lördag 17 maj 2008

Göteborgsvarvet med Runner's High

Jag får nog redan redan här förvarna om att jag fortfarande är hög på endorfiner och är ruskigt stolt över mig själv. Det blir ett långt inlägg... Om ni tycker att jag låter dryg så får ni tycka det; här kommer Karins Göteborgsvarv i helt ocensurerad version!

Uppladdningen inför dagen bestod alltså i att jag hängde med Coola Karin hem till hennes mamma och blev servad med urgod mat igår kväll och väckning med frukosten på bordet imorse. Underbart, tack Ulla! :-)
Vi startade resan redan kvart i sju i ett grått och regnigt Södertälje, så det var inte direkt pigga ben som gick till bilen, men Karin & jag laddade med en massa prat hela vägen till Göteborg. Ju närmare Göteborg vi kom desto bättre blev vädret och väl framme så sken solen mellan molntussarna. Jag var rätt lugn ända tills vi började röra oss mot nummerlappsutdelningen, då sög det till rejält i magen och tävlingsdjävulen vaknade. Planen var dock att ta det ganska lugnt, låta kroppen bestämma men absolut inte pressa mig. Jag klarade av att låta kroppen bestämma och inte pressa mig, direkt lugnt blev det inte (men mer om det sen).
Vädret var lite lurigt eftersom det blåste rejält, men det fick bli en tisha och TSM-linnet (för att synas), trekvartstights och såklart Bunny-öronen. (Här får jag erkänna en riktigt fåning sak. Jag hade inte en tanke på att Göteborgarna älskar Lisebergskaninen och såklart skulle tokgilla mina öron därför. Jag insåg dock snart att så var fallet...)
Karin & Karin
Vi snurrade runt lite i startområdet innan jag skulle hoppa in i min fålla och jag hade turen att få träffa Puma och hennes grabb innan start. Kul! Väl inne i fållan blev jag i vanlig ordning rätt stirrig. Jag får alltid känslan att jag inte hör hemma i min startgrupp utan borde springa sist i ledet, att jag inte är "en av alla de där vältränade" som står runt omkring mig. Nåja, jag fokuserade på att ha ett skönt lopp och inte springa för fort i början, men när startskottet gick så sveptes jag liksom bara in i löparmassan och hängde med. Redan innan första kilometern var sprungen upptäckte jag vilken underbart bra idé det var att springa i kaninöronen. Jag fick ett enormt publikstöd från såväl barn som vuxna och faktiskt från medlöpare (varav en kille trodde att jag var farthållare, hihi)

Well, första kilometern avhandlades på 4:30 och jag kände mig inte ett dugg trött någonstans, men insåg att det gick för fort. Försökte slå av på takten, men lyckades inte riktigt förrän jag nådde Älvsborgsbron efter dryga 4 km. Över bron gick det fortare igen, backträningen har definitivt gett resultat! Jag tänkte på backträningarna med IF Linnéa, hörde Linneanernas härliga tillrop inuti huvudet och tyckte synd om alla jag sprang om som inte har haft en coach Allan eller en coach Nisse (för det hade de inte, åh, så långsamt de sprang uppför!). Benen pinnade på och inte förrän jag passerat 7 km kändes det lite trögt och då drog jag ner tempot till 4:50-4:52 (komfortzon). Då var jag mitt ute på Hisingen och det kändes allmänt långtråkigt eftersom det var grus/sprängsten/dålig asfalt blandat med smala partier och spårvägsspår ute i hamnen. När kvartsmaran passerats kände jag, för ovanlighetens skull, av att kolhydratlagret var slut och att jag var på väg in i fettförbränning. Det blev nämligen motigt i andningen, trots att pulsen var stabil och benen kändes pigga... En mugg sportdryck senare var problemet löst och när jag närmade mig Göta Älvbron började benen öka farten igen.

På väg uppför Göta Älvbron hände något. Jag gick in i en magisk Runner's High, jag tänkte på träningspassen med IF Linnéa och TSM, tänkte på Niklas, Masse, Mia och alla andra underbara löpare jag lärt känna och jag hittade en kraft som knappt går att beskriva i ord. Jag svävade över bron och kände att backträningen gett sådan otrolig effekt. Jag kände mig stark, urstark, och kände bara att min kropp bar mig och det kändes inte tungt eller gjorde ont någonstans. Ögonen tårades när jag nådde toppen av bron, jag kände mig stolt och lycklig, jag kände skillnaden i kroppen nu jämfört med förra årets Göteborgsvarv. Kilometrarna passerade verkligen fort idag, för varje kilometer tänkte jag "en ny skylt igen?! Redan??". Och alla tidigare år har broarna varit tunga och jag har räknat kilometrarna ute på Hisingen som oändliga. Jag tror faktiskt att träningen gett effekt, med besked!

Över bron kom jag iallafall och då var det bara 6 km kvar. Uppför Avenyn gick det som en dans, supporten var enorm och jag fick en egen hejarramsa av fem tjejer som också hade bunny-öron, otroligt! När jag nådde Götaplatsen stod Catti där och hejade och jag blev så lycklig att jag fick gåshud. Tack, Catti!! Lyckan gjorde att ytterligare tre kilometer passerades utan att jag han reflektera särskilt mycket över det. Lite motstånd hade jag mellan 19 och 20 km, mest för att det blev trångt och jag fick kryssa för att komma fram. Och när jag inledde loppets sista kilometer kände jag att jag skulle orka minst 5-6 km i samma fart med lätthet. När jag närmade mig upploppet hade jag absolut ingen aning om hur fort jag hade sprungit, men insåg att det gått riktigt fort. Jag mötte nämligen sista startgruppen på väg ut ur startfållan och gjorde "High 5" med så många jag kunde. Och de startade 15.45, jag startade 14:08. Ni fattar?

Det var dock en liten bit kvar; in på Slottskogsvallen och en löparbana och direkt kom intervallkänslan. Och jag ökade, svävade, log och sprang i mål och glömde att kolla tiden. Det fick vänta. Just där och då skrek jag bara ut min glädje och lät tårarna komma. Och fick ta emot lyckönskningar från en bunt killar som tagit sikte på "kaninen" som jagat mig länge men som aldrig kommit ikapp. DET var dagens näst bästa egoboost!
Jag var så väck av glädje och endorfiner att jag började ringa hem till mina föräldrar utan att ha kollat av vilken tid jag fick. Samtidigt som mamma svarade började jag fippla med klockan och lyckades få fram tiden och gav min stackars mamma tinnitus på kuppen. 1.39.27. Personbästa med 1½ minut. Utan att vara i närheten av den trötthet jag kände förra året när jag sprang på 1.41.00. God damnit, I'm good!! =)
Svettig löparkanin
Efter dusch, stretch och återhämtning var det läge att ta tåget hem mot Stockholm. Först hade jag dock hunnit ringa Mia, sms:a Catti och kollat läget med Coola Karin, som också sprang på PB! Helt underbart!!! Catti, jag och TSM-kompisen T var med samma tåg hem och vi hängde i restaurangvagnen nästan hela resan och pratade löpning, loppet och livet. Och nu sitter jag här, med pigga ben och mår oförskämt bra. Må hända att det inte var alls planenligt att springa så fort, men nu fick kroppen gå och den ville gå fort. Jag hade ändå som ambition att ta detta som en träning och var inte alls inställd på att springa fort. Ändå går kroppen fortare än någonsin. Märkligt, härligt, förvånande! Jag är möjligen lite orolig att jag sumpat marathonformen (men nej, det tror jag inte) eller att jag håller på att bli sjuk (nej, tror inte det heller) men mest av allt är jag sjukt nöjd!

Och hur var det då att springa i kaninöron? Jo, de märktes knappt faktiskt. Kände av diademet lite i början, men det gick snabbt över. Det enda var att öronen fladdrade i vinden, men efter ett tag tänkte jag inte på det heller. Fast det var lite märkligt att folk jublade och hejade när de såg mig, men ska man springa i bunny-öron så ska man definitivt göra det i Göteborg!

Avslutningsvis till er alla som följt mr Sz's program: Västerbron kommer att bli piece of cake, båda gångerna. Jag törs nästan lova det!

37 kommentarer:

Anonym sa...

Grattis! Det lär ha varit blåsigt.. men du kanske kunde använda öronen som segel. Tror det var det som lyfte dej över götaälvbron (?)

Karin sa...

Haha, tack! :-) Så blåsigt tycker jag inte att det var, inte för att vara Göteborg iallafall ;)

Masse sa...

Fy bubblan vad roligt! Grattis! vi ses sen!

Karin sa...

Tack :-) Jag är fortfarande hög...

Felicitas sa...

Jag fick tårar i ögonen när jag läste...!! :D

GRATTIS!! Vilken prestation!!

Dunceor sa...

Sikken kanonprestation. Vad skönt när det bara rullar på och allting känns skoj. Stockholm kommer ju bli så lätt! =)

Nu ska jag ge mig ut och springa =)

Tiny sa...

Grattis! Vilken bra tid du gjorde. Jag tror att SM kommer att gå som en dans för dig.

askan sa...

Grattis! Och vilket skönt besked på i vilken form du är i! Och nästa gång du tvivlar inför Sthlm marathon - bläddra tillbaka hit och läs din egen race report från Varvet!

Anonym sa...

Du är så jävla bra! Jag är så stolt över dig!!! :D

gullfot sa...

Åååååhh vad roligt!! Och fantastiskt kul att läsa också. Bär med dig den känslan nu, så ska du se att det blir flyga av här på hemmaplan! :-D

Anonym sa...

Skitbra jobbar tjejen! Du är grym!

Helena sa...

Grattis Karin!!! Mina ögon tårades när jag läste...fan vad du är bra!!!Kram!
Jag tror öronen hjälpte;-D

MarathonMia sa...

Du är bäst!

Anonym sa...

Du var så jäkla duktig igår. Fick tårar i ögonen när du sprang förbi på lätta men sååååå starka ben till synes helt oberörd av de dryga 16km du redan hade avverkat. Tror både mina och ditt glädjetjut ekade högst av alla på Götaplatsen. Njut och var stolt nu Karin och låt känslan från igår följa dig genom maran. Är så stolt över dig. /Catti
ps Du hade de snyggaste kaninöronen av alla :-)

Anonym sa...

F-n va kul! Vilken känsla du förmedlar! Fick gåshud när jag läste inlägget! Jag hoppas att jag kan vara i närheten av det du upplevde när jag springer SM!

Löpning & Livet sa...

Grattis till den superbra tiden! Jag fick rysningar när jag läste inlägget, det låtyer så himla underbart! Riktigt så kändes det inte för mig :)

Anonym sa...

Bra sprunget Karin! Jag har följt din framfart under våren och konstaterat att vi sprungit väldigt lika i många pass. Lustigt då att jag sprang om dig (man tar ju knappast fel på dom öronen!) på Älvsborgsbron men att du sedan passerade mig i sista backen innan målgång. Sprang själv in på 1.39.22vilket var 4-5 minuter senare än vad jag hoppats på (gjorde 1.36 i Amsterdam i höstas). Jag siktar också på maran om två veckor, men då är planen mest att överleva eftersom den blir min första.

Karin sa...

Oj, tack! Vilken support :-)
Jane: Tack, tjejen. Det var en stark upplevelse, glad att jag kunde förmedla den :-)
Dunceor: Haha, det får vi se när jag kommer dit! Men det kändes som ett bra besked ;)
Tiny: Välkommen! Kul att du håller på mig, jag ska göra mitt bästa!
Askan: Yes! Kändes kanon! Och jag lovar att läsa inlägget när jag svackar!
Stina: Tack, jag är så glad över att du finns!! Jag sprang lite åt dig med ;)
Fredrika: Tack för supporten, både här och IRL! Lycka till själv nu!
Anna: Välkommen hit & tack så jättemycket för komplimangen!
Helena: Är så glad! Och jag tror också att öronen hjälpte... iallafall fick jag en massa support :-)
Mia: :-) Jag måste väl hålla avståndet så du inte kommer ikapp, hihi. Du är grym, du med!
Catti: Vad skulle jag gjort utan din support?! Sååå härligt!
Johan: Oj, vad kul :-) Jag önskar verkligen att du får samma upplevelse som jag fick igår, det var magiskt.
Andréa: Tack :-) Visst är det märkligt hur olika ett lopp kan kännas?
Crash: Välkommen hit! Att du inte sa något när du spurtade förbi mina snygga öron ;-) Bra tid i mål! Du kommer att fixa SM galant, vi kanske ses i vimlet?

Nix sa...

Tänk dig känslan när du vrider in på stadions löparbanor efter 3:25 och bara gliiiiider in i mål.

Då kommer varvet att framstå som en liten vindpust i jämförelse!

Puma sa...

kul att träffa dig och riktigt roligt att det gick så fort - stort grattis!!!!! :-D

Karin sa...

Nix: Hihihi, det ska jag ha som målbild! :-) Tack!
Puma: Tack, och detsamma! Jättekul att ses & härligt jobbat av dig med

Benet sa...

God damn it ms Bunny! 1.39.27!!! Underbart!

Och riktigt kul att du sprang i kaninöronen! Jag stod och spanade efter dig ni i startgrupp två gått in i startfållan, men kunde inte se dig. Jag bad även min kollega att hjälpa till att spana efter en 162cms tjej i gult linne och kaninöron, men tyvärr utan resultat. Men RESULTAT, det fixade ju du helt själv.

Stort Grattis!

Du ÄR ju verkligen snabb som en kanin. Eller antilop. Eller nåt. Wow!

Anonym sa...

Grattis till (ännu) ett bra lopp! Du blir ruskigt giftig i Stockholm ;)

Katarina M-I sa...

Gud vad härligt!! Kunde verkligen känna vinden vina i kaninöronen!
Supergrattis!!!

Karin sa...

Benet: :-) Tack!! Jag är jättenöjd och att springa i bunnyöron var definitivt rätt beslut. Vad synd att vi inte sågs, men om 13 dagar så ska vi ju garanterat träffas. Bra jobbat själv!
Berglund: Jag hoppas att jag kan få en bråkdel av den runner's high jag fick igår. Det var underbart och då blir jag nog giftig... kanske ;)

Karin sa...

Oj, Katta, du hann före mig! Tack :-) *bockar och bugar*

Anonym sa...

Vid Älvsborgsbron var jag ju fortfarande ganska klar i huvudet och full av positiv energi, men det gick ju fort där i nedförsbacken....När du passerade mig där mot slutet så hade jag fullt upp med att bearbeta besvikelsen och bajamajareflexerna som jag haft sedan 12k ;)

Anonym sa...

Stort grattis till ett grymt resultat! Själv är jag väl både nöjd och lite fundersam inför maran om knappa två veckor...

Karin sa...

Tack, Henke! Det kommer att gå fint för dig på SM, jag är övertygad!!

Anonym sa...

Sent om sider har jag fått kontakt med världen igen (internetkrångel). Gissa om jag var irriterad i går när jag gång på gång försökte komma åt din blogg och nätet vägrade.

Och så var det precis lika bra som jag hoppats! Instämmer med övriga kommentatorer, jag ryser, blir varm i magen och anar en tår o ögonvrån. Underbart! Jättegrattis!

Och så ett stort tack. Har känt mig rätt omotiverad på sistaone, men nu jäklar ska jag ut och springa!!

Karin sa...

Bureborn: Tack så jättemycket :-) Och vad glad jag blir att du blir inspirerad, lycka till med sista laddningsveckorna!

Johan Lindvall sa...

Karin!
Grattis till en fantastiskt bra tid.
Det var nog öronen....

Karin sa...

Tack Johan! Fast jag hoppas att det inte beror på kaninöronen, så kul var det inte att springa i dom att jag vill göra det jämt, hihi ;-)

Karin sa...

Grattis grattis grattis! Jag är så stolt över MIN PH! =) Du är bäst! Och tack för att du hjälpt mig att bli snabbare jag med! Uppskattar det så mycket! Kram

Karin sa...

Tack, vännen =) Det är sååå kul att du har blivit snabbare!! I och med att du blir snabbare så måste jag ju också bli det och det är verkligen en ära att få vara Coola Karins PH!

Sofy sa...

GRATTIS! Stor prestation, starkt jobbat. Vilken härlig löparglädje du förmedlar!
Kram

Karin sa...

Tack Sofy! Vad glad jag blir!