"Le, och världen ler mot dig...

snarka, och du får sova ensam!" Så lyder texten på en magnet som sitter på mitt kylskåp. Om det där med snarkandet vet jag inte, men att le...

Var ute och sprang ett långpass idag. Ljuvligt väder, solen log mot mig och jag log mot omgivningen. Och faktiskt, de människor jag mötte log tillbaka! Helt underbart hur något så enkelt som ett leende kan smitta och generera i nya leenden :-) Det var dock helt olika karaktär på leendena jag fick... Några verkade le medlidsamt åt dåren som var ute och sprang i kylan medan andra mer log "reflexmässigt". Skönaste leendena fick jag av två äldre män som också var ute och sprang, det var ett leende av förståelse och samhörighet. I mitt leende fanns också visst mått av beundran, tänk att vara 75+ och fortfarande ha ork och kondition att springa! Så underbart! Så, le och världen ler mot dig - Quod Erat Demonstrandum!

(och snarkandet då? Tja, jag sover iofs ensam, men det beror nog mer på civilståndet än eventuella snarkningar...)