En månad som stockholmare...

Bloggens första inlägg tillägnas min första månad som inflyttad stockholmare. Måste säga att den har varit över förväntan! Har funnit mig mer än väl tillrätta i lägenheten, det här är mer hemma än min etta i Norrköping någonsin var. Hemskt egentligen, att jag bodde där så länge utan att känna den hemtrevnad jag skapat här på bara några veckor.
Allt har flutit på över huvud taget, jag trivs kanonbra på jobbet och har fått vik.et omförhandlat till en fast tjänst på heltid. Hurra! Pendlandet fungerar, det tar lite tid men det är faktiskt ganska skönt att sitta på pendeln/t-banan/bussen och läsa tidningen eller en bok eller bara få lite tid att reflektera över tillvaron. Lite segt när man jobbat på kvällen och ska upp på morgonen bara, men snart vänder det mot ljusare tider så det blir nog lättare det med.
Träningen och siktet på maran på 3.30 går framåt sakta men säkert. Imorgon stundar andra träningen med Team Stockholm Marathons 3.30-grupp och jag hoppas att det blir lika kul som första gången jag var med. Det är väl målet för träningen som givit min blogg hela rubriken..."vilket skulle bevisas". Hoppas att det blir så också, annars får jag väl fylla bloggen med undanflykter och ursäkter ;-)
Tillvaron är på det hela taget bra, det som saknas är någon att dela vintermörkret med... Problemet är att jag varken vet var jag ska leta efter "honom" eller när jag ska få tid till att göra det. Liten sannolikhet att träffa någon på jobbet (vårdyrket är klart kvinnodominerat, men att dessutom jobba som barnmorska underlättar ju inte direkt), när jag springer har jag siktet och tankarna inställt på andra saker och däremellan gör jag inte mycket annat än att äta och sova. Hmmm. Får hoppas att det löser sig av sig självt framöver. I annat fall får jag väl finna mig i att vara singel som alla andra stockholmare ;-P