Livet har varit minst sagt hektiskt den här veckan och på jobbet har det varit kaos. Och sommaren har inte ens börjat... Jag är enormt glad över att vara såpass vältränad som jag är, mina ben och min rygg tar inte stryk av en dags stående/gående/fastnande-i-konstiga-arbetsställningar. Och att jag har löpningen som ventil för allt på jobbet. Idag har jag övat på att vara barnmorskan from Hell, lyckades tack och lov inte så bra med det men var lättad när arbetspasset var slut och jag fick gå hem. Var så trött att jag knappt orkade tänka, men idag var det ju IF Linnéa-träning på schemat. Går inte att missa!
Så, iväg till träningen och så fort jag klev in genom dörren till "klubbstugan" och träffade coach Allan och coach Nisse så försvann tröttheten och förbyttes till glädje. Vi blev inte så många idag, flera underbara vänner som saknades, men det var som vanligt ett glatt gäng som samlades. Vi pratade lite SM, jag fick gratulationer till att ha blivit bästa TSM-tjej och så pratade vi såklart om nästa marathon; Berlin. Längtar!
Coach Allan fick stå över dagens träning pga rejält smärtande benhinnor (krya på dig, Allan!) men coach Nisse skulle se till att det blev en "lugn runda" runt Årstaviken. Jojo... Riktigt lugn blev den ju inte...
Värmde upp från Zinken och över Liljeholmsbron men väl över på södersidan om Årstaviken så satte Nisse fart och de följande 6 kilometrarna får nog klassas som snabbdistans; 4:36-pace i snitt (och då är det rätt backigt på Årstasidan...). Avslutade med en dryg km nedjogg i 4:50-fart (som just då kändes oändligt långsamt och motigt). Totalt 9,66 km, 45:19 min, snittpace 4:40 min/km, puls 177/189. Ett ganska tufft pass, lite sega ben och framförallt ett ganska förvirrat psyke. Jag MÅSTE ordna en vettig plan och ett nytt mål!
I vilket fall var det helt underbart att träffa välbekanta träningsansikten igen, som att hitta hem lite :-) Om inspirationen varit borta tidigare så är den definitivt tillbaka nu. Med besked!
torsdag 12 juni 2008
tisdag 10 juni 2008
Mot nya mål
Well, jag har väl inte helt blivit på det klara med vart åt det barkar men rastlösheten inom mig kräver en liten planering för veckan åtminstone. Har blivit två vilodagar på raken nu, hade tänkt att springa efter jobbet idag men en fullkomligt hysterisk dag utan lunch satte liksom stopp för planerna. Nog skulle jag kunna ha tränat nu, ikväll, men... Jag får väl erkänna, jag är en fotbollsnörd när det kommer till EM/VM/OS (och när jag hade ZTV/TV6 blev det ligafotboll, underbart!) Vill se så många matcher som möjligt, oavsett om Sverige spelar eller inte. Således vann latmasken inom mig idag och jag unnar mig en vilodag och ska kolla Sverige-Grekland-matchen om en stund :-)
Har iallafall tränat lite tåhävningar eftersom jag stod på op idag igen. Lite undrande blickar från personalen, såklart, men ändå. Blev för övrigt glatt överraskad när en av de kärva, sura överläkarna idag frågade mig om tips och råd för hennes löpträning. Hon frågade en massa om mitt marathonlopp och ville gärna ha lite pepp av mig framöver. Coolt att kunna inspirera! :-)
Just, planering var det... Såhär tänker jag mig upplägget på veckan:
Onsdag: Lätt distanslöpning före frukost, 8-10 km
Torsdag: Träning med IF Linnéa, förhoppningsvis backe eller intervaller
Fredag: Vila
Lördag: Intervaller alternativt backpass beroende på vad IF Linnéa-träningen innebär. Minst 12 km
Söndag: TSM-träning, vad det nu kan bli av den :-)
Frågor? Synpunkter?
Har iallafall tränat lite tåhävningar eftersom jag stod på op idag igen. Lite undrande blickar från personalen, såklart, men ändå. Blev för övrigt glatt överraskad när en av de kärva, sura överläkarna idag frågade mig om tips och råd för hennes löpträning. Hon frågade en massa om mitt marathonlopp och ville gärna ha lite pepp av mig framöver. Coolt att kunna inspirera! :-)
Just, planering var det... Såhär tänker jag mig upplägget på veckan:
Onsdag: Lätt distanslöpning före frukost, 8-10 km
Torsdag: Träning med IF Linnéa, förhoppningsvis backe eller intervaller
Fredag: Vila
Lördag: Intervaller alternativt backpass beroende på vad IF Linnéa-träningen innebär. Minst 12 km
Söndag: TSM-träning, vad det nu kan bli av den :-)
Frågor? Synpunkter?
söndag 8 juni 2008
Och nu då...?
Nyss hemkommen efter en underbar helg på landet. Hade en mardrömskväll på jobbet i fredags och sprang som ett skållat troll mellan förlossningssalarna. Det gick bra, till slut, men fy vad det slet! Då var det skönt att få åka hem till föräldrarna och landet igen, till lugn och stillhet... och en träningssugen pappa!
Lördagsmorgonen innebar väckning klockan 7 och sedan ett lite längre pass före frukost. Laddade med en banan och sedan stack vi iväg. Det var ganska svalt, 15 plus och mulet, och luften var härligt syremättad. Vi beslöt oss för att skippa terrängsvängen idag och tog istället en runda på asfaltsgrus och skogsvägar. Det var total harmoni mellan naturen och löparkroppen. Benen rullade, inget gjorde ont och andningen var lätt. Av förra veckans marathon kändes ingenting och jag känner inte igen min kropp. Såhär SKA den inte bete sig. Jag ska ha ont, känna mig utbränd på löpning och bara vilja vila. Så har det varit efter alla marathon innan, varför inte nu? Nåväl, när vi sprungit halvvägs tog vi drickapaus, det var välbehövligt eftersom jag inte hunnit dricka särskilt mycket innan vi stack ut. På vägen hemåt började jag känna mig lite sliten, pappa drog på rätt hårt (så fort jag var jämsides så drog han iväg, så jag höll mig tre steg bakom honom). Det visade sig att han hade varit vaken en dryg timme innan vi sprang iväg och hade laddat med ett par mackor då och en banan när jag kom upp. Undra på att han hade mer energi ;-) Hem kom vi iallafall, och det med god fart. 13,7 km, 1:05:19, pace 4:45 min/km, snittpuls 175. Gissa vem som åt en enorm frukost efter det! :-)
Dagens pass blev inte riktigt lika långt, men betydligt svettigare. Upp i ottan igen och iväg efter den rutinmässiga bananen. Idag blev det terräng/skogsvägslöpning och skogsvägen var av modell uppkörd sandhög. Det var tungsprunget, men man får väl se det som bra träning?! Det var varmt redan halv åtta när vi sprang iväg, 21 grader i halvskuggan och varmare blev det under passets gång. Vi sprang förbi underbart grönskande fält och hagar, genom skog och över kalhyggen. Den sörmländska sommarskruden var verkligen vacker och gjorde att jag helt förvirrade mig i det vackra under rundan. Även idag var det pappa och jag mot naturens under, hjortar, rådjur, harar och diverse fåglar kantade vår väg. Och faktiskt, idag såg vi några morgonpigga grannar också!
Rundan slutade på 12 km, 59:06, pace 4:55 min/km och en snittpuls på 169 spm.
För den goda sakens skull bör jag tillägga att förutom mina träningsrundor har jag i princip bara ätit god mat, druckit vin och gjort såhär:
Nu sitter jag här och funderar över framtiden. Hur ska jag lägga upp min träning? Hur GÖR man när man följt Sz's schema och sedan vill fortsätta? Vart börjar man, liksom. Jag känner mig liten och vilsen i detta, jag har aldrig satsat så hårt som jag gjort under våren och vet inte alls vad jag ska förvänta mig eller hur jag ska bete mig för att 1) inte skada mig pga överträning och 2) börja träna så att den kondition jag byggt upp inte ska hinna försvinna under "viloperioden". Glad och rörd har jag sett synpunkter på att jag borde elitsatsa. Jag tackar så jättemycket för att ni tror på mig, men nej. Jag är INTE ett löparämne för eliten, det är en ohyggligt lång väg dit och jag har inga möjligheter att satsa allt på löpningen ens om jag skulle vilja. Däremot funderar jag på att sätta upp lite nya mål. Jag vet bara inte vad som är rimligt. Jag trodde att sub 3:30 var ett "fantasimål", något att sikta mot. Nu har jag i princip klarat det och vet inte alls vad som är rimligt. Jag hoppas på att min vilsenhet minskar och att planerna för framtiden klarnar. Jag vill ha nya mål att satsa mot utan att bygga luftslott eller träna sönder mig, förslag någon? :-)
fredag 6 juni 2008
Tillbaks i löpspåret
Sitter här i värmen och väntar på att åka till jobbet. Känns lite surt att jobba när alla andra är lediga, särskilt en underbar dag som denna. Å andra sidan är jag ledig hela helgen och kan njuta av tillvaron då :-)
I onsdags lämnade jag underbara Stockholm för att åka ut på landet till mina föräldrar. Det var ett mycket bra beslut, att vara här är mitt egna Shangri-La. Med andra ord helt underbart. Det har varit viss mental gungning efter SM, men nu känner jag mig reparerad och utvilad i både kropp och själ. Så utvilad att löpträningen har börjat igen och det känns bara jättebra. Jag hade tänkt vila någon vecka efter SM, men redan i onsdags kände jag hur benen bad om att få komma ut på en runda. De fick dock vänta tills igår morse, då jag och pappa tog en underbar morgonrunda.
Blev väckt av pappa 06.50 och 07.10 stack vi iväg. Det var bara vi och skogens djur som var vakna, sjön låg blank som en spegel och det var alldeles tyst sånär som på fåglarnas kvitter. Vi sprang en ganska kuperad runda genom skogen, skrämde ett stackars rådjur och väckte en samling kor där vi for fram. Pappa drog på ganska hårt, men det var skönt att få ge benen en omgång igen. Hela tiden kändes benen hur pigga som helst, inga känningar av vare sig stumhet eller begynnande skador. Totalt blev det en mil på 46.59,(snittpace 4:42 min/km) puls 169/188. Före frukost. Första rundan efter SM får ett stort godkänt i kanten! Jag är så nöjd och glad över att ha en välfungerande och presterande kropp, nu hoppas jag bara att den håller och får vara skadefri.
Avslutade gårdagens träningsmorgon med att dyka i sjön och ta ett långt härligt sjöbad. Temperaturen i vattnet låg på behagliga 22 grader, så skönt! Blir kvar här och laddar batterierna lite till över helgen, två träningsrundor till är planerade varav den första blir imorgon bitti. 12 km terräng/skogsvägslöpning före frukost. Jag längtar!
I onsdags lämnade jag underbara Stockholm för att åka ut på landet till mina föräldrar. Det var ett mycket bra beslut, att vara här är mitt egna Shangri-La. Med andra ord helt underbart. Det har varit viss mental gungning efter SM, men nu känner jag mig reparerad och utvilad i både kropp och själ. Så utvilad att löpträningen har börjat igen och det känns bara jättebra. Jag hade tänkt vila någon vecka efter SM, men redan i onsdags kände jag hur benen bad om att få komma ut på en runda. De fick dock vänta tills igår morse, då jag och pappa tog en underbar morgonrunda.
Blev väckt av pappa 06.50 och 07.10 stack vi iväg. Det var bara vi och skogens djur som var vakna, sjön låg blank som en spegel och det var alldeles tyst sånär som på fåglarnas kvitter. Vi sprang en ganska kuperad runda genom skogen, skrämde ett stackars rådjur och väckte en samling kor där vi for fram. Pappa drog på ganska hårt, men det var skönt att få ge benen en omgång igen. Hela tiden kändes benen hur pigga som helst, inga känningar av vare sig stumhet eller begynnande skador. Totalt blev det en mil på 46.59,(snittpace 4:42 min/km) puls 169/188. Före frukost. Första rundan efter SM får ett stort godkänt i kanten! Jag är så nöjd och glad över att ha en välfungerande och presterande kropp, nu hoppas jag bara att den håller och får vara skadefri.
Avslutade gårdagens träningsmorgon med att dyka i sjön och ta ett långt härligt sjöbad. Temperaturen i vattnet låg på behagliga 22 grader, så skönt! Blir kvar här och laddar batterierna lite till över helgen, två träningsrundor till är planerade varav den första blir imorgon bitti. 12 km terräng/skogsvägslöpning före frukost. Jag längtar!
tisdag 3 juni 2008
En magisk kväll
Så, jag gick alltså i mål på 3.30.35 och sträckte armarna mot skyn och skrek ut min glädje. Så här . Sedan haltade jag bort till ÖIP på stela och trötta ben, men lyckades dansa ner för trappan i ren lycka. Stapplade bort och hämtade mina grejer, grät en skvätt till, skrattade högt och gick vidare till samlingspunkten i ett emotionellt kaos. Där mötte jag Rebecca och Allan som båda var glada, men Allan hade ont i låren och hade haft krampkänningar större delen av andra varvet. Det blev ett glatt återseende iallafall och fler och fler löpare kom till samlingspunkten. Jag letade efter mina compadres och när Niklas dök upp försökte jag ta glädjeskutt bort till honom men liknade nog mest en skadeskjuten kråka. Det blev glädjetårar igen och strax efter Niklas dök min pappa upp, tårar och kramkalas igen. Lite senare kom Masse och jag upprepade kråkdansen, glad och stolt över mina kompisars prestationer. :-)
Mia kom skuttandes och såg oförskämt pigg ut och äntligen, äntligen fick vi skåla i rosafärgad skumpa. Det var så lyxigt och smakade riktigt gott. Det var vi verkligen värda!!
På trötta ben rörde vi oss sedan mot Stora Essingen. Jag var trött, men inte helt slut, mådde bra sånär som på ett blodtrycksfall i tunnelbanan. Vid Liljeholmen anslöt fler löpare och när vi kom hem till Niklas var trädgården redan full av bloggare och löpare som inte sprungit SM. Det blev ett glatt hälsande till höger och vänster, identifierande av vem som hörde ihop med vilken blogg och en massa prat om löpning & livet. Det första jag gjorde var att lägga mig på massagebänken för en välförtjänt benmassage och strax därefter kom Masse. Vi låg där på bänkarna och pratade med varandra och med alla runtomkring. Masse gick igenom sina km-tider högt och löpnörderiet visste inga gränser. Så underbart!
Fortsatte sedan kvällen med att dricka öl, mingla runt, äta massor av god mat och älta marathon med alla som orkade lyssna. Någonstans under kvällen rapporterade Niklas att jag placerat mig som 91:a dam och det blev ett segervrål från mig igen. Shit! Vilket lopp!!
Hann med ett dopp i den heta badtunnan också tillsammans med Johan och Henke. Kvällen övergick till natt, på tv:n rullade marathonloppet och det diskuterades tider, känslor och löpsteg. Brödrosttävlingen som utlystes på Masses blogg fick en vinnare. Nämligen jag själv, jag hade lyckats gissa min tid sånär som på 45 sekunder och jag lovar er att min tid verkligen var en önsketid då. Och nu är den sann! Tack för brödrosten, Masse :-)
När klockan närmade sig ett var det dags att ge sig hemåt i sommarnatten. Det var trötta ben, men i övrigt var jag full av lycka och kärlek till alla underbara människor jag träffat under kvällen. Stort tack till alla ni som var på festen och till alla som sett till att den blev av. Min åttonde mara blev min bästa och avslutningen på kvällen blev en höjdare jag ska leva på länge!
***************Tillbaka i verkligheten, epilog************************
Återvände till jobbet igår med en stor tomhetskänsla. Möttes av en hel del frågor kring marathonet men fick den ena oförstående kommentaren efter den andra och bestämde mig för att aldrig mer prata marathon på jobbet, folk fattar iallafall inte. När jag tog pendeln hem och träffade några andra kollegor ändrade jag mig igen. De var genuint intresserade, ville veta mer, ville att jag skulle älta med dom och dom förstod. DÅ äntligen förstod jag själv vilket fantastiskt lopp jag gjort. Nu ska jag grotta in mig, njuta av prestationen och sedan ladda om för Berlin. Men först ska jag faktiskt bara vara, här & nu och glädjas över att alla träningstimmar gav resultat. Mitt lopp var inget som bara hände, jag har ju faktiskt kämpat för att nå dit och jag ska banne mig kämpa vidare mot nya mål. Återkommer, folks!
Mia kom skuttandes och såg oförskämt pigg ut och äntligen, äntligen fick vi skåla i rosafärgad skumpa. Det var så lyxigt och smakade riktigt gott. Det var vi verkligen värda!!
På trötta ben rörde vi oss sedan mot Stora Essingen. Jag var trött, men inte helt slut, mådde bra sånär som på ett blodtrycksfall i tunnelbanan. Vid Liljeholmen anslöt fler löpare och när vi kom hem till Niklas var trädgården redan full av bloggare och löpare som inte sprungit SM. Det blev ett glatt hälsande till höger och vänster, identifierande av vem som hörde ihop med vilken blogg och en massa prat om löpning & livet. Det första jag gjorde var att lägga mig på massagebänken för en välförtjänt benmassage och strax därefter kom Masse. Vi låg där på bänkarna och pratade med varandra och med alla runtomkring. Masse gick igenom sina km-tider högt och löpnörderiet visste inga gränser. Så underbart!
Fortsatte sedan kvällen med att dricka öl, mingla runt, äta massor av god mat och älta marathon med alla som orkade lyssna. Någonstans under kvällen rapporterade Niklas att jag placerat mig som 91:a dam och det blev ett segervrål från mig igen. Shit! Vilket lopp!!
Hann med ett dopp i den heta badtunnan också tillsammans med Johan och Henke. Kvällen övergick till natt, på tv:n rullade marathonloppet och det diskuterades tider, känslor och löpsteg. Brödrosttävlingen som utlystes på Masses blogg fick en vinnare. Nämligen jag själv, jag hade lyckats gissa min tid sånär som på 45 sekunder och jag lovar er att min tid verkligen var en önsketid då. Och nu är den sann! Tack för brödrosten, Masse :-)
När klockan närmade sig ett var det dags att ge sig hemåt i sommarnatten. Det var trötta ben, men i övrigt var jag full av lycka och kärlek till alla underbara människor jag träffat under kvällen. Stort tack till alla ni som var på festen och till alla som sett till att den blev av. Min åttonde mara blev min bästa och avslutningen på kvällen blev en höjdare jag ska leva på länge!
***************Tillbaka i verkligheten, epilog************************
Återvände till jobbet igår med en stor tomhetskänsla. Möttes av en hel del frågor kring marathonet men fick den ena oförstående kommentaren efter den andra och bestämde mig för att aldrig mer prata marathon på jobbet, folk fattar iallafall inte. När jag tog pendeln hem och träffade några andra kollegor ändrade jag mig igen. De var genuint intresserade, ville veta mer, ville att jag skulle älta med dom och dom förstod. DÅ äntligen förstod jag själv vilket fantastiskt lopp jag gjort. Nu ska jag grotta in mig, njuta av prestationen och sedan ladda om för Berlin. Men först ska jag faktiskt bara vara, här & nu och glädjas över att alla träningstimmar gav resultat. Mitt lopp var inget som bara hände, jag har ju faktiskt kämpat för att nå dit och jag ska banne mig kämpa vidare mot nya mål. Återkommer, folks!
måndag 2 juni 2008
3:30:35 i bildform
Jag lovade att blogga om eftersnacket och marathonfesten och det kommer, ikväll eller senast imorgon bitti. Just nu jobbar jag med postmarathonsvackan och peppar mig med följande bilder:
Uppladdning inför start. IF Linnéas snygga brudar
Norr Mälarstrand, andra varvet. Börjar bli rejält trött...
Målgången (filmad med svajig mobilkamera)
Mina hemska tår direkt efter målgång
Trötta löpare på väg mot ÖIP. Magisk tystnad.
En glad en, dagen efter kvällen före
Och handen på hjärtat: jag vill springa marathon igen. Jag ska bara landa först, sedan blir det omladdning för Berlin och kanske, kanske ska jag revidera tidsmålet till sub 3:25. Men DET ligger i framtiden :-)
Uppladdning inför start. IF Linnéas snygga brudar
Norr Mälarstrand, andra varvet. Börjar bli rejält trött...Målgången (filmad med svajig mobilkamera)
Mina hemska tår direkt efter målgång
Trötta löpare på väg mot ÖIP. Magisk tystnad.
En glad en, dagen efter kvällen föreOch handen på hjärtat: jag vill springa marathon igen. Jag ska bara landa först, sedan blir det omladdning för Berlin och kanske, kanske ska jag revidera tidsmålet till sub 3:25. Men DET ligger i framtiden :-)
söndag 1 juni 2008
En marathonresa med fullkomlig förvåning
Igår var det dags. Åttonde maran, fjärde i Stockholm, och ändå så var jag så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Sprang runt i lägenheten som en förvirrad höna innan jag kom iväg. Mellanlandade hos Niklas och lämnade lite kläder och annat hos honom. Där var även Berglund, Masse och Johan så det blev mycket peppande och lite taktiksnack. Riktigt skön uppladdning, även om jag inte lyckades sluta vara nervös. Jag & Berglund åkte till starten lite tidigare, jag skulle möta upp min familj på Stadion. Kusinen var inte med, han kroknade i förkylning i fredags. Trist! Han ringde dock och peppade mig rejält och sa "Karin, för f*n, gå inte ut för löst nu. Du fixar det här, kör på från början och öka". Hans ord bar jag med mig hela vägen kan jag säga!
Mötte iallafall älskade syster yster med sambo och så pappan himself såklart. Han såg cool och stark ut som vanligt, och det visade sig att han var ruskigt stark sedan också :-)
Vi gick ner till ÖIP och lämnade in våra grejor och sedan skildes jag och pappa åt efter lycka-till-kramar och ryggdunk och jag mötte upp IF Linnéa-gänget. Praktiskt nog hade vi valt samlingspunkt vid TSM-flaggan så jag hann hälsa på många TSM:are också. Tiden till start sniglade sig fram och jag blev bara mer och mer stirrig. I startfållan pratade Niklas, Masse och Allan för fullt men jag kände att jag inte kunde delta i samtalet fullt ut. Jag var för nervös för att kunna säga något vettigt ;)
Så gick då starten, kom iväg rätt bra även om det var lite trångt och snubbligt i början. Hade sällskap med Masse första kilometern, därefter hade jag rygg på Niklas en bra bit ut på Djurgården. Och det kändes inte bra alls i kroppen. Mentalt kändes det jättebra, jag intalade mig att det skulle gå bra och att jag skulle fixa det bara jag lyssnade på kroppen så som jag alltid har gjort tidigare. Problemet var benen. Mina vader sved och smärtade oroväckande mycket, jag hann bli riktigt sur och grinig innan det började lätta lite. Tror smärtan främst berodde på värmen; varm asfalt och lite värmesvullna ben som gjorde att blodflödet i benen var lite segt. Passerade iallafall Niklas efter 4-5 km då den värsta smärtan i benen börjat lätta. När jag nådde Strandvägen började det kännas okej i hela kroppen, det rullade på och jag tänkte på att kyla huvudet och dricka vatten och sportdryck vid varje kontroll. Efter Kungsan gick jag in i något slags meditativt tillstånd och bara njöt av att springa, det kändes riktigt bra och jag rös av alla som stod och hejade. Någonstans i bakhuvudet tänkte jag dock på att jag inte fick ta ut något i förskott, det var många kilometrar kvar...
På Söder Mälarstrand blev jag passerad av Rebecca, IF Linnéas stolthet, som bara svävade förbi på lätta ben. Det var en fröjd att se! Strax efter milpasseringen tog jag första omgången gel och magen protesterade inte det minsta (till skillnad från förra årets haveri). Västerbron närmade sig och jag tänkte på backintervallträningarna med IF Linnea och spurtade upp på bron med pigga ben och ett stort leende på läpparna. Jag kunde njuta av varenda meter på Västerbron, det var bara skönt att ta emot publikens hejarramsor. Mitt på bron stod kompisarna S och R som fick mig att börja skratta när de ropade "Tyngden på dalskidan" efter mig :-D
Mot slutet av Västerbron stod Helena från IF Linnéa och hejade, åh, vad det var härligt att få support! Strax efteråt fick jag syn på coach Nisses röda keps och tassade upp jämsides med honom och gick förbi någon km senare. På Norr Mälarstrand gick jag åter in i mig själv och rullade på utan att fundera särskilt mycket, det kändes bara bra och helt plötsligt var jag inne på nya bansträckningen vid Vasagatan och Torsgatan. Vid Bonniers konsthall stod gammelfaster och hennes man (84 bast) och hejade på i värmen och då konstaterade jag att jag redan sprungit 18 km. Jag gick in i bubblan igen och rullade vidare mot halvmarapasseringen. Där stod syster Stina och C och langade gel helt perfekt. Hörde hejarrop på mig bakifrån och såg T från TSM som sa att jag såg stark ut. Jag svarade helt ärligt att jag kände mig urstark. Just då var jag det, men det var då...
När jag började andra varvet så sjöng Bon Jovi såklart "Livin' on a Prayer" i mitt huvud och jag tänkte att mycket kunde hända innan jag nådde mål. Och nog började det hända konstigheter i kroppen... När jag kommit ut på Djurgården igen började låren värka något kopiöst. Det sved, brände, stacks och gjorde ont. Varje steg bar emot och min tanke var "ska det va' såhär?!?!". Turligt nog krockade jag med löparkompisen E vid en vätskekontroll och vi hade sällskap hela jobbiga Djurgårdsvändan. Jag gillar verkligen inte Djurgården, andra varvet. Tungt i kroppen och tomt på publik som hejar när man behöver det som bäst...
Smärtan höll i sig, varken ökade eller minskade, till Strandvägen där de stod och delade ut energikakor. Jag tryckte glatt i mig ett par bitar, trots att jag kände ett vagt illamående av allt socker jag petat i mig. Nåja, det hjälpte ju iallafall och jag kunde tuffa vidare mot Kungsan och Slussen. Längs Söder Mälarstrand fick jag massiv support av folk som trodde jag sprang i en Bajen-tröja plus att många hejade på "tjejen". Fick även dundersupport av Annika från IF Linnéa och där började psyket bli väldigt berört. Tårarna steg i ögonen men jag blinkade bort dom. Det var ju faktiskt 12 km kvar till mål!! Någonstans där började jag också på allvar förstå att jag höll på att göra något riktigt bra. Mina 5-km-passeringar låg ganska konstant på 25 minuter och även om hjärnan inte var helskarp efter 30K så räknade jag ut att hur jag än bar mig åt så borde jag springa på under 3:40.
Släppte matematiken och fokuserade mig på att fortsätta springa, svepte en portion gel strax före Västerbron och tänkte att det omöjligen kunde vara värre att springa Västerbron nu jämfört med den sjätte brointervallen. Och jag fick rätt! På väg upp mot brofästet hörde jag ett jubel bakom mig, det var mina kollegor från jobbet som satt i backen och drack vin och verkligen vrålade på mig. Lycka!! :-)
Över Västerbron, in mot Rålis och Söder Mälarstrand och nu började det kännas i benen igen. Jag var dock fast besluten att inte ta mer gel förrän vid 38 km-passeringen, försökte fokusera på att hålla huvudet kylt och dricka så länge. På Söder Mälarstrand såg jag Mackan, som jag aldrig träffat IRL men som supportat här på bloggen. Jag vinkade och fick även här massiv support. Den kicken höll mig springande till Vasagatan, där det började gå motigt igen.
Uppför Torsgatan var det riktigt jobbigt och jag blev lite rädd när jag passerade man efter man som skrek av smärta och kramp. Det kändes obehagligt, tänk om jag också skulle skrika sådär snart... Passerade gammelfaster igen och glömde kramp-männen för ett tag, men nu var det verkligen tungt. Mentalt kände jag mig ändå lugn, inte alls så psykiskt svajig som vanligt, men benen kändes som bly. En tanke som ploppade upp var dock "jag är en maskin, jag är banne mig en duracellkanin som bara går och går och går", för så kändes det. Jag kände att jag sprang jämt hela vägen, benen bara gick av sig själva.
Well, på Odengatan fick jag ytterligare support av en kollega som grät av stolthet när jag passerade och strax efteråt stod Niklas fru S och lilla P och hejade. När jag passerade 40 km kollade jag till på klockan och insåg att; jävlar, det är möjligt att gå ner mot 3:30, det är bara 10 minuter löpning kvar nu, kom igen för f*n! Jag försökte öka lite men benen var verkligen trötta nu. In på Sturegatan kom jag och hörde folkets jubel och då började tårarna stiga i ögonen igen. Bet ihop, inte gråta nu, och pinnade vidare mot Stadion. Väl inne på Stadion sköt jag upp solglasögonen i pannan, jag ville se Stadion i verklighetens ljus. När jag kände löparbanan under fötterna så var det som att trycka på intervallknappen. Steglängden ökade och jag var verkligen Duracell-Karin med turbobatteri. Jag letade efter min syster och såg henne med tårarna strömmande och hon skrek "fy faaan Karin, jag är så jävla stolt över dig" . Tårarna steg i mina ögon och jag skrek tillbaka "jag gör det här för dig"! Sista biten in i mål skrek jag rakt ut av glädje, stolthet och trötthet. Klockan stoppade på 3:30:34 och min officiella tid blev 3:30:35. TRE TRETTI TRETTIFEM!!!
Jag snyftade och skrattade hela vägen till ÖIP och fattar fortfarande inte hur det gick till. Helt klart har all träning gett resultat, så mycket begriper jag iallafall. Men 3:30:35 i värmen?! Jämfört med 3:56:04 förra året, eller 3.49:25 året innan. 3:30:35!! (Förlåt att jag upprepar mig, jag är nog lite chockad). Och det bästa av allt: bästa TSM-tjej i mål och en 91:a plats på damsidan. I can't believe it! Pappan var också urstark och sprang på 3:45 och jag är så stolt över att ha en sådan seg 62-årig pappa :-)
Eftersnacket och marathonfesten igår förtjänar ett alldeles eget blogginlägg, det kommer vartefter liksom bilder på mina mumietår och annat :-) Stay tuned!
Avslutningsvis: TACK till alla som stöttat, peppat, hejat och trott på mig. Ni trodde att jag skulle göra vad jag trodde var omöjligt. Ni fick rätt, tack!!
Uppdatering: Enligt manuellt räknande har jag placerat mig som 55:e bästa svenska dam. Jag är glad, stolt och otroligt förvånad och förvirrad. Hoppas på att snart kunna ta in vidden av denna, för mig, enorma prestation. Oj. Är ni intresserade av att se mina mellantider kan ni göra det här
Mötte iallafall älskade syster yster med sambo och så pappan himself såklart. Han såg cool och stark ut som vanligt, och det visade sig att han var ruskigt stark sedan också :-)
Vi gick ner till ÖIP och lämnade in våra grejor och sedan skildes jag och pappa åt efter lycka-till-kramar och ryggdunk och jag mötte upp IF Linnéa-gänget. Praktiskt nog hade vi valt samlingspunkt vid TSM-flaggan så jag hann hälsa på många TSM:are också. Tiden till start sniglade sig fram och jag blev bara mer och mer stirrig. I startfållan pratade Niklas, Masse och Allan för fullt men jag kände att jag inte kunde delta i samtalet fullt ut. Jag var för nervös för att kunna säga något vettigt ;)
Så gick då starten, kom iväg rätt bra även om det var lite trångt och snubbligt i början. Hade sällskap med Masse första kilometern, därefter hade jag rygg på Niklas en bra bit ut på Djurgården. Och det kändes inte bra alls i kroppen. Mentalt kändes det jättebra, jag intalade mig att det skulle gå bra och att jag skulle fixa det bara jag lyssnade på kroppen så som jag alltid har gjort tidigare. Problemet var benen. Mina vader sved och smärtade oroväckande mycket, jag hann bli riktigt sur och grinig innan det började lätta lite. Tror smärtan främst berodde på värmen; varm asfalt och lite värmesvullna ben som gjorde att blodflödet i benen var lite segt. Passerade iallafall Niklas efter 4-5 km då den värsta smärtan i benen börjat lätta. När jag nådde Strandvägen började det kännas okej i hela kroppen, det rullade på och jag tänkte på att kyla huvudet och dricka vatten och sportdryck vid varje kontroll. Efter Kungsan gick jag in i något slags meditativt tillstånd och bara njöt av att springa, det kändes riktigt bra och jag rös av alla som stod och hejade. Någonstans i bakhuvudet tänkte jag dock på att jag inte fick ta ut något i förskott, det var många kilometrar kvar...
På Söder Mälarstrand blev jag passerad av Rebecca, IF Linnéas stolthet, som bara svävade förbi på lätta ben. Det var en fröjd att se! Strax efter milpasseringen tog jag första omgången gel och magen protesterade inte det minsta (till skillnad från förra årets haveri). Västerbron närmade sig och jag tänkte på backintervallträningarna med IF Linnea och spurtade upp på bron med pigga ben och ett stort leende på läpparna. Jag kunde njuta av varenda meter på Västerbron, det var bara skönt att ta emot publikens hejarramsor. Mitt på bron stod kompisarna S och R som fick mig att börja skratta när de ropade "Tyngden på dalskidan" efter mig :-D
Mot slutet av Västerbron stod Helena från IF Linnéa och hejade, åh, vad det var härligt att få support! Strax efteråt fick jag syn på coach Nisses röda keps och tassade upp jämsides med honom och gick förbi någon km senare. På Norr Mälarstrand gick jag åter in i mig själv och rullade på utan att fundera särskilt mycket, det kändes bara bra och helt plötsligt var jag inne på nya bansträckningen vid Vasagatan och Torsgatan. Vid Bonniers konsthall stod gammelfaster och hennes man (84 bast) och hejade på i värmen och då konstaterade jag att jag redan sprungit 18 km. Jag gick in i bubblan igen och rullade vidare mot halvmarapasseringen. Där stod syster Stina och C och langade gel helt perfekt. Hörde hejarrop på mig bakifrån och såg T från TSM som sa att jag såg stark ut. Jag svarade helt ärligt att jag kände mig urstark. Just då var jag det, men det var då...
När jag började andra varvet så sjöng Bon Jovi såklart "Livin' on a Prayer" i mitt huvud och jag tänkte att mycket kunde hända innan jag nådde mål. Och nog började det hända konstigheter i kroppen... När jag kommit ut på Djurgården igen började låren värka något kopiöst. Det sved, brände, stacks och gjorde ont. Varje steg bar emot och min tanke var "ska det va' såhär?!?!". Turligt nog krockade jag med löparkompisen E vid en vätskekontroll och vi hade sällskap hela jobbiga Djurgårdsvändan. Jag gillar verkligen inte Djurgården, andra varvet. Tungt i kroppen och tomt på publik som hejar när man behöver det som bäst...
Smärtan höll i sig, varken ökade eller minskade, till Strandvägen där de stod och delade ut energikakor. Jag tryckte glatt i mig ett par bitar, trots att jag kände ett vagt illamående av allt socker jag petat i mig. Nåja, det hjälpte ju iallafall och jag kunde tuffa vidare mot Kungsan och Slussen. Längs Söder Mälarstrand fick jag massiv support av folk som trodde jag sprang i en Bajen-tröja plus att många hejade på "tjejen". Fick även dundersupport av Annika från IF Linnéa och där började psyket bli väldigt berört. Tårarna steg i ögonen men jag blinkade bort dom. Det var ju faktiskt 12 km kvar till mål!! Någonstans där började jag också på allvar förstå att jag höll på att göra något riktigt bra. Mina 5-km-passeringar låg ganska konstant på 25 minuter och även om hjärnan inte var helskarp efter 30K så räknade jag ut att hur jag än bar mig åt så borde jag springa på under 3:40.
Släppte matematiken och fokuserade mig på att fortsätta springa, svepte en portion gel strax före Västerbron och tänkte att det omöjligen kunde vara värre att springa Västerbron nu jämfört med den sjätte brointervallen. Och jag fick rätt! På väg upp mot brofästet hörde jag ett jubel bakom mig, det var mina kollegor från jobbet som satt i backen och drack vin och verkligen vrålade på mig. Lycka!! :-)
Över Västerbron, in mot Rålis och Söder Mälarstrand och nu började det kännas i benen igen. Jag var dock fast besluten att inte ta mer gel förrän vid 38 km-passeringen, försökte fokusera på att hålla huvudet kylt och dricka så länge. På Söder Mälarstrand såg jag Mackan, som jag aldrig träffat IRL men som supportat här på bloggen. Jag vinkade och fick även här massiv support. Den kicken höll mig springande till Vasagatan, där det började gå motigt igen.
Uppför Torsgatan var det riktigt jobbigt och jag blev lite rädd när jag passerade man efter man som skrek av smärta och kramp. Det kändes obehagligt, tänk om jag också skulle skrika sådär snart... Passerade gammelfaster igen och glömde kramp-männen för ett tag, men nu var det verkligen tungt. Mentalt kände jag mig ändå lugn, inte alls så psykiskt svajig som vanligt, men benen kändes som bly. En tanke som ploppade upp var dock "jag är en maskin, jag är banne mig en duracellkanin som bara går och går och går", för så kändes det. Jag kände att jag sprang jämt hela vägen, benen bara gick av sig själva.
Well, på Odengatan fick jag ytterligare support av en kollega som grät av stolthet när jag passerade och strax efteråt stod Niklas fru S och lilla P och hejade. När jag passerade 40 km kollade jag till på klockan och insåg att; jävlar, det är möjligt att gå ner mot 3:30, det är bara 10 minuter löpning kvar nu, kom igen för f*n! Jag försökte öka lite men benen var verkligen trötta nu. In på Sturegatan kom jag och hörde folkets jubel och då började tårarna stiga i ögonen igen. Bet ihop, inte gråta nu, och pinnade vidare mot Stadion. Väl inne på Stadion sköt jag upp solglasögonen i pannan, jag ville se Stadion i verklighetens ljus. När jag kände löparbanan under fötterna så var det som att trycka på intervallknappen. Steglängden ökade och jag var verkligen Duracell-Karin med turbobatteri. Jag letade efter min syster och såg henne med tårarna strömmande och hon skrek "fy faaan Karin, jag är så jävla stolt över dig" . Tårarna steg i mina ögon och jag skrek tillbaka "jag gör det här för dig"! Sista biten in i mål skrek jag rakt ut av glädje, stolthet och trötthet. Klockan stoppade på 3:30:34 och min officiella tid blev 3:30:35. TRE TRETTI TRETTIFEM!!!
Jag snyftade och skrattade hela vägen till ÖIP och fattar fortfarande inte hur det gick till. Helt klart har all träning gett resultat, så mycket begriper jag iallafall. Men 3:30:35 i värmen?! Jämfört med 3:56:04 förra året, eller 3.49:25 året innan. 3:30:35!! (Förlåt att jag upprepar mig, jag är nog lite chockad). Och det bästa av allt: bästa TSM-tjej i mål och en 91:a plats på damsidan. I can't believe it! Pappan var också urstark och sprang på 3:45 och jag är så stolt över att ha en sådan seg 62-årig pappa :-)
Eftersnacket och marathonfesten igår förtjänar ett alldeles eget blogginlägg, det kommer vartefter liksom bilder på mina mumietår och annat :-) Stay tuned!
Avslutningsvis: TACK till alla som stöttat, peppat, hejat och trott på mig. Ni trodde att jag skulle göra vad jag trodde var omöjligt. Ni fick rätt, tack!!
Uppdatering: Enligt manuellt räknande har jag placerat mig som 55:e bästa svenska dam. Jag är glad, stolt och otroligt förvånad och förvirrad. Hoppas på att snart kunna ta in vidden av denna, för mig, enorma prestation. Oj. Är ni intresserade av att se mina mellantider kan ni göra det här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
