onsdag 13 augusti 2008

Testlopp på Kärrtorps IP

Pertti och jag skulle köra rekordförsök på en tusing idag och hade bestämt oss för Enskede IP. En bra och trevlig bana. Sagt och gjort, jag tog en extra uppvärmning och sprang från mig mot EIP och filosoferade i godan ro om allt och inget. Nästan framme vid IP:n kände jag hur det sved till på vänsterarmen och slog instinktivt mot det onda, varpå det sved till i höger lillfinger. Getingstucken!! Två gånger av samma otäcka kryp, jag som inte blivit getingstucken i hela mitt liv. Vad hade jag gjort för att förtjäna detta?! ;-)
Kom således "skadad" fram till EIP och möttes av en imponerande mängd bilar, cyklar och barn. Friidrottsdag, uppenbarligen. Så typiskt! Mötte upp Pertti, som turligt nog var beväpnad med både karta och bil och vi konstaterade att det bara var att byta bana. Var kom alla friidrottare ifrån just idag?! Nåja, vi kollade efter närmsta löpbana i kartboken och tog bilen mot Kärrtorp. En liten sightseeingtripp senare befann vi oss på Kärrtorps IP, inga cyklar, barn eller friidrottare där inte. Bara jag, Pertti och några fotbollsspelare. Perfekt!

Startade rekordförsöket med 3 km lugn uppvärmning på banan och sedan körde vi strides. Pertti var rackarns snabb, det var bara att paddla på i bakvattnet och imponeras av farten. Inte mycket att sätta emot där! Sedan fanns det ingen återvändo. Jag var inte alls pigg på att ge mig ut på den där tusingen, visste att det skulle göra ont, men nyfikenheten tog överhanden och så stack vi iväg. Pertti for iväg som skjuten ur en kanon, jag försökte att inte haka på utan köra mitt eget race. Efter första varvet klev Pertti av (han beslöt sig för att köra testlopp för 400 m den vändan) och jag blev ensam med kampen mot klockan. Efter 600 m ville jag stanna, mjölksyrakänningarna kom krypande i armarna (!) och det kändes riktigt tungt. Bet ihop och började räkna ner i hundringar. De sista två hundra metrarna kändes evighetslånga, jag försökte öka men det gick inte. Omöjligt! Kom på något sätt i mål och stoppade klockan på 3:41. Med mjölksyran sprutandes ur öronen och ett matt leende på läpparna konstaterade jag att det ju är rätt snabbt. Eller kanske till och med riktigt snabbt :-)

Hur som helst, träningen var inte över där... Pertti hade spanat in McMillan och tyckte definitivt att vi skulle köra testlopp för 100, 200, 400 och 1000 m. Så, sagt och gjort. Pertti dundrade in den ena tiden snabbare än den andra, själv sackade jag för varje intervall... Såhär blev tiderna: 100 m: 19 sek, 200 m: 40,6 sek och 400 m 1:27 sek. Tusingen satt definitivt hårt kvar i kroppen, det gick inte att gå för fullt på intervallerna. Innan vi startade nedjoggen gjorde Pertti en analys av våra tider och vad McMillan gav oss för marathontider. Medan Pertti gick från 3:05 (100 m-tiden) till 3:25 (tusingen) så gjorde jag precis tvärtom och gick från 4:00 (100 m-tiden) till 3:30 (tusingen)... Kontentan: jag är inte snabb, jag är seg. Och ja, jag ska träna långa intervaller långsammare och korta intervaller snabbare, skilja på VO2max och tröskelpass(coach D, du har så rätt!) ;-)

Passet avslutades med 6 km nedjogg i solskenet på Kärrtorps IP och ganska mycket skratt och prat. Ett riktigt skönt pass! Totalt idag blev det 13,8 km, snittpace 5:15 min/km, puls 155/189 (den låga pulsen beror enbart på att större delen av passet gick i väldigt lugn och skön fart). Kadensen landade på 176/238 (det måste vara fel, det är väl ändå omöjligt att ta 238 steg/minut?).

Nytt testlopp planeras till september/oktober efter LL och Berlin Marathon för att se hur vi ligger till inför N.Y Marathon i november. Tack, Pertti, för analysen, sällskapet och ett riktigt roligt pass. Och grattis till rekordet på tusingen, 3:34!

11 kommentarer:

Magda Gad sa...

Faaaaan Karin va grymt, och så sjuuukt intressant!

Sitter här och läser och är helt exalterad samtidigt som jag jämför med mina McMillan-tider.

Ska definitivt springa fler testrundor, och gällande McMillan tror jag faktiskt att kalkylatorn stämmer - såvida man TRÄNAR för den aktuella distansen. Den ser ju bara till möjligheten, utifrån syreupptagningsförmåga. Jobbet på den aktuella distansen - det får man göra själv.

Jag tänker köra träningstiderna enligt rekommendationerna, sen får vi se vart det slutar...

Helena sa...

Karin, jag har sagt det förut och jag säger det igen; du är GRYM!!!! Vilken träningsdisciplin!!!

Karin sa...

Magda: Tycker att sammanträffandet är lite läskigt; först läser jag på din blogg om McMillan-tiderna och sen kommer Pertti farandes med samma statistik... Men ja, den kan nog stämma ganska bra utifrån den givna distansen. Jag ÄR bäst på tusingar av intervalldistanserna. Ska bli grymt kul att följa dig!!
Helena: Tack, vännen :-) Och jo, jag är rätt envis... på gott och ont ;)

MarathonMia sa...

... Kontentan: jag är inte snabb, jag är seg.

haha - ursäkta mig damen - men du är både snabb och seg, du har ju för fanken placerat dig bland top 100 på Sthlm marathon!

Jag kollad McMillan när jag skulle springa maraton första gången 2004 - tiden jag fick fram var 4.17 enligt min 10k-tid. Jag fick 4.23 efter att ha kutat halvmaran enl McMillan och sprang sedan maran på 4.28 - jag hade nog med all sannolikhet klarat 4.13 den gången, men jag startade i sista gruppen och fegade en del eftersom det var första gången.

MarathonMia sa...

Menade givetvis att jag skulle grejat 4.17 som också var mitt mål. :-)

Karin sa...

Haha, det jag menar är att jag inte är SPRINT-snabb. Jag är ingen explosiv löpare någonstans, min styrka ligger i att jag är seg. Jätteseg. Men för att bli snabbare på långa distanser måste jag ju bli snabbare på korta distanser också... Och jag är övertygad om att du fixat 4.10, vad McMillan än tyckte om den saken ;-)

Anonym sa...

Hardcore! Snyggt pass också! Men ärligt talat, hur många coacher har du nu? 4? 5?

MarathonMia sa...

Jag tror hon har 6. ;-)

Karin sa...

N'batha: Nej, jag har två. Dig och Allan. Det räcker gott och väl. Annars blir det förvirring :-) McMillan lämnar jag därhän. Liksom Szalkai. Och alla andra.
Mia: Ja, det kan man ju tolka som man vill ;-)

MarathonMia sa...

Har fastnat i tvetydighet efter DN's alla korsord i sommar... sorry - men när bollen är i luften måste jag smasha. Eller dunka.

Karin sa...

*gapskratt*