Som jag har tänkt, ältat och funderat under veckan som gått. Stått med hundhuvudet och skämts, även om jag någonstans vetat att jag inte gjort "fel" eller inte skulle duga. Men ändå. Det har varit många dystra tankar och framförallt ett ständigt återkommande "varför". Slutligen har jag kommit fram till att på frågan "varför?" finns det inget vettigt svar. Förmodligen en kombination av många olika faktorer som tillsammans gjorde att kroppen satte stopp. Och jag är glad att jag har en kropp som fungerar, som säger ifrån och som sedan återhämtar sig relativt snabbt. Men så klart, det är en erfarenhet jag helst av allt hade sluppit.
Har vågat mig ut på några löparrundor under veckan som gått. Det har varit blandade känslor, både en viss glädje över att kunna springa men också en ilska och en frustration över att inte få ha presterat. För jag ville ju! Nåja, jag försöker lägga det bakom mig. Det enda jag kan göra är att acceptera att det hände och undvika att det händer igen. Det är en bit tillbaka till löparsjälvförtroendets forna styrka, men igår upplevde jag åtminstone 15 km av total löparlycka. 15 km med en kropp i harmoni; löprytmen kom av sig själv, andningen var lätt och kroppen bara flöt med. Underbart var ordet! Nu är det bara att hoppas på att känslan vill stanna. Åtminstone några löppass till... ;-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
"Femton kilometer total löparlycka", låter som en högvinst i mina öron. Och om det upprepas som i ditt fall (läs dina gamla inlägg), låter der som ett rikt löparliv. Förhoppningsvis slipper du vara med om något som ens liknar förra lördagen igen, men säkert är att lyckan inte stannar. Den är en skälm som lever sitt eget liv och aldrig kommer att lyda dig. Möjligen kan du hitta en förtröstan och en trygghet i den insikten.
Låter det som flummiga visdomsord? Bra!
Du är klok du Karin! KRAm och ha fortsatt löparlycka!
Skönt att höra att du börjar låta som vanligt igen!
Och man får väl tacka för att bloggen överlevt även efter stockholmmarathon! Det är precis den sortens inspiration som får en att öveleva när man jobbar jour och igentligen velat vara hemma och springa.
Sedan tror jag någonstans att alla erfarenheter är av godo på något sätt. i det här fallet så kan den ju svårligen bli värre och det tror jag kan bidra till att man ser mer postivt på nästa lopp, typ det kan ju inte bli värre och på det sättet slipper en del onödig press.
Ha en fortsatt trevligt löpasommar med snyggt sällskap :-)
Det låter vettigt. Det låter som att kroppen helar sig själv när inga kravs ställs. Låt den vettiga kroppen även skicka vettiga signaler till huvudet :) För du duger och är bra precis som du är - oavsett om du missar en mara, en i raden av många du kommer att springa i ditt liv. Jag tror inte att NÅGON löpare ALLTID persar och ALDRIG får bryta. Det tillhör. Även om man inte vill. Även om det är surt. Se till att sura klart och njut av att bara vara du - utan krav.
Kram
Åh, vad glad jag blir att höra av dig igen! En glimt av lycka är minsann också lycka. Du är på väg tillbaka, en erfarenhet rikare och starkare.
Kram!
Kul att se att du är på väg tillbaka igen :-)
Delad glädje är dubbel glädje! :-D
Jumper: Så sant. Lyckan kommer och lyckan går, och tur är väl det! Nog låter det som flummiga visdomsord alltid, men jag är glad för alla visdomar jag kan få. Särskilt från dig :-)
Magdalena: Kram tillbaks och jättetack!
Jens: Jo, alla erfarenheter är bra på ett eller annat sätt. Även om jag helst hade sluppit just denna erfarenhet. Den var liksom dyrköpt... Hoppas vi springer på varandra mer framöver :)
Mia: *puss* Du är så underbart klok och jag är så himla glad över att du är min vän. Tack, visa, underbara kvinna! Jag kommer igen... ;)
Bureborn: Så sant som det var sagt (skrivet?!). Det finns hopp. Det vet jag. Kram!
Elin: Tack tjejen! :)
Gunnar: :-) Tack för att du delade glädjen med mig. Och för att du visade mig mycket, mycket vackra omgivningar att springa i ;-)
Skicka en kommentar