tisdag 30 juni 2009

Adios amigos!

Efter att ha lyst med min frånvaro på bloggen under två veckors tid, utan längtan vare sig till att läsa andras bloggar eller skriva något eget inlägg så har jag helt sonika bestämt att lägga bloggandet i träda. Det är ingen mening med att ha en blogg som inte uppdateras och det är heller ingen mening att uppdatera bara för uppdaterandets skull. Skrivandet kommer ju någonstans inifrån och just nu har jag drabbats av såväl mental skrivkramp som fysiskt motstånd till löpningen i stort.

En månad har gått sedan kollapsen i maj. Det borde ha varit enkelt att rycka på axlarna och gå vidare. Det har det inte varit, tvärtom. Jag brottas dagligen med mig själv och har tappat självförtroendet helt för mig som löpare. Att bygga upp självförtroendet igen kommer förmodligen att ta längre tid än jag trott. Jag har varit förskonad från större svackor och skador, så kanske är det inte mer än rätt att kroppen och psyket vill ha en time-out. Men själv vill jag inget hellre än att känna att jag är tillbaka på banan igen, att benen bär och viljan att prestera finns där. Hur jag ska hitta dit vet jag inte, bara att jag ska göra det. Och tills dess lägger jag bloggandet åt sidan. Kanske återkommer jag, kanske inte. Jag vill bara hitta glädjen igen. Tills dess; adios amigos! Ni är alla underbara!

16 kommentarer:

Johan sa...

Om du gör PB på 5km med 20:37 två veckor efter den olycksaliga maran borde det inte finnas några som helst tvivel på din löpkapacitet!
Ibland kan det vara det enda rätta att vila en stund från det man gillat att göra allra mest, finns inte glädjen, spontaniteten och viljan blir det inte bra helt enkelt. Jag kommer sakna din blogg och hoppas förstås att du kommer tillbaka till hösten full av kraft och energi och lyfter din redan höga kapacitet ytterligare ett snäpp samtidigt som du har skitkul!!
Ha en riktigt lugn och skön sommar nu och ägna dig åt massa andra saker än löpning! Kram

NiklasN sa...

O vem skall vi vanliga dödliga nu inspireras av?
Kram!

Annika ~ Bon Vivant sa...

Ibland behöver man ett break. Själv stängde jag min blogg totalt förra veckan. Inte för att det var en träningsblogg direkt men bara att den fanns drog energi.
Ha en fantastisk sommar nu Karin, så ses vi i höst!

Henke sa...

Tack för fantastisk läsning, och lycka till med allt du tar för dig i framtiden! :)

Anna sa...

Lycka till med allt! Tack för en inspirerande blogg. Ta hand om dig.

Masse sa...

Och du vet att om du drabbas av en outgrundlig lust att blogga så har du en stående inbjudan att blogga på maxochnisse...

Anonym sa...

Lycka till med allt!! Hoppas du mår bra igen snart!

Sköt om dig! Kram.

jens sa...

Hoppas du snart hittar tillbaka till glädjen i löpningen. Kapaciteten är det nog bara du själv som tvivlar på.
Ha en riktigt skön semester när den väl kommer. skulle du tröttna på att springa i storstadsluften så är du alltid välkommen till uppsala, men då får du stå ut med att det inte går lika fort som i vanliga fall.
Kram

Lena sa...

Du har gett oss inspirerande läsning och Du kommer att vara saknad. Men lycka till med allt. ENJOY! Det finns inget bättre än när det vänder;)

Marre sa...

RÄTT BESLUT! Trots att jag blir lite ledsen av att inte få läsa om världens snabbaste barnmorska längre men allt har sin tid. Så även bloggande och löpning. Ha en skön sommar!

Fredrika sa...

Som jag alltid sagt. Vi älskar dig för den du är - inte för att du skriver. (Fast jag är ju förstås priviligierad som får se en skymt av dig då och då :-))

Ordverifiering: ircinve = invincible!

Magdalena sa...

Inte adios! UTan vi ses på nåt lopp!

dagispappan sa...

Been there… själv är jag nu på väg tillbaka efter en svacka. Orsaken var relaterad till att min f.d. arbetsgivare lade ned Skandinavien-kontoret vid årsskiftet. Jag hade väldigt stor del av träningen i anslutning till jobbet (till/från, på lunchen och på tjänsteresor) så då försvann de invanda rutinerna och när det dessutom råkade sammanfalla med en brutal konjunkturnedgång så var det mentalt påfrestande och träning kändes inte särskilt viktigt i sammanhanget.
Nu börjar motivationen komma tillbaka och nya rutiner är på väg att etableras. Har struntat i att förnya SL-kortet.
Det positiva är att man tappar inte så mycket i tid även om man skulle tappa träningen. Du kanske minns att jag trodde att jag möjligen skulle klara 3:45 när vi sågs i startfållan. Det blev 3:43. Inte mer än 20 min sämre än ’08 trots flera kilo mer och skitkass träning nästan helt utan varken långpass eller kvalitet.
Nu känner jag mig allt mer motiverad till att göra en bra satsning på årets LL och det finns ju tid kvar att komma i form.

Benet sa...

Egentligen vet du att du är en riktigt bra löperska som gjort enorma, ENORMA, framsteg den senaste tiden. Jag har följt dig och din blogg i 1½ år nu och de framsteg som du lyckats göra under denna tid är ju helt fantastiska. Precis som du. Fantastisk!

Jag har full förståelse för att du trappar ner/tar en time-out vad gäller bloggandet. Allt har sin tid och jag är dessutom säker på att inpirationen att skriva och dela med sig av dina öden och äventyr i löplandet kommer tillbaka. Åtminstone hoppas jag det. Verkligen!

Sköt om dig och ha en riktigt underbar sommar! Själv skall jag också försöka komma tillbaka till något som kan kallas regelbunden löpning efter snart tre månaders strul och just nu två veckors totalvila. Två LÅNGA veckor som gjort att även mitt löparsjälvförtroende fått sig en ordentlig törn. Är jag verkligen en löpare? Eller bara en gnällspik med krånglande rygg, skrikande benhinnor och alldeles för många tankar snurrande i huvet? Nåja, det får tiden utvisa! :-)

Höres och Synes!

Magda Gad sa...

oooohhhhh, jag har helt missat detta, inte hunnit läsa bloggar på länge... vet därför inte storyn bakom men det du beskriver händer nästan alla. det är en naturlig del av hård träning... det är helt enkelt jävligt svårt att uppnå bättre och bättre resultat utan att förr eller senare gå över gränsen och gå in i väggen. sätter sig både på psyket och i kroppen... MEN det går över och det bästa är att bara släppa och acceptera att det är som det är.

sen, plötsligt en dag, när man minst anar det, knackar lusten på igen...

hang in there, du är precis lika bra som du alltid varit, din kropp är bara inte med på banan just nu.

Maria sa...

Önskar dig all lycka till Karin!

Livet är upp och ner och för att komma upp måste det någon gång gå ner, fråga mig!

Hoppas vi ses någon gång på något samkväm med IF Linnéa.

Kram