var det fruktansvärt och vedervärdigt att känna att kroppen bara la av, att jag inte hade någon kontroll alls längre och framförallt; att jag inte fick hjälp. Catti och jag stapplade ur tältet efter någon halvtimme utan att någon tog märkbar notis om detta. Hade jag varit mindre förnuftig hade jag kunnat ge mig ut i banan igen utan att sjukvårdspersonalen hade reagerat. I mina ögon är det under all kritik, jag är ung, frisk och stark, men tänk om... Jag kanske överreagerar för att jag själv är i branschen?!

Enda glädjen i det hela är att vi kom tillbaks till Stadion och jag kunde ta emot världens mest underbare G som 70:e man i mål på 2:49:55. Jag är så jäkla stolt över honom!!

Någon analys över vad som hände har jag inte orkat med. En titt på pulsklockan visar att kroppen var i strejk från början. Snittpulsen på löpningen landade på 190 spm. Snittpulsen totalt (jag hade definitivt inte sinnesnärvaro att stoppa klockan när jag kraschade) blev 185 spm, inklusive en kvarts "fisk-på-brygga"-andning i liggande position. Med andra ord; jag gick på högvarv även om benen och kroppen i övrigt kändes kanonfräscha. Kanske försökte kroppen säga någonting på Göteborgsvarvet eller veckan som följde. Jag var bara dum nog att ignorera... Jag känner mig totalt misslyckad, även om jag vet att jag inte kan rå för att kroppen är klok och hjärnan är en idiot. Just nu vill jag bara glömma allt vad löpning heter, sälja skorna på Blocket och skita i resten, men jag kommer INTE att göra det. Jag ska springa ett marathon till och ta mig igenom det. SEN kan jag lägga löparkarriären på hyllan om det är vad jag vill. Ge upp på walk over, det gör jag bara inte!

29 kommentarer:

Jens sa...

Lider med dig! Vi vet båda att du älskar det här tillräckligt för att fortsätta även om det inte känns så idag.
Kram

Annika ~ Bon Vivant sa...

Fan vad tråkigt Karin. Tur i oturen med Cattis där. Stor kram!

Nix sa...

Som gammal DNF:are så vet jag hur du känner avseende just det.
Jag slapp ju ligga i tält med dödsångest - så den delen kan jag inte riktigt uttala mig om...

Men: Det gör ont. Man ser alla andra (jävlar) med sina medaljer och fjantiga t-shirts som har lufsat runt på 5:45 eller 3:47 eller någon annan skittid som man slår hur lätt som helst. På träning. Baklänges. Det är så jävla, jävla orättvist att DE ska ha bevisen - och inte JAG!

Jag säger inte ens att det går över, för det gör det kanske inte? I alla fall inte på ett bra tag.

Men du har något framför dig som vi andra inte har. Stockholm Marathon 2010. Ja, det kanske vi också har - men du har en DNF i ryggen. Och känslan när man går i mål året efter är nästan värd att ta en DNF för.
Visualisera det - när du lungt och fint joggar runt den där banan nästa år och gliiiiider in på Stadion.

Mitt tips är att du sätter dig i ett hörn för dig själv på ÖIP efteråt - det tar en kvart att gråta klart. Av lycka ;)

Men just nu: grotta ner dig ett tag - sedan gör du som du brukar. Borstar av dig och reser dig!

Kram
Niklas

Masse sa...

Du älskar löpningen för mycket för att ge upp den. :-)

Görel-älsklingen hittade en artikel i en Illustrerad vetenskap igår som hansdlar om det du råkade ut för. Den kommer kopieras och skickas över.

Oliver Sture sa...

Att kroppen strejkar är inget misslyckande! Du är (som du själv skriver) ung, frisk och stark och har ett otal perfekta dagsformer att se fram emot.

Det är förstås tråkigt att få ett bakslag, men inte helt värdelöst ur erfarenhetssynpunkt. Det här gör dig starkare!

Fredrika sa...

Tack för att du delar med dig. Som du säger, det kan hända vem som helst närsomhelst under dessa 42195 meter.

Jag är så ledsen att det drabbade just dig, just nu. Men kanske är det så att löpning får inte bara vara lycka, det måste vara sorg också. Annars vore det inte så stort, om du förstår hur jag menar.

En klen tröst, men i balansräkningen mellan lyckade lopp och tråkigheter tror jag ändå de goda stunderna överväger. Med råge. Du är en fighter - upp igen!

Anonym sa...

Usch vad läskigt, men det var som sagt inte ditt fel att kroppen bestämde sig för att strejka; det var varmt, massa pollen i luften mm..nåt hände som du inte rådde över. Du kommer igen! Motgångar drabbar oss alla, har själv inte sprungit på en månad efter en bruten fot, det är tungt i början och man tror att allt är över, men så är det ju förstås inte. Du kommer komma starkare ur det här, så det så!

Anonym sa...

Motgång föder medgång, Karin du samlar på löparerfarenheter. Många har upplevt precis samma sak, men du var envis nog att fortsätta. En egenskap du ska vara glad att du har, och som har tagit dig dit du är idag i din löparkarriär. Karin - Du kan verkligen löpa med pannbenet som ingen annan kan, och som många skulle behöva kunna för att nå sina mål.

Karin, du är fortfarande BÄST!!! Tvivla aldrig på det!!!! Bäst på att löpa starkt, friskt och så glädjefyllt!!!! Du älskar verkligen din löpning. Det är därför du nu är så ledsen och besviken. Den sorgen kommer bli din framtida styrka. Men just nu är du för nära din upplevelse. Den kommer snart suddas ut och hamna i något vagt minne tillsammans med all livserfarenhet. Och så möter du någon annan löpare som råkar ut för samma sak i framtiden och då kan du bli ett ännu bättre stöd för honom eller henne, just för att du är så rik på erfarenheter. Du kommer säga FY F*N det var det värsta jag upplevt, men man kommer över det... Du kommer tänka och känna så när du fått lite distans till allt. Nya framgångar väntar på dig Karin, även om du har svårt att tro det nu. Du bevisade till exempel din inneboende styrka genom att trots att du var så olycklig, ledsen och besviken bjuda in dina vänner på en helt underbar brunch!!! Vi är så glada att vi fick komma och se ditt nya hem. Vilken helt underbar lägenhet! Så ljus och fin. Solen lyser över dig Karin, och i hallen stod ett par helt underbart fina solgula löparskor... <3 Bara en sån sak ;) =)

Tack än en gång Karin för allt!!!
Vilken glädje det var för mig att få springa med dig och tjejjänget i all denna löparglädje som jag fullkomligen badade i, i onsdags - tänk om jag kunde ge lite av all den glädje och tacksamhet tillbaka till dig nu. Jag vill att du ska må bra Karin för det är du verkligen värd!!!!
Du är vår allas bästa Karin!!!
Bäst, bäst, bäst är vad du är :)))
Stor kram,
Görel

Marre sa...

Vad läskigt! Jag såg dig innan start på hall och du såg riktigt laddad och tänd ut - det fanns liksom inte i min världsbild att du inte kom i mål. Men ibland är det inte hjärnan som bestämmer, fast vi marathonlöpare gärna vill tro det, utan kroppen som faktiskt beordrar till något annat som hjärnan inte vill. Ta det lugnt och vänta in en bättre dagsform för att göra en ruskigt bra mara!

Jossan sa...

Underbara Karin, jag såg dig vid stadshuset , såg att du inte mådde riktigt bra och försökte nå fram till dig, men det var massa folk du var borta i vimlet.
Jag lider med dig då jag vet hur mycket du tränat och kämpat för detta. Men som många redan påpekat, det kan hända även den bästa, även den bästa Karin!

Du älskar att springa och du kommer inte sluta efter detta, du är en erfarenhet rikare och även om det känns jäkligt tungt nu så kommer du gå vidare. Du har så mycket mer kvar att ge! Och jag kommer fortsätta peppa dig allt jag kan. Stor kram på dig!!

Susanna sa...

Usch så HEMSKT! Stackars, stackars du! Hoppas att det känns bättre nu några dagar senare. Stor kram!

Anna sa...

Det är jobbigt när kroppen måste vara den som säger nej när huvudet inte förstår bättre. MEN det är svårt att inse det om man vill något så mycket. Skönt att du mår bättre men usch vad jag känner för dig. Mest av allt att du skulle behöva mötas av den sjukvården du fick. I en så trängd och jobbig situation som du befann dig behöver man mer än bara att få ett nonchalerande bemötande. Ta hand om dig och läk såren. Sälj inte skorna, du kommer vilja ha dom snart igen:)Och till sist, du är fortfarande grym, kroppen ville helt enkelt inte, det kunde hänt vem som helst.

farsan sa...

Som jag funderat på hur det gick för dig de sista dygnen! För jag passerad just när de höll på att lägga upp dig på båren:

"Men vad fan!? Hon där känner jag ju igen!"

(Nä, hon är inte från TV)

Det såg otrevligt ut med ambulansen och din förvirring. Jag tror du fortfarande var tokfokuserad på loppet eftersom jag hörde hur personalen förklarade "du har bara sprungit 16K...". Kanske var du på andra varvet i huvudet och ville köra sista biten?

Värre var att det stod det en massa betongsuggor längs med vägen och eftersom du var ordentligt tilltuffsad och dammig så fick jag en olustig tanke på att du hade rasat in i dessa i fallet.

Jag taggade ner mentalt efter att bevittnat ditt öde i värmen, eftersom jag själv låg och pressade med onormalt hög puls fram till det här, men ville ändå inte släppa tanken på min uppsatta snitthastighet på 4:50 - trots att det var kört sedan länge.

Det kanske inte är någon tröst, men jag hade också mött Lilian Magnusson där hon kom gående med sin K4-lapp; så du var i gott sällskap den här dagen. Du är snart tillbaka, starkare än någonsin.

jumper sa...

Jag pratade med dig före loppet och såg dig sitta och försöka se glad ut efteråt. Jag hörde att du råkat ut för något, men kunde inte ana att det var så otäckt.

Inte för att det är någon tröst, men jag kan tänka mig att det hände mycket sådant utmed banan i lördags. När jag stod och hejade utanför Stadion upplevde jag hur en löpare kom raglande och bokstavligen föll i mina armar och fick läggas ner i väntan på sjukvårdare.

Att dina sjukvårdare verkade ointresserade kan betyda att de hade helkoll på att ditt fysiska tillstånd ändå inte var allvarligt, vilket väl kan vara tryggt att veta. Men visst har du rätt i din kritik.

Om framtiden vet jag inget, men tror att du kommer att vara klok.

Dunceor sa...

Det är himla tråkigt att det kom så långt och så illa. Det måste vara väldigt obehagligt att hamna i den sisten.

Det finns inte så mycket att säga förutom att gör det du känner för. Om det är att aldrig mer springa marathon så är inte det hela världen. Men det känns som att du är stark och kan övervinna detta då det inte är hela världen.

Trevligt att träffas hos Nix i alla fall =)

Magdalena sa...

Det var jobbigt att läsa om din kollaps Karin men det viktigaste kommer på slutet där du skriver att kroppen försökt säga något efter varvet och att du nu förstår detta. Trots det jobbigt, tråkigt, besviket mm. Jag är glad att du inte har några större men av detta och vi kommer väl snart höra om dina löparbravader igen! I mina ögon är en riktig löpare en sådan som har varit med om en kollaps, inte bara segrar! KRAM

Cicci sa...

F-n vad tråkigt! Men du kommer nog igen om du vill det

Snorkfröken S sa...

Starkt av dig att skriva om dethär. Det visar på ett jävlar-anamma som inte många har. Du kommer igen, starkare, och känn dig fri att göra precis som DU vill med karriären. (Fastän vi alla förstås tror och hoppas på att du kommer igen med full inspiration)

Kram!

Sofy sa...

Åh fy fan! Förstod att det hade hänt något för vi såg ju ALLA i Linnéakläder utom dig. Men att det skulle vara så illa hade vi ju inte tänkt. Usch och fy. Det låter sanslöst dåligt av sjukvårdspersonalen och som en väldigt otäck upplevelse. Ingen skugga på din insats, du är Snabba Karin och det kommer du vara även i fortsättningen.

Min tro på din och din kropps förmåga är orubbad. Kram

askan sa...

Fy fan vad obehagligt, jag tappade fullständigt andan av din berättelse. Kram till dig.

Henrik sa...

Obehagligt! Men du kommer igen, starkare än någonsin! :)

Lilla Pricken sa...

Jag delade mannens oro när han letade efter Dig i resultatlistan på lördagskvällen och än mer i söndags när han försökte ringa Dig. Hur det än gick - för både Dig och honom - är jag stum av beundran för Er båda och alla Ni andra som överhuvudtaget av Er ut på banan i lördags. DNF eller inte - Ni är super hela bunten!

Anonym sa...

Åh Karin - skickar en bamsevarm kram till dig!
En sån fruktansvärd upplevelse, jag minns själv den dag jag själv var övertygad om att jag skulle dö. Och jag var ändå (till skillnad från dig) i de bästa händer - på förlossningen. Att uppleva samma sak på stockholms gator - vilken mardröm. Jag hoppas att det känns lite bättre idag?

Men jag blev lite glad också, för längst ner i inlägget finns allt det som gör dig till den fantastiska löpare du är. Energin, styrkan och envisheten. Du kommer igen! Men låt det ta den tid det tar, njut av att bara vara i löpningen - utan prestationskrav. Det är mitt amatörmässiga tips.

Kram igen!

Benet sa...

Förstår att det känns piss just nu, men som jag sa hos Nix i lördags, och som du själv och många andra sagt; det kan hända vem som helst, när som helst. Tack för att du orkade dela med dig av den dramatiska historien då vi satt och smuttade på varsin öl i sandlådan på St Essingen. Kändes bra att få tillfälle att försöka trösta IRL.

Du är en fighter, en kämpe. Du reser dig och går stark ur det här. Det VET jag, och det vet du!

Kram på dig Karin!

dagispappan sa...

Det var nog mycket pollen i luften. Jag kände att det sved i ögonen.

Jenny sa...

Hej Karin
Vi känner inte varann men jag är en trogen blogläsare och löpare. Jag sprang förbi dig vid 16-17 km i lördags där du låg på marken skyddad av två funktionärer i gula västar och jag tänkte "shit, det där såg ut som Karin!". Hemskt ledsamt att det inte gick vägen för dig men skönt att du är ok nu.

Som dina fina vänner skriver här - du är en fantastisk löpare och en inspiration för oss alla. Ta hand om dig nu. Vila nu ut ordentligt och låt kropp och sinne läka. Lägg bort klocka och gps, spring lungt och mjukt och njut av försommarens dofter och varma vindar. Du kommer komma tillbaka, starkare än någonsin. Men låt det ta sin tid och njut av vilan. Den är du och din trötta kropp väl värd!

Kram på dig!

Catti sa...

Goa fina vännen min. Det var fruktansvärt att se dig i tältet.

Jag hade väl ett hopp i bakhuvudet om att mitt tältbesök skulle göra min maraton resa möjlig att fortsätta men i samma stund jag såg dig var den tanken borta.
Även om de så hade gett mig en ny fot där och då hade jag aldrig kunnat springa vidare och lämna dig där.

Jag blev så vansinnigt rädd, trodde ärligt att det här kunde gå hur illa som helst.
Verkade inte finnas mycket till sjukvårdsutrustning i tältet?

Det var därför jag ville ha bort dig därifrån så fort du bara klarade av att ta dig till en taxi. Jag trodde du skulle vara säkrare på Stadion ifall du blev sämre igen.

Min fot läker gumman, huvudsaken är att du kan andas igen, att du finns.

Rebecca sa...

Kram!

Jag försökte ringa dig men insåg att jag inte har ditt nummer längre, sedan min telefon badade...

Karin sa...

Jens: Tack. Jag vet att du har rätt! Kram!
Annika: Tack, vännen. It sucks!
Nix: Jag vet att du vet och förstår. Jag är inte så bitter egentligen (fast fan, jag vill ju ha den dära medaljen. Jag kan ju!!!) men visst svider det. Mycket. Ser fram emot att sitta på ÖIP, bakom den gröna containern, och gråta 2010. Av glädje! Kram :)
Masse: Såklart du har rätt, som alltid. Fast just då kändes det inte så... Väntar med spänning på posten :)
Oliver Sture: Åh, jag vet att du har rätt. Ändå kan jag inte låta bli att gräma mig över att jag och kroppen inte alls talade samma språk. Tack för dina kloka ord!
Fredrika: Varsågod, det gör jag så gärna. Jag förstår vad du menar. Löpningens storhet och passion ligger väl just i alla känslor. På gott och ont...
Medeldist: Usch ja! Jag är van att ha koll på kroppen, men det här var helt utom kontroll. Supertrist att höra om din fot :-( Vi får göra comeback till sensommaren, storartat!
Görel: Underbara kvinna!!! Tack för alla söta mail, sms och kommentarer. Du värmer mitt sorgsna hjärta och jag vet att det du säger är sant. Puss!
Marre: Åh, jag var så laddad! Så på G, liksom. Snacka om antiklimax... Men jag tänker resa mig, helt klart! Tack!
Jossan: Tack gulliga vännen! Jag kommer igen, lovar!
Susanna: Välkommen hit och tack snälla söta för dina ord! :)
Anna: Tack, dina kloka och rara ord värmer massor!
Farsan: Välkommen hit! Tack för din omtanke, jag mår okej. Det var superläskigt och jag kan förstå om du hajade till (min egen stackars pappa blev så skakad att han bröt efter 21 km). Starkt jobbat av dig i värmen!
Jumper: Det värmde att se din röda tröja i vimlet i lördags! Synd att jag inte fick springa förbi dig och vinka, det var en av mina "målbilder". Tack för pratstunden innan loppet, det lugnade mina skärrade nerver!
Dunceor: Usch, ja! Det var inte kul alls... Däremot var det kul att ses, igen :)
Magdalena: Vilka underbara och kloka ord, tack snälla! Det värmer! :)
Cicci: Mjo...jag är nog för envis för att ge upp. Åtminstone i första taget ;)
Snorkfröken: Tack! Jag hoppas på att få dela mer glädje på bloggen framöver, jag med. Vi får se helt enkelt... Kram!
Sofy: Gulle du!! Jag är ledsen att jag inte fick springa Söder Mälarstrand på andra varvet till din ära. Hade verkligen velat det. Vi får sikta på att springa där båda två nästa år istället... ;)
Askan: Kram tillbaka! Jag reser mig, lovar!
Henrik: Så in i bomben! Jag står åtminstone upp nu, men det är på veka ben...
Lilla Pricken: Tack söta du för omtanken! Det värmer så himla mycket! Ge Mannen en kram från mig också!
Bureborn: Tack, tack, tack för att du åter igen delar dina klokskaper! Jag har vänt mig inåt och letar löparglädje. Kanske känner jag något börja spira... ;)
Benet: Tack själv! Tack för att jag fick sitta i sandlådan, sura och dricka öl med dig. Även om jag inte orkade stanna kvar sen så kändes det skönt att få prata av sig. Tack!! och en stor kram tillbaka :)
DP: Gott att se dig igen! Ja, det var nog så. Också...
Jenny: Välkommen hit! Tack för dina varma, kloka och fina ord. Det känns gott att ha sådant stöd från människor man inte ens har träffat. Underbart! :)
Catti: Att höra din röst var en räddning från ovan. Jag fattade inte vad du gjorde i "mitt" tält, men blev enormt glad att du kom. Fast jag måste säga att jag är otroligt ledsen över anledningen till att du stannade i tältet. Så himla trist, gumman. Men för mig var du en räddande ängel, tack!!
Rebecca: Kram tebax! O-bra att bada telefoner har jag hört ;)