Att springa in i väggen...

Alla som tränar, och andra med för den delen, har väl hört talas om uttrycket "att gå in i väggen". Förhoppningsvis har inte lika många erfarit vad det egentligen innebär... (I dessa dagar kan "gå in i väggen" också vara synonymt med utbrändhet, men den väggen lämnar jag därhän...)

Som alla vettiga människor vet så ska man lyssna på kroppens signaler. Kanske borde jag ha tänkt ett steg längre än så... På juldagens kväll fick jag nämligen feber och muskelvärk, men på annandagens morgon kände jag mig fit-for-fight så jag gav mig iväg på ett förestående långpass med pappa och kusin Johan. Frid och fröjd, allt kändes jättebra och sedan... efter ungefär en mils löpning så kom den; väggen. Det var bokstavligt talat precis som det låter, som att springa in i en vägg. Från ingenstans dök betongkolossen upp, hjärtat slog dubbelslag och benen tog myrsteg trots att jag tog i för kung och fosterland för att röra mig framåt. Lyckades ta mig ytterligare ett par kilometer, skjutandes väggen framför mig innan jag insåg det idiotiska i mitt företag. Bröt, ringde skjutsen och började traska hemåt.
Det jag lärt mig av detta är följande:
1. Uttrycket "att springa in i väggen" innebär precis vad det låter som, Quod Erat Demonstrandum.
2. Om man springer in i väggen är det bara dumt att försöka springa igenom den. Det gör bara ont!
3. OM kroppen säger ifrån ska man lyssna på den... Iallafall vad gäller feber, halsont och muskelvärk!

En erfarenhet rikare förvisso, men det är en erfarenhet jag gärna ser att andra slipper, hu!