42195 meter löparlycka

Okej folks, varning för en mycket lång reseberättelse. Mitt tionde marathon blev min hittills största löpupplevelse, det blev en magisk resa med enormt många intryck. Jag ger Allan helt rätt när han säger "Efter att ha sprungit ett lopp i USA kan inget bli lika stort". Säga vad man vill om amerikanarna, men de vet hur man slår på stort. Kvällen innan loppet bjöds det på fyrverkerier i Central Park; Det höll på såhär i ungefär en kvart, helt otroligt!

Nåja, nu var det ju loppet jag skulle skriva om och inte allt annat runtomkring. Marathondagen startade i svinottan, jag och kusin J gick upp kl 05 för att hinna käka en rejäl frukost innan det var dags att röra sig till transportbussen som gick 06.15 från grannhotellet. Det var ett evigt dividerande om klädval, prognosen utlovade 52-54 grader Farenheit och sol så valet föll på korta tights, Linnéa-tisha och Linnéabuff. Och en helt ny Garmin 405 ;-)
Efter lite spattighet och viss förvirring tog vi oss på bussen och där visade det sig åter igen hur liten världen är. Min kusin hamnade nämligen bredvid en viss dr J, en kirurg från Göteborg. Dr J och jag kom i samspråk i startfållan i Berlin 2006 och gick i mål på samma sluttid där (jag fanns med på dr J:s målfoto). Nu satt han alltså på samma buss som jag, ett annat år i en annan stad... Galet var ordet!

Väl framme i startområdet på Staten Island var klockan inte mer än kvart i åtta; mer än två timmar till start alltså. Och det blåste iskallt! Kusin J skulle till en annan startfålla än dr J, jag och Pertti så vi skildes åt efter lyckönskningar. Ungefär tre minuter senare kom jag på att kusin J hade med sig mina mackor som jag skulle ladda med... Well, Dunkin' Donuts sponsrade loppet så det blev aldrig något problem, jag fick glatt trycka i mig ett par bagles istället. När laddningsproblemet var löst dök ett betydligt större problem upp; att hålla värmen. Solen sken förvisso men det var verkligen isvindar som blåste. Jag frös så jag skakade trots mina överdragskläder och "springrocken" som jag "lånat" på jobbet. Djupfryst barnmorska
Tiden sniglade sig fram, men Perttis sällskap gjorde att det kändes uthärdligt. Och helt plötsligt hände det; min nervositet försvann som i ett trollslag och förbyttes i stor glädje och förväntan. Det enda jag kände var att det skulle bli så galet kul att springa. Märkligt!!

Rätt var det var så hade det blivit dags att ställa sig i fållan, Pertti och jag beslöt oss för att ha sällskap så länge det kändes bra men siktade på att gå ut i 5 min/km-pace för att "känna på det". Vi rörde oss fram mot den mäktiga Verrazano-Narrows Bridge och när startskottet gick för vårat block började Frank Sinatras ljuva stämma till "New York, New York" ljuda ur högtalarna. Det var en oerhört stark upplevelse och en fantastisk start på loppet. Franks röst följde oss en bit upp på bron men sedan var det ljudet av tusentals fötter som hördes. När vi kom över till Brooklyn hälsades vi välkomna av tusentals åskådare och från den sekunden förstod jag. Det här var mitt lopp, jag var där, jag sprang och jag skulle bara ha kul, inget annat var viktigt. När jag såg löpare efter löpare som hade tröjor med text av typ "To my beloved, I run for you" så tårades ögonen, jag blev så otroligt rörd av budskapet. Så i tanken dedikerade jag mitt lopp till alla som stöttat mig och kanske lite extra till pappa, som jag så gärna hade velat dela upplevelsen med "live".

Första femman, för jag delade in loppet i femtusingar även denna gång, gick på 25:28 vilket kändes om en skön bekvämfart. Lite trångt över bron var det, men efter det kunde vi rulla på och även om vi fick kryssa en del så upplevde jag aldrig att det var problem att få flyt i löpningen. Kusin J hade däremot haft det tungsprunget den första milen, trångt och ryckigt sa han att det hade varit. Andra femman gick lite snabbare; 24:39 och med första milen passerad kände jag att jag hade flyt i kroppen. Jag hämtade energi ur alla människor som stod och hejade och alla band som spelade, det var helt enkelt en folkfest som pågick medan vi sprang. Plötsligt blev det dock tyst, precis efter en lättlöpt sträcka med enormt mycket folk och jubel kom en lång, seg uppförsbacke och inte en kotte syntes till på gatorna. Vi hade hamnat i de ortordoxa judiska kvarteren. Deras tro ser löpning mer eller mindre som dårskap; kroppen ska inte arbeta utan det är hjärnan som ska stå för aktiviteten. Trots att jag hade hört om att det skulle komma en "tyst sträcka" så blev det så otroligt påtagligt och nästan lite läskigt när man väl var där. Det var rätt skönt att få rulla ur de kvarteren, fast nu gick gatorna ihop och åskådarleden var täta igen så viss trängsel uppstod och jag fick koncentrera mig på att hålla rytmen. Banan var långt ifrån Berlins flacka gator, det lutade både uppför och nedför även om det inte var några skarpa lutningar att tala om. Och asfalten (betongen) var precis lika hård som sitt rykte, det kändes i fötterna efter dryga 15 km. Tårna liksom domnade bort, men det gjorde inte direkt ont utan var bara obehagligt...

Kilometrarna rullade på och helt plötsligt hade vi passerat 20-kilometersmattan och närmade oss loppets andra bro. Jag kände mig stark och Pertti väste åt mig att jag skulle låta bli att ÖKA i uppförsbackarna. Jag kan väl inte rå för att jag gillar backar och har blivit hårt plågad av Allans alla påhitt?! ;-) Mitt på bron passerades halvmaran och folket jublade runt omkring mig. "Halfway there" skrek publiken och såklart hörde jag "Livin' on a Prayer" i huvudet. Strax efteråt tappade jag bort Pertti och fick fortsätta i ensamt majestät. Fokuserade på att bara rulla på och inte tänka för mycket på att det börjat bränna oroväckande under fotsulorna (domningarna övergick till fotbränna...). Jag fick dock annat att tänka på när loppets tredje bro, den långa Queensborough Bridge, dök upp framför mig. Den var lång, oerhört lång och seg i stigningen. Jag körde skallen i väggen och hörde "Upp för backen, fram med höften" inne i huvudet och passerade löpare efter löpare. Helt plötsligt hade jag passerat några svenskar jag kände igen och de startade i första startblocket, 20 min före mig. Det gav mig styrka att borra mig vidare uppför bro/backen. Passerade 25 kilometer mitt på bron och gjorde där min näst snabbaste femma; 24:30. Utförslöpan från brotoppen var betydligt kortare än stigningen, men därmed också betydligt brantare. Dock hade jag inga känningar av brolöpningen i benen, perfekt brolöpning med andra ord! :-)

När jag kom ut ur bron via en skarp vänstersväng var det som att springa in i en vägg. Av jubel. Hela 1st Ave var kantad av kvadruppla åskådarled och det var en ljudnivå i klass med arenavrål. Det gav nya rysningar och tårar i ögonen, men jag hade inte helt tid att njuta av det hela; kusinfrun B skulle ju stå någonstans i vimlet och heja. Passerade många svenskflaggor och fick massiv support och trodde att jag missat B när hon helt plötsligt dök upp. Hjärtat slog några extraslag av glädje, jag vinkade glatt och slog nog på en liten spurt när jag passerade henne. Därefter lyfte jag blicken och såg den oändliga avenyn framför mig, såg inget slut på massan av löpare och insåg att det var en lång bit kvar att springa. 1st Ave bjöd på en lång, lång, lååååång raksträcka och var mer kuperad än jag räknat med så jag stängde helt enkelt ute den festande massan och gick för första gången i loppet in i min lilla bubbla. På något sätt hade jag plöstligt förflyttat mig till den fjärde bron och lämnade Manhattan för Bronx. Mitt på bron stod två säckpipeblåsare som åter fick mina ögon att tåras, det var ett mäktigt ögonblick att passera över East River till tonerna av säckpipor.

Av Bronx minns jag inte mycket, jag var helt inne i mig själv men hörde ett och annat "Go, Karin" (jag hade såklart namnet på bröstet) och vinkade lite till publiken. När jag passerade över den femte och sista bron för att åter nå Manhattan via Harlem inträffade en smärre incident. Jag blev trängd mellan två löpare och hade att välja på att tvärnita eller mangla mig igenom. Jag valde manglandet, vilket resulterade i att den ena löparen, en tjej, flippade ur totalt och slog till mig i magen. Min hjärna kortslöt sig själv och innan jag han reagera hade jag gett tjejen en slängkyss, vinkat glatt och kutat vidare. Märklig reaktion ;-D
Med 35 kilometrar passerade började jag inse vad jag var på väg mot; målgången av mitt tionde marathon. Jag kom ur bubblan och rös av välbehag, njöt av gospelkören som sjöng så det vibrerade i trumhinnorna, gjorde high five med publiken och fick massiva hejarrop tillbaka. Det var så otroligt häftigt att jag började öka steget utan att tänka på att det var 7 km kvar. Fick dock hjälp att bromsa när jag närmade mig Central Park, 5th Ave visade sig vara en lång, lång, seg uppförsbacke upp mot parken. Här fick jag dagens enda halvmörka tanke och det var "backjävel". Jag hade kommit ikapp många från första blocket och de var betydligt mer slitna än jag själv, så jag slet både med backen och med att kryssa mig fram. Fötterna var inte glada vid det här laget, men det brydde jag mig inte om. Jag skulle i mål, sen kunde fötterna få skrika högt om de ville...

Så kom då Central Park och jag kände att jag inte längre kunde springa med löpglasögonen nere. De åkte upp i pannan och jag bländades av ljuset, men kände att jag kunde se och ta in folkfesten. Och som de bar mig framåt, dessa underbara människor. När jag såg 24 miles-passeringen släppte jag allt, alla tankar, ALLT. Jag bara sprang och var levande och närvarande i varenda steg. Efter att ha fått hejarrop av såväl Blossom Tainton som Marathonkansli-Malin vände jag upp på West 59th Street och om jag hade haft Runners' High hittills så hamnade jag i Runners' Heaven. Jag log, jag gjorde high five med publiken, de skrek "Go, Karin" "Looking great" "You can DO IT" eller bara "Come on, almost there" och jag skrek tillbaka, jag vrålade av glädje och lättnad. Tårarna rann nedför mina kinder medan jag ömsom skrek, ömsom log men hela tiden sprang de sista 800 metrarna mot mål. Jag minns inte hur lång tid det tog, det enda jag minns är detta vanvettiga glädjerus som inte liknade något annat jag någonsin varit med om. Med suddig, tårögd blick klev jag över mattan och avslutade min tionde kamp mot de 42 195 metrarna. På en tid jag inte trodde var möjlig för ett år sedan, och det utan att pressa mig ett dugg. Det blir inte större än så...