Surt nyckelpass

Mmm, fick kasta om lite i coachens schema för att få till veckans träning och springa nyckelpasset idag istället för imorgon. Det jag glömde att tänka på var att kvalitetsträning efter frukost inte är min starka sida. Inte alls faktiskt... Och särskilt inte efter att ha slarvat med maten hela dagen igår. Dumt gjort, men tänkte jag på det? Inte då...

Begav mig glatt in till Skanstull för att springa nyckelpasset runt Södermalm även denna gång. Jag jublade över känslan att springa på asfalt istället för i snömodd, men glädjen var kortvarigt. Tämligen snart började mina vader kännas mycket...märkliga. Det kändes liksom som om jag hade ett skruvstäd runt musklerna, som om de inte riktigt fick den plats de behövde. Stannade och stretchade, men det kändes inte som om stretchen gav varken till eller från. Muttrade lite och sprang vidare med skruvstädskänslan närvarande mer eller mindre hela tiden. Funderade på att strunta i hela passet, men det alternativet släppte jag snabbt. Jag är inte den som ger upp om jag inte måste... Och faktum är att skruvstädet försvann när jag efter 30 min i 5:18-fart ökade farten till 4:15 och påbörjade snabbdistansen. Konstigt!

Det som sen hände var egentligen inte det minsta konstigt, men det fattade jag inte då... (Tack, Niklas, för insikten!) Efter 40 minuters löpning totalt, 9:32 in i snabbdistansen, tog jag slut. Från ingenstans, hela kroppen låste sig och gjorde en tvärnit mitt i steget, pulsen rusade iväg och jag fick knappt luft. Gick en stund, kände hur kroppen slappnade av och pulsen gick ner, svor för mig själv och föbannade allt vad snabbdistanser och nyckelpass hette och fortsatte sedan, trots allt, min snabbdistansrunda. Jag vet inte hur många gånger jag hann tänka att jag borde lägga ner all satsning på att bli snabbare, det var inga roliga tankar... Men så plötsligt dök hon upp; Lilla My. Mina ilskna tankar omsattes i energi och helt plötsligt hade de där 20 minutrarna gått. När jag stoppade klockan och pustade ut mötte jag en kvinna som log stort och utbrast "härligt!" när hon såg mig. Och hon fick mig att känna "ja, vad f*n. Det var det faktiskt" :-)
Vad som hände? Så logiskt; kolhydraterna tog slut och jag klarade inte av att börja bränna fett eftersom jag hade fullt upp med att försöka bara syresätta mina muskler ändå. Att det smakade ammoniak i munnen tänkte jag på först efteråt. Således; jag blev sur i dubbel bemärkelse... Lärdom: Ladda väl inför kvalitetspassen!
Snabbdistansen blev inte alltför pjåkig heller, 4,7 km hann jag på 20 min och pacerna blev såhär: 4(15-12-12-12-18). Nöjd är jag inte, men revanschen kommer. Det är jag säker på!