Energiläckage

Ett återkommande tema på denna blogg är att jag är ett pucko. Nu har det hänt IGEN! ;-)
Jag skulle behöva laga lite energiläckage med gaffatejp, det har varit mycket runt omkring mig som krävt min uppmärksamhet och som på ett eller annat sätt sakta tömt mig på energi. Det har varit mycket jobb och rejält tufft på jobbet. Verkligheten går inte att värja sig mot, och tur är väl det, men också tungt. Nåja, det brukar ju hjälpa med lite träning och just nu har jag fått ihop coachens schema riktigt bra. Enda abret har varit att det har gått så otroligt trögt, kroppen har varit så sjukt seg på samtliga pass utom helgens långpass. Igår kom jag på varför. Jag, mitt pucko, har av någon fåfäng anledning dragit ner på kolhydraterna och ätit mer fett och proteiner. Och jag är beroende av att ha käkat bra kolhydrater innan jag springer, vilket jag hade i lördags men varken i måndags eller igår. Inte konstigt att kroppen då gör en tvärnit. Här har jag trott att jag är ur form och så har jag utan att tänka mig för gjort en kolhydratsdränering. Efter att ha fyllt på min stackars kropps glykogenlager har världen helt plötsligt blivit mycket trevligare. Och jag har åter igen lärt mig att jag kanske borde tänka lite längre än näsan räcker ;-)

För övrigt har virrpannefasen övergått i "whatever"-fasen. Det får gå som det går, jag har iallafall inte tränat ordentligt sedan Berlin Marathon. Imorgon börjar förberedelserna med att packa, det lär bli en spännande historia. Stay tuned!

Förnekelse

Nu har uppladdningen börjat. Iallafall om man ska tro kloka Masses inlägg om uppladdningen inför ett lopp. Han delar in det hela i fem faser; förnekelsefasen, virrpannefasen, what-ever-fasen, koma och själavandringen. Och jag har hamnat i den solklara förnekelsens land... Jag har nämligen sett till att vara upptagen varje dag utom fredag denna vecka och på måndag morgon ska jag stå på Arlanda med väskan packad och klar. Lördag morgon åker jag till Åland i svinottan och kommer hem söndag kväll.Jag har inte köpt nya strumpor, gel eller sportdryck än. Eller funderat över vilka kläder som ska packas. Än mindre hunnit bekymra mig över att mina färdhandlingar med tillhörande startbevis försvunnit i postgången. Har inte växlat till mig dollar. Har ingen aning om vart passet ligger. Ska jag springa ett marathon nästa söndag? I New York?! Oh, dear, vad har jag gett mig in på... Nu igen ;-)

Ljuva långpass...

Äntligen börjar jag känna en rytm i löpningen igen. Trots att jag borde vara vis av erfarenhet så lär jag mig visst inte att kroppen återhämtar sig ett bra tag efter ett marathon och mitt vattenstinna jag gör inte saken bättre... Nu verkar det dock som om jag börjar anta min forna form, både i löpsteg och rent kroppsligt. Och idag var det dags för långpass...

För att få till dagens långpass fick jag lov att släpa med mig träningskläderna till jobbet för att utgå därifrån. När jag rullade ner för backen från Flemingsberg mötte jag en hel drös grabbar som sprungit Tjurruset. De kommenterade min klubbväst och jag förstod att de måste ha fått stryk av de coolaste brudarna; Mia, Tone, Britta och Pernilla som alla gyttjebrottades idag. Starkt jobbat tjejer!

Stärkt av tanken på mina medsystrar pinnade jag vidare i höstsolen. Jag njöt av varje steg och insöp höstens härliga färger. Pulsklockan var på, men jag brydde mig varken om tid eller sträcka. Det var oviktigt idag, målet var bara att springa ett långpass i behaglig fart. Tankarna flög fritt och innan jag visste ordet av hade jag kommit till Rågsved och passerade Högdalen-Bandhagen-Enskede och Gullmarsplan av bara farten. Vägen var kantad av höstlöv i alla de färger och det luktade sådär härligt höstigt som det bara kan göra en solig oktoberdag.

Väl framme vid Gullmarsplan vek jag ner på promenadvägen längs Årstaviken och fick lite motstånd i den åtminstone halvkuperade terrängen. Solen spred sitt milda, gula ljus över Söder och det var så underbart vackert! Önskade att jag haft en kamera med mig för att föreviga det vackra, men då hade det väl inte blivit mycket springa av... Avslutade rundan med att springa över Årstabron och nå Söders Höjder på tassande fötter genom höstlöven. Totalt blev det prick 21 km på 1:41:20. En långpasshastighet på lite väl snabba 4:50 min/km, men med en känsla som var snubblande nära Runners' High. Med ett leende på läpparna laddar jag nu för säsongsavslutning. 15 days and counting!

Lilla My goes Barbamamma...

Kombinationen frustrerad barnmorska och en hormonpåverkad ostyrig kropp är...mindre lyckad. Minst sagt. Okej, det är ett snart övergående tillstånd med åh, så irriterande det är!! Har lagt märke till ett visst Barbamammamönster; jag påverkas mer när jag är nedtränad; antingen under hårda träningsveckor eller som nu, efter ett marathon. Kan det vara så enkelt som att slitna muskler binder vätska och i kombination med ökad östrogenhalt (som också medför vätskebindning) så blir det extra tungt rent fysiskt?

Imorse satt jag i djupa överlägganden med mig själv. Jag kände ingen längtan alls att ge mig ut på ett lätt distanspass, snarare kände jag mig rädd. Rädd att ha tappat löpglädjen. Just nu är jag i någon slags platåfas, jag vet att jag haft en grym utveckling och en toppensäsong men jag har svårt att acceptera det faktum att kroppen nu tycker att det är vilodags. Samtidigt känner jag mig otacksam för att jag gnäller, jag har varit skadefri, jag har presterat och jag har kunnat träna otroligt bra. Och faktum är att jag innerst inne vet att Alfons Åberg-filosofin "man kan inte ha roligt jämt" även gäller mig. Jag vill bara inte lyssna riktigt på det örat ;-)

Nåja, jag trotsade mitt mentala tungsinne (för löpningen ska tilläggas) och gav mig ut på en liten runda. Lät benen rulla på och gick helt in i mig själv. Meditativt och välbehövligt, det finns mycket som snurrar i hjärnan nu. Det blev en riktigt skön runda och löpglädjen finns kvar, jag lovar! Enda smolket i bägaren idag är väl att jag misslyckades med att följa coach N'bathas instruktioner och sprang alldeles för snabbt. 4:45-pace i 8,45 km var inte riktigt vad som var tänkt... Jag skäms och inser att jag inte kan springa enbart på känsla, för även om det inte kändes tungsprunget (bara ostyrigt i kroppen) så gick det för fort. Men trots det: Det var första passet sedan Berlin Marathon som känts någorlunda okej och äntligen känner jag mig som en löpare igen.

Helgen kommer att ägnas åt att jobba och att springa första långpasset efter Berlin och det enda inför New York. Och jag längtar, även om det blir ett pass i sällskap av både Lilla My och Barbamamma!
Trevlig helg på er :-)

Sökes: fokus (och en smula motivation...)

Med bara 17 dagar kvar till New York Marathon börjar jag misströsta, jag saknar tävlingsfokus helt. Såklart jag vill springa och att det ska bli kanonkul att få vara del av spektaklet, det är inte det. Jag vet att det kommer att bli en galen resa och förmodligen kommer det också att bli något av det största jag varit med om i löparsammanhang, men... Jag känner inte någon nervositet, ingen tävlingslusta, ingen stress över att springa en massa pass (nej, coach, jag ska INTE göra det heller, lovar!). Jag känner helt enkelt inte igen mig själv ;-) Jag brukar vara stirrig, stressad och otroligt fokuserad och nu har fokuset liksom bara försvunnit ut i det blå. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt, bara att det känns...konstigt. Jag har inte fattat att jag ska åka till New York om en och en halv vecka, än mindre att jag snart ska springa marathon igen... Kanske blir det mer verkligt när jag återser Manhattan, känner storstadspulsen och ser alla medlöpare? För att inte tala om umgänget med kusin J , han är en baissare av Niklas' kaliber. Antingen blir jag knäckt eller så blir jag taggad och klår stackars kusinen IGEN ;-)

Kanske är det så att kroppen fortfarande läker, att den stora lusten att springa inte kommer att infinna sig än på ettt tag. Läste i senaste RW att proffslöparna rekommenderas en vila på 30 dagar efter ett marathon innan de börjar träna inför nästa tävling, vilket innebär att jag i såfall har min taperingvecka på mig att träna upp farten inför New York Marathon... Nej, det får vara. Det får bli som det blir, det viktigaste för mig är att jag klarar mig från skador och har riktigt kul på resan och det kommer jag att ha!

Misstolka mig inte nu, jag är varken pessimistisk eller moloken på något sätt, bara en smula förundrad över att jag tappat fokus så totalt. Jag ser fram emot att få göra en storstilad avslutning på en lång säsong och därefter gå in i en ny fas; vila och uppbyggnad. Kanske med inslag av alternativträning...?

Carpe diem

En klok människa sa en gång "Man har bara två måsten i livet, man måste dö och man måste välja". Fundera över denna kloka fras när det börjar bli för många "måsten" i tillvaron.

Just nu är det otroligt lugnt på träningsfronten, jag känner att krafterna återvänder och psyket har hämtat sig efter urladdningen för två veckor sedan. Kanske är det just den här vilan som får mig att känna mig extra levande, att få lite perspektiv på saker och ting. Kanske är det för att jag har haft starka, vackra möten på jobbet, kanske för att jag har vågat chansa gång efter annan och fått något tillbaka eller kanske är det bara postmarathondepressionen som släppt. Oavsett vad så känner jag mig glad, lycklig och tacksam över att kunna träna, att ha så många underbara människor omkring mig och över att få leva här och nu. För det är just det jag gör för tillfället.

Födelsedag!

Världens bästa Karlsson fyller år idag. Stort grattis på födelsedagen, Masse!

Gå in på hans blogg och gratta honom du med vetja! :-)