onsdag 5 november 2008

42195 meter löparlycka

Okej folks, varning för en mycket lång reseberättelse. Mitt tionde marathon blev min hittills största löpupplevelse, det blev en magisk resa med enormt många intryck. Jag ger Allan helt rätt när han säger "Efter att ha sprungit ett lopp i USA kan inget bli lika stort". Säga vad man vill om amerikanarna, men de vet hur man slår på stort. Kvällen innan loppet bjöds det på fyrverkerier i Central Park; Det höll på såhär i ungefär en kvart, helt otroligt!

Nåja, nu var det ju loppet jag skulle skriva om och inte allt annat runtomkring. Marathondagen startade i svinottan, jag och kusin J gick upp kl 05 för att hinna käka en rejäl frukost innan det var dags att röra sig till transportbussen som gick 06.15 från grannhotellet. Det var ett evigt dividerande om klädval, prognosen utlovade 52-54 grader Farenheit och sol så valet föll på korta tights, Linnéa-tisha och Linnéabuff. Och en helt ny Garmin 405 ;-)
Efter lite spattighet och viss förvirring tog vi oss på bussen och där visade det sig åter igen hur liten världen är. Min kusin hamnade nämligen bredvid en viss dr J, en kirurg från Göteborg. Dr J och jag kom i samspråk i startfållan i Berlin 2006 och gick i mål på samma sluttid där (jag fanns med på dr J:s målfoto). Nu satt han alltså på samma buss som jag, ett annat år i en annan stad... Galet var ordet!

Väl framme i startområdet på Staten Island var klockan inte mer än kvart i åtta; mer än två timmar till start alltså. Och det blåste iskallt! Kusin J skulle till en annan startfålla än dr J, jag och Pertti så vi skildes åt efter lyckönskningar. Ungefär tre minuter senare kom jag på att kusin J hade med sig mina mackor som jag skulle ladda med... Well, Dunkin' Donuts sponsrade loppet så det blev aldrig något problem, jag fick glatt trycka i mig ett par bagles istället. När laddningsproblemet var löst dök ett betydligt större problem upp; att hålla värmen. Solen sken förvisso men det var verkligen isvindar som blåste. Jag frös så jag skakade trots mina överdragskläder och "springrocken" som jag "lånat" på jobbet. Djupfryst barnmorska
Tiden sniglade sig fram, men Perttis sällskap gjorde att det kändes uthärdligt. Och helt plötsligt hände det; min nervositet försvann som i ett trollslag och förbyttes i stor glädje och förväntan. Det enda jag kände var att det skulle bli så galet kul att springa. Märkligt!!

Rätt var det var så hade det blivit dags att ställa sig i fållan, Pertti och jag beslöt oss för att ha sällskap så länge det kändes bra men siktade på att gå ut i 5 min/km-pace för att "känna på det". Vi rörde oss fram mot den mäktiga Verrazano-Narrows Bridge och när startskottet gick för vårat block började Frank Sinatras ljuva stämma till "New York, New York" ljuda ur högtalarna. Det var en oerhört stark upplevelse och en fantastisk start på loppet. Franks röst följde oss en bit upp på bron men sedan var det ljudet av tusentals fötter som hördes. När vi kom över till Brooklyn hälsades vi välkomna av tusentals åskådare och från den sekunden förstod jag. Det här var mitt lopp, jag var där, jag sprang och jag skulle bara ha kul, inget annat var viktigt. När jag såg löpare efter löpare som hade tröjor med text av typ "To my beloved, I run for you" så tårades ögonen, jag blev så otroligt rörd av budskapet. Så i tanken dedikerade jag mitt lopp till alla som stöttat mig och kanske lite extra till pappa, som jag så gärna hade velat dela upplevelsen med "live".

Första femman, för jag delade in loppet i femtusingar även denna gång, gick på 25:28 vilket kändes om en skön bekvämfart. Lite trångt över bron var det, men efter det kunde vi rulla på och även om vi fick kryssa en del så upplevde jag aldrig att det var problem att få flyt i löpningen. Kusin J hade däremot haft det tungsprunget den första milen, trångt och ryckigt sa han att det hade varit. Andra femman gick lite snabbare; 24:39 och med första milen passerad kände jag att jag hade flyt i kroppen. Jag hämtade energi ur alla människor som stod och hejade och alla band som spelade, det var helt enkelt en folkfest som pågick medan vi sprang. Plötsligt blev det dock tyst, precis efter en lättlöpt sträcka med enormt mycket folk och jubel kom en lång, seg uppförsbacke och inte en kotte syntes till på gatorna. Vi hade hamnat i de ortordoxa judiska kvarteren. Deras tro ser löpning mer eller mindre som dårskap; kroppen ska inte arbeta utan det är hjärnan som ska stå för aktiviteten. Trots att jag hade hört om att det skulle komma en "tyst sträcka" så blev det så otroligt påtagligt och nästan lite läskigt när man väl var där. Det var rätt skönt att få rulla ur de kvarteren, fast nu gick gatorna ihop och åskådarleden var täta igen så viss trängsel uppstod och jag fick koncentrera mig på att hålla rytmen. Banan var långt ifrån Berlins flacka gator, det lutade både uppför och nedför även om det inte var några skarpa lutningar att tala om. Och asfalten (betongen) var precis lika hård som sitt rykte, det kändes i fötterna efter dryga 15 km. Tårna liksom domnade bort, men det gjorde inte direkt ont utan var bara obehagligt...

Kilometrarna rullade på och helt plötsligt hade vi passerat 20-kilometersmattan och närmade oss loppets andra bro. Jag kände mig stark och Pertti väste åt mig att jag skulle låta bli att ÖKA i uppförsbackarna. Jag kan väl inte rå för att jag gillar backar och har blivit hårt plågad av Allans alla påhitt?! ;-) Mitt på bron passerades halvmaran och folket jublade runt omkring mig. "Halfway there" skrek publiken och såklart hörde jag "Livin' on a Prayer" i huvudet. Strax efteråt tappade jag bort Pertti och fick fortsätta i ensamt majestät. Fokuserade på att bara rulla på och inte tänka för mycket på att det börjat bränna oroväckande under fotsulorna (domningarna övergick till fotbränna...). Jag fick dock annat att tänka på när loppets tredje bro, den långa Queensborough Bridge, dök upp framför mig. Den var lång, oerhört lång och seg i stigningen. Jag körde skallen i väggen och hörde "Upp för backen, fram med höften" inne i huvudet och passerade löpare efter löpare. Helt plötsligt hade jag passerat några svenskar jag kände igen och de startade i första startblocket, 20 min före mig. Det gav mig styrka att borra mig vidare uppför bro/backen. Passerade 25 kilometer mitt på bron och gjorde där min näst snabbaste femma; 24:30. Utförslöpan från brotoppen var betydligt kortare än stigningen, men därmed också betydligt brantare. Dock hade jag inga känningar av brolöpningen i benen, perfekt brolöpning med andra ord! :-)

När jag kom ut ur bron via en skarp vänstersväng var det som att springa in i en vägg. Av jubel. Hela 1st Ave var kantad av kvadruppla åskådarled och det var en ljudnivå i klass med arenavrål. Det gav nya rysningar och tårar i ögonen, men jag hade inte helt tid att njuta av det hela; kusinfrun B skulle ju stå någonstans i vimlet och heja. Passerade många svenskflaggor och fick massiv support och trodde att jag missat B när hon helt plötsligt dök upp. Hjärtat slog några extraslag av glädje, jag vinkade glatt och slog nog på en liten spurt när jag passerade henne. Därefter lyfte jag blicken och såg den oändliga avenyn framför mig, såg inget slut på massan av löpare och insåg att det var en lång bit kvar att springa. 1st Ave bjöd på en lång, lång, lååååång raksträcka och var mer kuperad än jag räknat med så jag stängde helt enkelt ute den festande massan och gick för första gången i loppet in i min lilla bubbla. På något sätt hade jag plöstligt förflyttat mig till den fjärde bron och lämnade Manhattan för Bronx. Mitt på bron stod två säckpipeblåsare som åter fick mina ögon att tåras, det var ett mäktigt ögonblick att passera över East River till tonerna av säckpipor.

Av Bronx minns jag inte mycket, jag var helt inne i mig själv men hörde ett och annat "Go, Karin" (jag hade såklart namnet på bröstet) och vinkade lite till publiken. När jag passerade över den femte och sista bron för att åter nå Manhattan via Harlem inträffade en smärre incident. Jag blev trängd mellan två löpare och hade att välja på att tvärnita eller mangla mig igenom. Jag valde manglandet, vilket resulterade i att den ena löparen, en tjej, flippade ur totalt och slog till mig i magen. Min hjärna kortslöt sig själv och innan jag han reagera hade jag gett tjejen en slängkyss, vinkat glatt och kutat vidare. Märklig reaktion ;-D
Med 35 kilometrar passerade började jag inse vad jag var på väg mot; målgången av mitt tionde marathon. Jag kom ur bubblan och rös av välbehag, njöt av gospelkören som sjöng så det vibrerade i trumhinnorna, gjorde high five med publiken och fick massiva hejarrop tillbaka. Det var så otroligt häftigt att jag började öka steget utan att tänka på att det var 7 km kvar. Fick dock hjälp att bromsa när jag närmade mig Central Park, 5th Ave visade sig vara en lång, lång, seg uppförsbacke upp mot parken. Här fick jag dagens enda halvmörka tanke och det var "backjävel". Jag hade kommit ikapp många från första blocket och de var betydligt mer slitna än jag själv, så jag slet både med backen och med att kryssa mig fram. Fötterna var inte glada vid det här laget, men det brydde jag mig inte om. Jag skulle i mål, sen kunde fötterna få skrika högt om de ville...

Så kom då Central Park och jag kände att jag inte längre kunde springa med löpglasögonen nere. De åkte upp i pannan och jag bländades av ljuset, men kände att jag kunde se och ta in folkfesten. Och som de bar mig framåt, dessa underbara människor. När jag såg 24 miles-passeringen släppte jag allt, alla tankar, ALLT. Jag bara sprang och var levande och närvarande i varenda steg. Efter att ha fått hejarrop av såväl Blossom Tainton som Marathonkansli-Malin vände jag upp på West 59th Street och om jag hade haft Runners' High hittills så hamnade jag i Runners' Heaven. Jag log, jag gjorde high five med publiken, de skrek "Go, Karin" "Looking great" "You can DO IT" eller bara "Come on, almost there" och jag skrek tillbaka, jag vrålade av glädje och lättnad. Tårarna rann nedför mina kinder medan jag ömsom skrek, ömsom log men hela tiden sprang de sista 800 metrarna mot mål. Jag minns inte hur lång tid det tog, det enda jag minns är detta vanvettiga glädjerus som inte liknade något annat jag någonsin varit med om. Med suddig, tårögd blick klev jag över mattan och avslutade min tionde kamp mot de 42 195 metrarna. På en tid jag inte trodde var möjlig för ett år sedan, och det utan att pressa mig ett dugg. Det blir inte större än så...

tisdag 4 november 2008

Ojojoj...

Hemma igen efter ett hektiskt och galet roligt avslutande dygn i New York, sitter nu lite lagom jetlag:ad och försöker smälta alla intryck jag fick under loppet och efteråt. Lovar att komma med en fullkomlig redogörelse så snart jag har landat lite. Kan bara säga så mycket som att loppet var det absolut häftigaste jag varit med om och att efterfesten höll ungefär samma kaliber som loppet. Fast... det som händer på Manhattan stannar på Manhattan, eller?! ;-)

söndag 2 november 2008

Karin är grymmast i N.Y!!! :D

Stina (Barnmorskans lillasyster för er som inte vet) gästbloggar. Har följt Karin via nätet och sitter här tårögd över att hon än en gång presterat så bra! (inte för att jag är förvånad men ändå...)

Karin smsar från N.Y:
"Satan så häftigt! 3.28.10 på egen klocka. Och jag älskar att springa! :D runners high i 42.195 km"

Ett extra tillägg: hon har nu slagit kusin J i ett marathon där de bägge var med :D

lördag 1 november 2008

Pick-a-booh

Ja, jisses! Igar var det Halloween har och det var helgalet. Verkligen helgalet. Om jag inte hade ett marathon framfor mig hade jag garanterat hakat pa utspokningsfesten och dansat natten lang, men lite serios i sin uppladdning maste man ju vara sa det far ansta tills nasta gang jag kommer hit. For jag ska tillbaka!

Igar morse blev det morgonjogg i Central Park med kusin J, denna gang MED kameran i hogsta hugg. Det var en ratt kylig morgon men nagot sa makalost vackert att springa i nar solens stralar traffade skyskraporna. "Spectacular view" ar ett uttryck som ar det narmsta jag kan komma for att beskriva synen. Forhoppningsvis blev nagra bilder bra sa jag kan ladda upp dom och delge er, for oj sa fint det var! :-)
Efter joggen blev det en dagsutflykt till en enorm outlet, tyvarr fullkomligt misslyckad for varan del. Inte en dojja i ratt storlek och alla damloparklader i strl XL och storre :-/

Naja, val tillbaka i stan akte vi ner till Greenage Village och kollade in Halloweenparaden. Vilken fest! Rena rama karnevalen, overallt! For att toppa upplevelsen av New York passade vi pa att aka upp pa 86:e vaningen pa Mariott Hotel pa Times Square och kaka pa den roterande restaurangen som ligger dar. Maktigt!

Nu borjar det dock dra ihop sig, om mindre an 24 timmar ar jag ivag och jag lovar att det pirrar betankligt i magen. Imorse deltog bade jag, kusin J och hans fru B i den internationella vanskapsjoggen, 4 km slowjog mellan FN-huset och Central Park. Haftig upplevelse och en riktig karnevalsstamning aven har, folk var utkladda och sprang och spexade. Pertti hade dagen till ara vikingahjalm och fotbollsdress och han var langt ifran ensam om att verkligen visa upp de svenska fargerna. Helcoolt! Dessutom var sjalvaste mr Sz med och bar flaggan (fast han smet ifran joggen for att springa en svang i ensamt majestat, sisadar 15 km var tydligen lagom uppladdning. Allt detta enligt hans rumskompis som jag kom att prata massor med under joggen).

Sa, nu ska det shoppas lite skor, liniment och en Garmin, drickas en laddning Vitargo till och sedan borjar allvaret. Hua! Mitt startnummer har uppgraderats till 22656, ett trevligt nummer tycker jag. Lovar att skriva in min sluttid har sa fort jag kommer till hotellet efter loppet imorgon. Hamtar styrka i att ni foljt mig hittills, tack for alla "lycka till", de varmer!
Let's bring nr 10 down, shall we?!

fredag 31 oktober 2008

Bekanta ansikten och nya intryck

Hmmm... blir lite sporadiskt uppdaterande av bloggen har. Det ar liksom inte hogsta prioritet, men jag lovar att forsoka halla er uppdaterade om vad som hander "over here". Tack for alla kommentarer, jag laser och ler. Nagra korta svar ges har: nej, N.Y ar val ingen huvudstad da ;-) Ja, det ar ett virus som atit upp prickarna pa a, a och o. Dumt. Och vad jag vet kommer jag varken att runda en kon eller en ko pa sondag. Innebar det att jag inte sprungit marathon da? Damnit... :-)

Igar visade det sig aterigen att varlden ar bra liten. Var pa sightseeing pa formiddagen och vem sitter i samma buss om inte Startnummer X. Forra gangen vi sags var det min pappa som sag ut som ett fragetecken, den har gangen var det kusin J som undrade om jag blivit alldeles knasig. Naja, inte latt for en utomstaende att forsta alla markliga sammantraffanden som sker via diverse bloggar. Kul, i vilket fall. Pa sightseeingturen berattade guiden valdigt mycket om de olika delarna av marathonbanan, vart folk stod, vilka jippon som brukar intraffa och mycket mer. Jag ros och fick tarar i ogonen av loparlycka och valbehag. Det har kommer att bli stort, enormt stort. Oj.

Efter sightseeingen var det dags for mig och kusin J att knyta pa oss skorna och ge oss ut pa en premiarrunda i New York. Vi beslot oss for att springa runt hela Central Park och det blev en runda med lite olika intryck. Framst var det en surrealistisk kansla att springa i Central Park, tanken "det har hander inte, det maste vara en harlig drom" dok upp gang pa annan i huvudet. Dessvarre var det inte enbart trevligt att springa, kusin J hade lurat ut mig liiiite for tidigt efter lunchen och jag sprang och brottades med kroppen om att behalla lunchen eller donera den till parken. Jag gick segrande ur den kampen, men det gjorde rundan betydligt mindre behaglig an den kunde ha blivit.
Igar kvall traskade vi over Brooklyn Bridge (vilket i sig var en helt otrolig upplevelse, utsikten over New York och Manhattans skyline ar makalos!) for att testa en beryktad pizzeria i Brooklyn. Denna pizzeria ska enligt horsagen ha de godaste pizzorna i stan och delagare i det hela ar maffian. Maffiaverksamheten i New York ar betydligt mer utbredd an jag fattat, men long story short; pizzorna var tokgoda och klart vart en promenad over bron. Att vi dessutom fick sprakas vid med en tvattakta maffiafarbror gjorde inte det hela mindre spektakulart. Nar vi gick horde jag hur han slappte in nya gaster genom att saga hej da till oss och sedan saga "these are Swedish people, I'll give you their table" till de nya gasterna ;-D Helt galet!!

Imorse blev det ett mote med ytterligare ett bekant ansikte; Pertti hade anlant till New York och hakade pa oss pa en morgonjogg i Central Park. Dagens runda blev helt annorlunda fran gardagens och lamnade enbart positiva minnen. Vi startade i gryningen och att fa se solen ga upp over Central Park och Manhattans skyskrapor var en helt oslagbar syn. Sa vackert! Naturligtvis lag kameran kvar pa hotellrummet, men imorgon maste den bara med! Wow!
Resten av dagen har agnats at sightseeing och nummerlappsuthamtning. Masshallen var sa enormt stor att jag helt glomde bort att bli stirrig och nervos, det fanns for mycket att titta pa. Dagens fynd blev en funktionstischa med trycket "26.2 to hell and back" tryckt pa ryggen. Humor!

I ovrigt ar det fortfarande otroligt svart att forsta att jag verkligen ar har. Det ar en overklig kansla och hur jag an forsoker kan jag inte fa in i skallen att jag ska springa ett marathon har om bara nagra dagar. Fokuset har inte infunnit sig, men det behover ju inte vara en nackdel...
Nu vantar lite somn och sen blir det morgonjogg i Central Park och darefter shopping pa en stor outlet. I can't wait!

tisdag 28 oktober 2008

New York, New York

Forst och framst: tack for alla supergulliga, kloka, roliga och tankvarda kommentarer pa sondagens inlagg. Inser att jag uttryckt mig lite klumpigt for sjalvklart ar jag suverant nojd med att ha sopat hem segern i damklassen. Att vara forst ar att vara bast och det AR jag verkligen glad for. Det jag inte kan vara glad for ar tiden, jag har kapacitet att springa battre an sa och darav blev det en besvikelse. For att gora en dalig jamforelse: Paula Radcliffe ar inte nojd med att springa ett marathon pa 2:55 heller... ;-)
Hursomhelst, jag ar verkligen glad for era tankar. TACK igen!

Rapporten fran forsta dygnet i huvudstadernas huvudstad gar inte direkt i lopningens tecken dock. Dagens morgonjogg regnade bort, 5 plusgrader och skal for uttrycket "raining cats and dogs" gjorde att vi valde att shoppa lite istallet. Kusin J fyndade nya Nike-skor for knappt 800 kr, sjalv kikade jag bara lite pa diverse Asics-prylar. Jag inser att jag kommer att ha minst ett par skor till med mig hem iallafall ;-) Ett litet inkop gjorde jag iallafall; en knall-lila (!!) keps med ett litet marathontryck pa kunde jag inte motsta...
Staden har ar precis lika galen som jag mindes den och overallt sitter reklam for det stundande marathonet. Alla vi pratat marathon med har dessutom forsakrat att vi kommer att ha otroligt kul och att det ar "a very loud and noicy marathon". Och det tror jag det; drygt tva miljoner manniskor kantar enligt horsagen gatorna dar vi ska fara fram. Det pirrar forvantansfullt i magen nu vill jag lova och imorgon ska jag ta mina forsta lopsteg i det forlovade landet. Central Park, here I come! :-)

söndag 26 oktober 2008

Not so very Fun Run at all

Precis såhär inte-kul var det
Hur kan man döpa ett millopp till FunRun? Det var inte ett dugg roligt. Det gjorde mest ont och slutade i en rätt medioker tid. Jag borde vara nöjd, men det är jag inte. Iallafall inte med tiden...
Men, för att ta det hela från början. Helgen har tillbringats i ett alldeles fantastiskt löparsällskap; Niklas med familj (varav S och M stannade kvar medans L och P åkte hem), Masse med Görel och Adrian-10, Tone, Ana, Johan och Magnus med familj. Det var vi och en hel drös löpare till som tog färjan över till Åland för att springa diverse distanser; Marathon, Halvmarathon och så ovan nämnda (not so very) Fun Run. Uppladdningen bestod i båtresa, buffémat, poolbad, bastu, mer mat och så lite softande på kvällen. Och såklart nummerlappshämtning på Wiklöf Holding Arena (som för övrigt mest påminde om Krillans IP. I bästa fall.).

Jag fick tacksamt nog sovmorgon, milloppet startade först vid 11, så när min rumskompis Tone gick upp för att äta frukost kunde jag somna om och sova en timme till. Hade lite taktiksnack med Tone och försökte tänka positiva tankar om vinden som ven utanför fönstret. Regnet hade iallafall upphört lagom tills mina vänner gick till starten, alltid något :-) Själv blev jag ensam och fick med ens marathonspöket som sällskap. Roligare sällskap kan man ha när man ska slå ihjäl ett par timmar före ett lopp själv, det vill jag lova! Jag blir så fånigt nervös, nervositeten står varken i proportion till loppets storlek eller längd, den bara finns där. Dessutom upptäckte jag lägligt att jag kommit ihåg fotpod och pulsband men korkat nog glömt min klocka. Stupid!!

Strax efter 10 vinkade jag av S, M, Görel och Adrian och rörde mig iväg mot arenan i sällskap med Magnus och hans familj. Det var INTE skönt att känna vinden och jag insåg att det nog inte var läge att förvänta sig någon kanontid på milen. Kalkylerade dock iskallt med att vara klart under 45 minuter, med tanke på mina halvmarathon-miltider, men det visade sig vara lite väl övermodigt av mig. Nåja, vi värmde upp lite innan loppet och hade turen att få välkomna Ana och Tone i mål efter avslutad halvmara på 1:44 resp 1:50 (och en tredjeplats i åldersklassen, grattis Tone!). Turligt nog hade Ana lånat Niklas' ena Garmin som jag kunde låna på mitt lopp också, så jag hade en pace att hålla mig till. Tyvärr dämpade det inte min loppsångest ett dugg, jag tänkte helt ostrategiska mörka tankar om mjölksyra och motstånd. Hann inte så långt i de tankarna dock, helt plötsligt var klockan 10.59 och det var dags att samla ihop det magra startfältet. Kände hur pulsen steg och var i det ögonblicket mycket glad över att inte ha något pulsband.

Startskottet gick och jag tog rygg på Magnus ut ur arenan men kände strax att det gick alldeles för fort så jag drog ner på tempot. La mig på 4:30-fart och blev snart ompasserad av några herrar och fick en tjej som la sig precis bakom mig. Hon erbjöd sig att växeldra, men eftersom jag inte visste om hon skulle dra ifrån mig eller sinka mig så svarade jag att det var okej för mig att dra. Och det var ett klokt val! Det visade sig att milloppet var detsamma som de första 5 km på marathonbanan, vändning runt kon och samma väg tillbaka. Första kilometern gick lätt, men redan vid den andra kom motvinden och den var grym. Jag fick slita för att orka hålla farten och slet sedan i motvind ytterligare två kilometer då vägen svängde lite och vinden kom från sidan istället. Den femte kilometern gick i medvind och det var allt annat än skönt att vända och påbörja sjätte kilometern. Hela tiden hörde jag stegen och andhämntningen bakom mig, men blev inte stressad utan snarare sporrad. Dessvärre hamnade jag i något slags bekvämtempo mellan 4 och 7 km , jag orkade inte riktigt kriga för varje steg och det var glest mellan löparna så jag hade ingen att ligga i klunga med förutom mitt påhäng då...

Strax före vår andra vätskekontroll, med dryga 3 km kvar till mål, kom en svag uppförsbacke samtidigt som vinden gled in i ryggen. Jag hittade krafter att öka på steget lite och vips hade jag hängt av min medlöpare. Fortsatte pinna på och kikade ner på klockan; 4:04-fart. Ajfan! Dags att slå av på tempot! Hade fortsatt rätt hög fart halvvägs in i den nionde kilometern. Då kom motlutet som blev lite för övermäktigt för mig idag. Jag fick slita för att hålla "styrfart" (4:30) uppför, men tänkte på Allans backpass-pepp och vågade inte annat än att fortsätta. Kastade en blick bakåt och konstaterade att hur jag än bar mig åt så skulle jag vara första kvinnan i mål på milloppet. Orkade inte bli glad över tanken utan sprang bara febrilt mot målet för att få slut på plågan. Kom in på arenan och fick en kick av att höra mitt namn i högtalarna och mycket riktigt, första dam i mål på milloppet blev jag men tiden... oh, dear. Sub45 med futtig marginal; 44.52. Jag bara inser att Coachen har rätt; jag måste bli bättre på milsträckan. Jag TÄNKER bli bättre på milsträckan, Lilla My har vaknat och hon tänker då rakt inte ge sig förrän det närmar sig 39:59 på milen ;-)

Skämt åsido, det var jättekul att vara första dam i mål. Det var kanonskönt att känna sig fräsch efter tre minuters pustande och ilskna svordomar. Det var suveränt att få gratulera Magnus som vann hela loppet och det var underbart att få ta emot de tre hjältarna som sprang marathon; Niklas på 3:24, Johan på 3:33 och Masse på 3:55. Det mest minnesvärda var faktiskt att möta Masses blick när han kom in på upploppet. Den glädjen, stoltheten, lyckan, tröttheten och smärtan som fanns i hans blick fick mig att förstå precis varför jag älskar att springa. Jag önskar att jag kunde förmedla den känslan, det var en mental Runners' High som gör att jag längtar ihjäl mig till nästa äventyr. Väskorna är packade och jag ska upp i ottan för att ta mig till Arlanda och påbörja resan mot säsongsavslutningen. Om jag tvivlat på att jag inte skulle vara laddad så är alla tvivel bortblåsta. Det här ska bli så galet kul och jag hoppas att jag kan uppdatera bloggen från ett Internetcafé redan i övermorgon. Jag är redo, ska ni med?

Slutligen: tack, Ålandsvänner för en härlig helg och grattis igen till alla fina prestationer. Tack till hejarklacken på plats och alla ni här hemma för underbar support!